Det har inte skrivits en bättre svensk skivrecension på åratal än den som Mattias Dahlström häromveckan författade till I.B. Sundströms ”Antropofagernas rike” (21/8). När DN-kritikern beskriver Pascal- och Skriet-medlemmens dubbelalbum som att ”sakta och behagligt bli gungad till sömns i en brinnande båt” tänker jag först att min kärlek till texten beror på att ”skiva” är en kulturföreteelse som snart är lika utrotningshotad som urskogen. En företeelse som betytt mer för min generation än de utdöda insektsarter som vi ändå aldrig lärde oss om i skolan.
Men när min eventuellt klimatsmart limiterade vinylkopia av skivan – 188 exemplar fler än av den nordliga vita noshörningen – dimper ner samtidigt som jag ser att något Youtube-geni har tonsatt drönarfilmer av San Fransisco i skogsbrandsguld med musiken från ”Blade Runner 2049” så förstår jag bättre.
Dahlström sätter nämligen ord på hur Sundström ger den vackraste surfmusiken huggtänder från ”Hajen”. Hur han tonsätter undergången med ett postmodernt potpurri – medeltidsflöjter, Brian Eno, Bowie, Beach Boys – som gör att avgrunden kanske för första gången blir förståelig även för popkulturkonnässören. Det är kritikern och samtidskulturen som gör att jag på allvar ser Frihetsgudinnan på en sönderbränd strand i ”Apornas planet”.
Men i samma tidning menar Dahlströms kulturredaktör Björn Wiman, skrivandes med samma San Fransisco-ljus som fond, att det inför klimathotet behövs mer faktabaserad journalistik och färre ”slappa metaforer”. (En så kallas oxymoron eftersom artikeln har rubriken ”Därför är det natt klockan tolv på dagen i San Fransisco”.)
Om de sedan är varning eller vaggsång är upp till oss själva.
