söndag 3 februari 2019

Sopranos, James Gandolfini, tv-seriens guldålder – och framtiden


Den 10 januari var det 20 år sedan som det första avsnittet av "Sopranos" sändes. Jag firade med att läsa den färska (och strålande) boken ”The Sopranos sessions” av Matt Zoller Seitz och Alan Sepinwall och skriva en essä om "Sopranos" och några andra favoriter från denna tv-seriens guldålder. Samt spana kring vad som sker och kommer förändras framåt.  

»Mindre omskrivet är hur serierna förhandlar (medelklass)familjen och den amerikanska drömmen. Från ”Sopranos” och ”Six feet under”, mormonserien ”Big love” (2006) och ”Weeds” till mästerverket ”The Americans” (vars sista säsong kommer till Netflix i februari). ”Sopranos” tar upp frågan om att passera in i den vita medelklassen. ”The Americans” (2013) riktar blicken mot dess ideologiska kärna genom att utspela sig före murens fall, i en tid då kapitalism inte var den enda vägen. Seriens på ytan perfekta vita par förhåller sig till ideologin och ifrågasätter materialismen – slitningarna speglar dagens samtal om den krisande liberala demokratin.« 
Jag kunde tyvärr inte hitta bilden från när jag mötte James Gandolfini i Venedig 2005. 
Men det var minnesvärt – nästan lika minnesvärt som det mästerverk till serie och rolltolkning som Gandolfini lämnade efter sig när han dog 2013. 
Ett möte jag skrev om i min runa


»Och det är en sak jag just i dag minns särskilt från mötet. En detalj som bröt igenom kändisintervjuns artificiella villkor och signalerade mänsklighet, om än inte lika brutalt som stegrande stråkar över en panikångestdrabbad man på ett badrumsgolv eller en plötslig hjärtattack vid 51 års ålder. Men den gjorde James Gandolfini – som då fortfarande var en ikon i vardande i våra vardagsrum – till en människa av kött och blod: 
Tony Soprano var barfota.«

fredag 1 februari 2019

Lars von Trier i helvetet



Förre helgen publicerade jag en längre text om Lars von Trier med anledning av den danske regissörens nya film "The House that Jack Built" (svensk premiär 15 mars). Det är en slasher-skräck-seriemördarfilm som stundtals inte hade tappat bort sig på en smutsig exploitationbiograf 1972. Lika ofta är de två och en halv timmarna en konversation om konst och kultur och skapande mellan Vergilius och seriemördaren Jack på deras väg ner i inferno. 

Sedan jag publicerade essän har vänner och bekanta i USA berättat hur den amerikanska premiären på "The House that Jack Built" var en blygsam affär, och hur filmen begravdes av distributören även i större städer där det finns en publik för det mer utmanande. Känns som att det hänger ihop med  tankar och spaningar som jag lägger fram i texten, och kanske en del av vad jag tog upp igår om fallet Jodorowsky.


»Filmen är genomförd med von Triers blandning av banaliteter och virtuositet: somliga mord hör hemma i en lågbudgetrulle från 1970-talet men växlas med bländande montagetablåer, skarpa kulturhistoriska samtal och levande foto. Att kritiker och luttrade festivalbesökare upprörs över de sadistiska, blodiga inslagen är för övrigt ännu ett sätt att peka på hur vi ser beroende av kontext: de grovheter som The house that Jack built anklagas för är stapelvara i mainstreamfilm – för att inte tala om tv-serier som Game of thrones.
Elakt uttryckt spelar alla sina förväntade roller i mötet med en ny von Trier. Men när man 2019 gör nedslag i bemötandet han har fått sedan Breaking the waves framträder något mer. I Stig Björkman-intervjun sa von Trier en sak som visar på skillnaden i hur han som konstnär ser på vad han gör och hur det uppfattas. Mottagandet av Breaking the waves var positivt, men följdes av ett ideologiskt bakslag. Detta kommenterade regissören med att det borde vara ”manna från himlen” för feministiska debattörer att han gör filmer om ämnen som lånar sig till deras argument. Tio år senare, efter Antichrist, insåg man dock att kritiken bara hade växt till sig – många var direkt ointresserade av ”himlasända” filmer som fyllde i deras argument. Tvärtom. Nu drogs en röd tråd mellan konstnären som person, filmindustrin, och kvinnobilden i filmerna. Slutsatsen var att det är fel att von Trier ”vägrar ta på sig något ansvar”. Filmen kan inte vara bra, eller värd att diskutera, när temat och upphovspersonen är fel.«

onsdag 30 januari 2019

Deplatforming Jodorowsky



Igår kom nyheten att en utställning med den chilenske konstnären Alejandro Jodorowsky har ställts in i New York. Det är inte första gången som den kontroversielle Jodorowsky är i hetluften – men händelsen visar på en besvärande utveckling för den fria konsten.

Har man följt den chilensk-franske mångsysslaren Alejandro Jodorowsky genom decennierna är det en konstnär vars ord man tar med en nypa salt. Jodorowsky har (för att citera hans Wikipedia-sida) arbetat som:

 ”novelist, a storyteller, a poet, a playwright, an essayist, a film director and producer, an actor in cinematic and theatre productions, a theatre director, a screenwriter, a film editor, a comics writer, a musician and composer, a philosopher, a puppeteer, a mime, a psychologist and psychoanalyst, a draughtsman, a painter, a sculptor and a spiritual guru.” 

Jodorowsky är en surrealist och anarkist som genom åren har sagt de märkligaste ting i intervjuer och i pressmaterial – saker som få i filmvärlden av förståeliga skäl har tagit på särskilt stort allvar eftersom han så ofta har velat chockera.


För Jodorowsky är förstås mest känd som provocerande avantgarde-filmare. Efter att ha grundat en anarkistisk avantgardegrupp gjorde han 1967 skandalsuccé med filmen Fando y Lis. Ett upplopp utbröt efter en visning i Acapulco, och filmen förbjöds i Mexico. En av de få som försvarade Jodorowskys rätt att ocensurerat berätta som han ville (i det här fallet en surrealistisk film om en man med en rörelseförhindrad flickvän) var Roman Polanski som besökte festivalen med Sharon Tate. Den polsk-födde regissören menade att censuren påminde om det hemland han nyligen lämnat. Amerikanerna höll med och en (förvisso nedklippt) Fando y Lis gick upp i New York.

Har utvecklingen gått fram- eller baklänges ett halvt sekel senare? Det var svårt att veta när det igår rapporterades att en Jodorowsky-utställning på ett museum i New York har ställts in efter protester. 

Eftersom jag har följt Jodorowskys filmskapande genom åren – och även läst serier och annat som han har skrivit – blev jag nyfiken på vad som kunde vara så allvarligt att det har lett till att en påkostad och färdig utställning (liksom premiären på hans nya film) dras in. 
Jag menar: det räcker med att ha sett LSD-westernfilmen ”El Topo” (1970), surrealistiska John Lennon-finansierade ”Holy Mountain” (1973) eller bisarra slasher-rullen ”Santa Sangre” (1989) för att förstå att Jodorowskys konstnärskap är speciellt. Inte minst ur sexuell synvinkel.

Har man dessutom arbetat med en utställning, och därmed verkligen satt sig in i en konstnär som i fem decennier arbetat med en uppenbart överdriven publik persona, borde den kontexten vara självklar.  

Men i den kanske märkligaste och (för kulturen skull) allvarligaste ”deplattformering” jag har hört talas om dras nu Jodorowsky-utställningen in en månad innan öppning. 
Deplattformering” är ett begrepp genom vilket aktivister och / eller nätmobbar drevar bort en person från en plattform. Det har skett på universitet, i medier, och nu alltså på ett amerikanskt museum.

Men vad är det då som har hänt? Jo aktivister i östra Harlem där El Museo del Barrio ligger har protesterat mot utställningen genom att hänvisa till ett uttalande av Jodorowsky – publicerat 1972. I en intervju 1970 om ”El Topo” ska regissören ha påstått att han våldtog sin motspelare i en scen. Ett uttalande han bara några år senare drog tillbaka. Under de snart femtio år som har gått har Jodorowskys motspelerska heller aldrig hävdat något annat.

Aktivisternas protest låter såhär. Utställningen står enligt dem i motsats till vad (de anser att) museets uppgift är:  

“[C]learly diametrically opposed, the antithesis of the mission. The mission is talking about community, equity, and identity. Then how do you go to the dark side?”
 “Art is something that is such a moving target. But do we have to the engage in the same exploitation of identity as well as sensationalism? It’s not just about art. It’s about the social determinants of art.”
 
Det senare skulle (snällt) kunna kallas för oförståeligt nonsens. Men det är den verbala sociala medier-erans motsvarighet till upploppet i Acapulco 1968. Och det är uppenbarligen avgjort mer effektivt: Jodorowskys citat från 1970 har nu lett till en indragen utställning – i USA. Och de uttalanden som har gjorts av museets ledning är inte lugnande för den som är kulturintresserad: ”We cannot endorse words that go against the identity and the context that El Museo serve”.

Okej. Så var är då de medier som vanligtvis är snabba på att kuta upp på krönet till försvar för kulturens och kulturskaparnas frihet? Jodorowsky är måhända inte längre en brett känd regissör, men de större tidningar som fortfarande har en filmredaktion borde snabbt se den problematiska kontexten här. Eller bara det faktum att det handlar om ett femtio år gammalt uttalande. Men om museiledningens pressmeddelande om ”ord som går emot identitet” inte direkt är lugnande, så är New York Times (för att ta det främsta exemplet) tillbakadraget försiktiga rapportering en direkt skandal. 

Än en gång: Det handlar om en utställning som har ställts in efter att aktivister har protesterat mot ett yttrande av en surrealistisk anarkist – ord som ligger ett halvt sekel tillbaka och som konstnären dessutom har dragit tillbaka.

1968 visades Fando y Lis med flit i New York efter att den hade censurerats, och den fick en recension i New York Times. Andra regissörer uttalade sitt stöd mot censur, och John Lennon hjälpte Jodorowsky finansiellt.

Ett halvt sekel senare ställer ett museum i staden in hans utställning. 
New York Times håller käften – och Jodorowskys kollegor likaså.

Det är i sig en häpnadsväckande historia. Men fundera en stund på konsekvenserna för kulturen om den blir prejudicerande.

tisdag 29 januari 2019

Rekonstruktion Guldbaggen





När jag började skriva om film var min första Guldbagge-inbjudan som att vinna på lotto. ”Jag får betalt för att gå på bio – och nu gå på gala!?”. Men nyhetens behag försvann snabbt. Dels för att det är jobbigt nog att sitta igenom långa konserter med artister man gillar, iförd vardagskläder. Och direkt värdelöst med trånga, långa filmade galor med undermålig underhållning som man aldrig skulle skänka en tanke i vanliga fall. Iförd slips. (Jag vet att det finns folk som älskar det där, jag hör inte till skaran.)

Men i slutändan var beslutet att sluta gå ett yrkesbeslut – det är inte sunt att kritiker umgås med hela branschen på det här viset. Det är en ytterst liten värld och folk, vad de än tror, är inte immuna mot bekantskapsbacillen. Alltför ofta avspeglar sig de många vän- och bekantskaperna som utvecklas i texter utan udd, och i en försiktighet i kritiken av en bransch som behöver tvärtom: det vassa och det modiga på ett öppet och ärligt sätt. 

Alltså inte bara i kritiken av filmerna – utan av makten över filmen.

Under några år startade jag istället ett eget undergroundpris, HETS. Jag formgav ett pris (ett smycke format som en filmkamera) i det antal jag efter en större skatteåterbäring hade råd till och delade ut varje år tills de var slut. Utdelningen (till då roliga färska filmarbetare, idag etablerade storheter i egen rätt) var också en efterfest till baggen, på olika hemliga ställen. Det var kul så länge det varade. 

Årets inbjudan blev liggande i hallen. Jag hade främjat mig så långt från tanken på Guldbaggen att jag igår föreläste hos FN-föreningen på Norrtälje stadsbibliotek och först på bussen hem kom på att galan pågick. Jag halvslumrade framför sändningen på telefonen. Som varje år tänker jag att det inte finns något att kommentera. Eller rättare sagt, lovade mig själv att inte bli brydd över att Fel Låt Vann. 

Och efter att ha läst kommentarerna idag kan jag väl säga såhär: jag vet hur det känns när man på uppdrag måste skriva något om galan och priserna, och jag vet hur förbannat svårt det kan vara att skriva något som känns relevant både för läsare och en själv. Men hej – vild tanke! – varför inte skriva något med relevans för kulturuttrycket som Guldbaggen handlar om? 

För i år fanns en bra, överraskande sådan sak. Jag ska återkomma till den.

Men först, eftersom tusen och tusen tecken tagits i anspråk till att kalla galan för ”amatörernas afton”, vill jag citera en av åhörarna på gårdagens FN-föreläsning: ”Känns det inte som att folk har blivit lite historielösa?”.

Nej, amatörer och autenticitetstörst på film är inget nytt. Eller om vi hellre ska kalla dem för ”förstagångsskådespelare”. Lamberto Maggiorani i Cykeltjuven var fabriksarbetare, pojken i filmen – Enzo Staiola – plockades från gatan när han kollade in inspelningen. 

Passar inte neorealismen kan vi backa, men det är hur som helst så pass etablerat och i filmhistorien återkommande att det knappt ens duger till att tala om något sug efter det autentiska längre. 
Det är ett etablerat filmverktyg att använda folk utan skolning.

Istället för att tala om amatörer som ett hot mot galor och filmstjärnor (!), eller tro att det är en nyhet att verkliga stjärnor (som Lady Gaga) spelar stjärnor på film, finns även här en relevant diskussion. Den om vilka skådespelare som får jobb. Vilka vi har och återanvänder. Eller snarare: överanvänder. 

Problemet är att vi – publik som kritiker – är trötta på säg Persbrandt. Han är en bra skådespelare, men särskilt i ett litet land är det svårt för honom att inte kliva in på duken med ett ton bagage. Då blir ”amatören” i vissa lägen mer tilltalande. Men det finns ju andra sätt, särskilt som det finns en mängd skådespelare som aldrig får chansen att visa vad de kan. En av lärdomarna från tv-seriens inledande guldår var just rollsättandet av småspelare. James Gandolfini, Jon Hamm och Bryan Cranston var kulisstyper i Hollywood. De hade inte kunnat knytas till långa kontrakt annars. Men fördelen var att de också smälte samman med karaktärer på ett sätt som mer kända skådespelare inte hade kunnat göra (lika lätt).  

Och det går naturligtvis att göra autentisk socialrealism med mer kända och tränade namn. Den suveräna italienska filmen Dogman (premiär 15 februari) kan utan problem ställas intill Goliat. Och skådespelaren Marcella Fonte är lika hård som Goliats huvudroller. Med den skillnaden att Fonte också har spelat i Martin Scorseses Gangs of New York efter att han (via ett väktarjobb på en teater) blivit skådespelare. 

En debatt om en större variation i den svenska skådespelarpölen borde därför vara rimligare än kolumner om ödet för den tv-sända branschfesten. Den är sekundär. Detsamma gäller Fel Låt Vann. Även jag älskar Amatörer. Även jag tycker den förtjänar ett bättre öde även på galor. (Det var dock enkelt avklarat på nomineringsnivå.) Men fokus på påstådda skandaler och "avgå alla" missar vad som faktiskt blev.  

För nu alltså det verkligt intressanta. Nämligen regipriset till Carl Javér för dokumentärfilmen Rekonstruktion Utøya. Det har knappt kommenterats mer än som "skräll". Men detta är något mer än ovanligheten att en dokumentär får regipriset. 

Rekonstruktion Utøya är en film som inte bara handlar om en fruktansvärd händelse, utan om hur filmmediet ska förhålla sig till det. Regin är ovanligt synlig eftersom det är en film inte bara om att gestalta det ohyggliga minnet utan om hur man regisserar det. Kan man? Får man? Särskilt påtagligt blev detta i relation till övriga filmer om 22 juli, och varför (och på vilka vis) de misslyckades.

Som jag skrev i min recension:

»På pappret kan det låta som amatörteater och riskabel, till och med parasitisk, gestaltterapi. Och risken finns där, vilket höjer insats och nerv. Men resultatet när spelfilmsfiktionens etablerade berättargrepp måste överges är smärtsamt effektivt. ”Hur visar jag det som är så kristallklart i mitt minne” undrar en tjej?
För allt måste smulas ner och byggas upp igen. Hur återskapar du skotten som mördade vänner och sköt syskon i huvudet? Handklapp? Slag mot järnstänger? ”Jag ser det som fysisk träning” säger Rakel. ”Du måste först bryta ner kroppen för att bli starkare”.«

Det är inget nytt – frågan om att skriva poesi efter Auschwitz, hur man ska skildra Förintelsen på film och liknande har många år på nacken. Shoah är i sin längd och sina estetiska val ett brott mot konventionellt filmskapande av bland annat denna anledning. 

Det är tydligt att vår samtid brottas med dessa saker. Kanske har det alltid varit så, eller kanske är det så igen. Men det är uppenbart att det pågår ett etiskt samtal och undersökande hos konstnärer, regissörer och författare: igår publicerade tidskriften New Yorker en intressant diskuterande långrecension av Valeria Luisellis böcker om migration – som handlar lika mycket om etiken som estetiken kring hur man skriver om migration, flykt och exil.

Carl Javér och Rekonstruktion Utøya placerar sig mitt i den debatten, med en film som lyfter upp ett av de viktigaste verktygen i filmarbetet för allmän beskådan och diskussion. Och när vi för en gångs skull, en dag om året, har möjlighet att utnyttja läsarnas och tittarnas intresse för den svenska filmen – då är det ingen pratar om det. 

Behövs en bättre illustration av den svenska filmkulturens intellektuella problem?