söndag 7 april 2019

Gester med Ester (Věra Chytilová, Ester Krumbachová & Drahomíra Vihanová)



Sedan några dagar finns samtliga Věra Chytilovás tidiga filmer att streama på Draken film. Det är en skatt. Men den som vill fördjupa sig i 1960-talets tjeckoslovakiska filmvåg bör läsa min text om Ester Krumbachová på POV

För det är lite vanskligt att som i Drakens text påstå att Chytilová var ”den enda kvinnan” i den
tjeckoslovakiska Nya vågen. Förutom det faktum att Krumbachová var en central figur i vågen (och medskapare till ”Tusenskönorna”) så innebär det exempelvis att man ignorerar en regissör som Drahomíra Vihanová.

 ”Vem?” är inte längre en adekvat reaktion på namnet när man skriver filmhistoria: att kontroversiella regissörer och filmarbetare som verkade i en diktatur är bortglömda är inget märkligt – det var vad myndigheterna aktivt arbetade för. Idag måste filmintresserade och festivaler därför gräva djupare än den summering av tjeckoslovakiska nya vågen som har upprepats i decennier. Mängder av filmer som legat gömda i arkiv har tillkommit, regissörskap har omvärderats (det gäller även Chytilová vars verk inte fick många träffar före introduktioner som denna på Weird Science 2009).

Stora delar av den här omskrivna historien är idag möjlig att köpa på dvd i vilken som helst av Prags ”billiga böcker”-butiker. Filmer som Ladislav Helges "Stud" ("Skam") och många fler. Då
duger det inte att fortsätta skriva filmhistoria upphängd på Jiri Menzel och Milos Forman. I höstas introducerade jag sällan sedda dokumentärer av Jan Nemec på Cinemateket, samt föreläste för studenter i slavistik om det sena 1960-talet. Båda gångerna berättade jag om filmer som gjordes åren kring 1970. Det märktes på publiken att här fanns mängder av filmer de inte hade hört talas om. Och detta var kunnig publik med förkunskap.  Så nog finns det mycket, och väldigt mycket bra och roligt, kvar att upptäcka. 

I likhet med Krumbachová har Vihanová sent omsider fått upprättelse – Barbican i London visade häromåret hennes dokumentärfilmer samt spelfilmen "Zabitá neděle" (”A Squandered Sunday”) från 1969. Barbicans utmärkta introduktion finns här.

Jag hoppas det kan inspirera till vidare grävning i ett fascinerande filmdecennium som är långt ifrån uttömt.

fredag 29 mars 2019

Agnes Varda 1928 - 2019



Med Agnès Varda föddes den franska Nya vågen. 1954, fem år innan det ofta påstådda startskottet François Truffauts ”De 400 slagen”, övertalades den då 26-åriga fotografen att göra filmen ”La Pointé-Courté”.

Inspelad i en liten fiskeby vid Medelhavet, med minimal budget och lokala förmågor i birollerna bryter ”La Pointé-Courté” ner gränsen mellan verklighet och fiktion på ett sätt som 1960-talets filmskapare skulle hylla och eftersträva. I Alain Resnais uppluckrande klippning smälter det offentliga – tvättlinorna ovanför gränderna, solen mot stenarna på stranden – och det personliga i historien om ett älskande par ihop till ett.

Den här starka platsbetoningen kom att bli ett av Vardas signum. Sin mest kända film ”Cléo från 5 till 7” har hon kallat för ”ett porträtt av en kvinna klistrat på en dokumentär om Paris”. Ett paradexempel är kortfilmen ”L’opéra Mouffe” (1958), där en gravid kvinna tar in Paris som en mosaik av intryck. Även det var typiskt för Varda – hennes filmiska expressionism visar inte hur den fysiska världen ser ut, utan hur den känns. Och hur män och kvinnor kan uppleva den på olika vis

Hon föddes som Arlette Varda i Belgien 1928, pappan var grekisk flykting. Efter litteratur- och psykologistudier i Paris satsade Varda istället på att bli fotojournalist. Det var också via foto som hon halkade in på att göra debutfilmen. Inte bara saknade Varda erfarenhet i filmfältet – hon hade bara sett 20 filmer i hela sitt liv.

Kanske var det detta, och hennes vana att först se filmerna som text, som gjorde att hon kallade filmskapandet för cinécriture – filmskrift. Som i ”Vagabond är regisserad och cinécrit av Agnès Varda”. Det är ett begrepp som inte har med berättelse eller manus att göra, utan kan beskrivas som ett förhållningssätt: alla kreativa processer i arbetet med en film är ett hantverk. Att välja ämne, plats, årstid, filmteam, kamerainställningar, lins, ljus. Men också attityden du har mot människor. Sedan klippningen och dess rytm (hennes filmer är i mitt tycke några av de bäst klippta: associativa med suveränt ljudanvändande). 

Sist musiken, publicitetsmaterialet, postern. Allt jämförde hon – på klassiskt auteurvis – med författarens kontroll över orden och syntaxen.

Det skulle kunna vara filmteoretiskt nonsens men är en träffsäker beskrivning av Vardas arbetsmetoder. Hon gjorde det mesta själv i sin ateljé Ciné-Tamaris. Och alla filmer har en botten i hennes reflektioner. I början på ”Efterskörd” från 2000 presenterar sig den lilla tanten med den ständiga pottfrisyren med kamera i hand. Funderar en stund över de då nya digitala kamerornas möjligheter och utnyttjar sedan dessa formmässigt i en varm, tankeväckande film om människor som lever på maten som vi andra ratar.

Den personliga visionen präglade även hennes politik: Vare sig filmerna handlar om Svarta Pantrarna i kortdokumentären ”Black Panthers” eller om abort i spelfilmen ”L'Une chante, l'autre pas” (1977) så är de fast förankrade i en social situation. Men de erkänner sig inte till någon ideologi och politik, vilket gör dem tacksamt tidlösa.

Agnès Varda gjorde ett tiotal spelfilmer och minst dubbelt så många essäfilmer och dokumentärer. Men när jag en gång intervjuade henne var hon ovillig att separera dem i subjektivt och objektivt. Istället svarade Varda med den franska ordlek som utgör titeln på en av hennes filmer, och som hon bäst tyckte sammanfattar vad hon gör: ”Documentuer”. 

Det är en sammanslagning av orden för dokumentär och lögnare på franska, och ett begrepp som utmärkt sammanfattar hela filmmediet som konstform.

Ett av många arv som denna pionjär lämnar efter sig.  






lördag 23 februari 2019

Oscar 2019


"Du vet väl att Oscarsgalan föddes för att krossa fackförbunden?" 


Som filmskribent ville jag göra en resa till Oscarsgalan. Inte för att den när jag väl kom iväg 2013 betydde särskilt mycket för mig längre – en svullen Guldbagge med mer kända namn.

Skriver man om film varje dag inser man nämligen snart hur många bättre filmer än de nominerade som görs. 2013 är ett exempel gott som något: Ben Afflecks "Argo" vann Bästa film. Visst, en habil film. Men startfältet innehöll Michael Hanekes "Amour" och "Beasts of the Southern wild".

Fast som barn var jag och mina vänner oförståeligt besatta av Oscarn. På den tiden var det vanligt att filmerna som tävlade inte ens hade hunnit till Sverige, vilket säger något om stjärnsystemet och dess samspel med galan.

Jag hade varit i Hollywood på arbete flera gånger, men aldrig tajmat resorna med galan. Så när Malik Bendjelloul nominerades för sin dokumentärfilm "Searching for Sugar man" passade jag på. John Landis och hans fru Deborah Nadoolman Landis lovade dessutom att ta med mig på lunch och sightseeing för att "fylla i lite åt mig".

John känner ni förhoppningsvis till: Deborah har – bland mycket annat – skapat Indiana Jones outfit, "Blues brothers"-kläderna och Michael Jacksons "Thriller"-jacka. John är dessutom en sådan som alltid får ställa upp som talking head i dokumentärer om filmhistoria, eftersom han kan Hollywoods historia inifrån och ut. De är dessutom långvariga medlemmar av "The Academy". Lunchen sträckte ut sig till middag och sedan en rundtur i "det gamla Hollywood".

Så det var roligt. Jag pratade med mattläggare, knegare, statybärare och stand-ins. Jag satte aldrig på mig kostym.






Det hade kunnat bli en bok. Det blev i alla fall ett reportage. Och troligtvis sista gången jag brydde mig om Oscargalan särskilt mycket.

PS "Roma" och "The Favourite" bör naturligtvis plocka hem allt.


tisdag 19 februari 2019

Ai Weiwei censureras i Hollywood av rädsla för Kina


Producenterna till episodfilmen ”Berlin, I love you” har klippt bort Ai Weiweis segment eftersom konstnären anses vara en politisk belastning inför den planerade ”Shanghai, I love you”.
Den kinesiske konstnären var den förste som filmade sin episod 2015, via länk från sin ateljé i Kina. Hans 6-årige son levde då i Berlin och filmen handlar om konstnärens saknad efter sonen. Strax därpå fick Ai Weiwei lämna Kina. Hans namn användes sedan för att locka övriga regissörer och finansiärer till "Berlin, I love you".

Av nyheten att döma är även Berlinalen insyltad, och inte på ett bra vis. (Ytterligare två kinesiska filmer drogs under märkliga omständigheter tillbaka från årets festival).
Allt oftare skrivs det om rädslan och eftergifterna även här i Sverige. De är säkert större än vi förmår se bortom vad svenska företag och politiker gör. Dissidenter i exil har alltid berättat om rädda landsmän som inte vågade hälsa (men som när regimer föll naturligtvis alltid hade stöttat den goda saken).
Det senare blir knappast bättre om västerländska demokratier ständigt ägnar sig åt fega eftergifter.
”Do not obey in advance. Much of the power of authoritarianism is freely given. In times like these, individuals think ahead about what a more repressive government will want, and then start to do it without being asked”
Timothy Snyder, ”On Tyranny”, 2016

söndag 3 februari 2019

Sopranos, James Gandolfini, tv-seriens guldålder – och framtiden


Den 10 januari var det 20 år sedan som det första avsnittet av "Sopranos" sändes. Jag firade med att läsa den färska (och strålande) boken ”The Sopranos sessions” av Matt Zoller Seitz och Alan Sepinwall och skriva en essä om "Sopranos" och några andra favoriter från denna tv-seriens guldålder. Samt spana kring vad som sker och kommer förändras framåt.  

»Mindre omskrivet är hur serierna förhandlar (medelklass)familjen och den amerikanska drömmen. Från ”Sopranos” och ”Six feet under”, mormonserien ”Big love” (2006) och ”Weeds” till mästerverket ”The Americans” (vars sista säsong kommer till Netflix i februari). ”Sopranos” tar upp frågan om att passera in i den vita medelklassen. ”The Americans” (2013) riktar blicken mot dess ideologiska kärna genom att utspela sig före murens fall, i en tid då kapitalism inte var den enda vägen. Seriens på ytan perfekta vita par förhåller sig till ideologin och ifrågasätter materialismen – slitningarna speglar dagens samtal om den krisande liberala demokratin.« 
Jag kunde tyvärr inte hitta bilden från när jag mötte James Gandolfini i Venedig 2005. 
Men det var minnesvärt – nästan lika minnesvärt som det mästerverk till serie och rolltolkning som Gandolfini lämnade efter sig när han dog 2013. 
Ett möte jag skrev om i min runa


»Och det är en sak jag just i dag minns särskilt från mötet. En detalj som bröt igenom kändisintervjuns artificiella villkor och signalerade mänsklighet, om än inte lika brutalt som stegrande stråkar över en panikångestdrabbad man på ett badrumsgolv eller en plötslig hjärtattack vid 51 års ålder. Men den gjorde James Gandolfini – som då fortfarande var en ikon i vardande i våra vardagsrum – till en människa av kött och blod: 
Tony Soprano var barfota.«

fredag 1 februari 2019

Lars von Trier i helvetet



Förre helgen publicerade jag en längre text om Lars von Trier med anledning av den danske regissörens nya film "The House that Jack Built" (svensk premiär 15 mars). Det är en slasher-skräck-seriemördarfilm som stundtals inte hade tappat bort sig på en smutsig exploitationbiograf 1972. Lika ofta är de två och en halv timmarna en konversation om konst och kultur och skapande mellan Vergilius och seriemördaren Jack på deras väg ner i inferno. 

Sedan jag publicerade essän har vänner och bekanta i USA berättat hur den amerikanska premiären på "The House that Jack Built" var en blygsam affär, och hur filmen begravdes av distributören även i större städer där det finns en publik för det mer utmanande. Känns som att det hänger ihop med  tankar och spaningar som jag lägger fram i texten, och kanske en del av vad jag tog upp igår om fallet Jodorowsky.


»Filmen är genomförd med von Triers blandning av banaliteter och virtuositet: somliga mord hör hemma i en lågbudgetrulle från 1970-talet men växlas med bländande montagetablåer, skarpa kulturhistoriska samtal och levande foto. Att kritiker och luttrade festivalbesökare upprörs över de sadistiska, blodiga inslagen är för övrigt ännu ett sätt att peka på hur vi ser beroende av kontext: de grovheter som The house that Jack built anklagas för är stapelvara i mainstreamfilm – för att inte tala om tv-serier som Game of thrones.
Elakt uttryckt spelar alla sina förväntade roller i mötet med en ny von Trier. Men när man 2019 gör nedslag i bemötandet han har fått sedan Breaking the waves framträder något mer. I Stig Björkman-intervjun sa von Trier en sak som visar på skillnaden i hur han som konstnär ser på vad han gör och hur det uppfattas. Mottagandet av Breaking the waves var positivt, men följdes av ett ideologiskt bakslag. Detta kommenterade regissören med att det borde vara ”manna från himlen” för feministiska debattörer att han gör filmer om ämnen som lånar sig till deras argument. Tio år senare, efter Antichrist, insåg man dock att kritiken bara hade växt till sig – många var direkt ointresserade av ”himlasända” filmer som fyllde i deras argument. Tvärtom. Nu drogs en röd tråd mellan konstnären som person, filmindustrin, och kvinnobilden i filmerna. Slutsatsen var att det är fel att von Trier ”vägrar ta på sig något ansvar”. Filmen kan inte vara bra, eller värd att diskutera, när temat och upphovspersonen är fel.«