onsdag 31 december 2008

Tvåtusenåtta-Tvåtusennio


Egentligen orkar jag inte fler årsbästalistor. Men både Per och Emma hade gjort så fina sammanfattningar att jag kände mig inspirerad. Jag skulle kunna vrida och vända på årets bästa hit och dit, men slänger upp det urval jag gjorde till SvDs årsbästa.

Det ser ut såhär:

Utländska

I’m Not There
Fjärilen i glaskupan
There Will be blood
Couscous
Mellan väggarna

(Jag grämer mig att jag glömde att Paranoid park kom i år. Det är en av årets bästa filmer, lätt.)

Svenska

De ofrivilliga
H:r Landshövding
Maggie vaknar på balkongen
Låt den rätte komma in
PingPongKingen

Direkt till dvd

Water Lilies/ Naissance Des Pieuvres
(Import dvd)
Regi: Céline Sciamma

White Dog
Regi: Samuel Fuller
(Criterion)

XXY
Regi: Lucia Puenzo
(Import)

Three Burials of Melquiades Estrada (som fick en väldigt sen svensk distribution i år)
Regi: Tommy Lee Jones

Deep Red
Regi: Dario Argento

Förhoppningar inför 2009: Mer kompromisslöshet, särskilt i svensk film.

Jag vill att filmer skall kännas som den gamla gospelpassagen "No More Water, The Fire Next Time!". Revolutionärna, helt enkelt. Det innebär inte (inte alltid) filmer som är bra i varje enskild detalj, men det innebär filmer som överraskar och som kör över en, och det mer känslomässigt än intellektuellt (även om det senare ofta följer det första).

I år har det kommit två filmer som jag placerar i den kategorin: There will be blood och Maggie vaknar på balkongen.

Mer sådant nästa år.


torsdag 18 december 2008

Mellan väggarna

Det går långsamt här. Alldeles för mycket att göra innan jul med lämningar och andra jobb. Jag har till och med glömt att skriva när jag recenserar filmer. Men för ett par veckor sedan gav jag högsta betyg till H:r Landshövding och nu är det dags igen. För franska klassrumsdramat Mellan väggarna är fenomenalt bra. Recension här. Jonas på FLM skriver intressant om kameran och hur den samspelar med karaktärerna i filmen.

fredag 12 december 2008

Artefact Media

Artefact Media är ett nytt brittiskt dvdbolag som specialiserar sig på dokumentärfilmer.Förutom att ge ut mer kända filmer - som Jonathan Demmes Jimmy Carter: Man from Plains - har man startat en docs-on-demand service för dokumentärfilmare som vill nå ut med sina filmer men inte har en distributör.

onsdag 10 december 2008

Rysa

En kommentar om ny polsk och tjeckisk film och samtid i dagens SvD.

Anledningen till att jag tjatar om filmer som inte bara speglar samtidssamhället, utan också gräver i de grumliga vatten som flyter under samhällets yta, är att dessa filmer kan ge oss en förståelse av hur ett samhälle känns vid en viss tid i historien. Som de många rumänska filmerna, som till skillnad från alla andra kulturutryckningar i landet valt att ifrågasätta revolutionen och historien.

Som jag har skrivit förut har det i Tjeckien egentligen inte gjorts någon film som problematiserar historien sedan den sista nya vågen-filmen Örat – jag brukar beskriva den som en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och De andras liv – av Karel Kachyna, en film som totalförbjöds direkt 1969. Idag kan nya generationer se Örat och förstå den paranoia som genomsyrade samhället vid den här tiden. Jag förstår genom filmen rädslan som min mormor, som mindes 1950-talets stalinistiska utrensningar, hade när min mamma blev dissident.
På samma sätt kan kanske den polska filmen Rysa, som jag skriver om i kommentaren, låta oss ana de svårigheter som finns kring frågor om angivare i dagens Polen och Tjeckien.

onsdag 3 december 2008

De ofrivilliga - En enastående studie i mänskligt beteende


Jag gick och såg Ruben Östlunds De ofrivilliga med en vanlig biopublik igår. Det är en sådan film som krävde ett lösa-biljett-besök. Att gå på pressvisningar är på många sätt en lyx - stor duk, gott om plats etc. etc. Men ingen vågar visar sina känslor av rädsla för att tycka fel eller vad det nu kan vara. Det är ofta väldigt väldigt tyst och den kollektiva känslan uteblir.

Det har sagts och skrivits så mycket om De ofrivilliga att man har svårt att kasta in fem nya cent. Framförallt har Ruben Östlund själv sagt så mycket om den i intervjuer att man har svårt att inte färgas av det.

Just detta är ett väldigt kul studium i mänskligt beteende; att Östlund berättar ganska exakt samma historier för journalisterna och Q&A-publiken om sin film. (Som den om ingenjör André och ballongfärden bland annat, tror han drog den redan när jag för två år sedan gjorde en intervju från inspelningen. Jag valde bort den till förmån för en annan inspiration, Lars Danielson). Det är ett konststycke att dra samma historier som finns i de tidigare intervjuer som ofta utgör journalistens research, och ändå få det att kännas nytt för den journalist man har framför sig.

För det första: är det bara jag som slås av filmaffischens likhet med Da Vincis tavla "Den sista måltiden"? Eller snarare de utsnitt som man ofta kan se av Jesus från den tavlan - där de närmaste lärljungarna är reducerade till sina händer. (Fast den vänstra handen ser i och för sig ut som Adams i Michelangelos "Adams skapelse".)

Logiken i det hela är - oavsett om den bara finns i mitt huvud - helt underbar. Tanken på Jesus som en ofrivillig som hamnar i en situation där folk förväntar sig att han gör på ett visst sätt; Jesus som har växt in i en grupproll som han kanske inte känner sig bekväm i...Det känns som ett roligare perspektiv på Sista måltiden än någonsin Da Vinci-koden.
Jag bar med mig tanken filmen igenom och den lyfte Östlunds juvel ännu mer.

Av skådespelarna i filmen har Henrik Vikman lyfts fram, och visst är han suverän som den tvära busschauffören som fastnar i sin egen princip och inte kan backa ut.

Men jag är mest förtjust i Cecilia Milocco i rollen som lärarinnan. (Det är hon på affischen). Inte bara för att hon utseendemässigt är den starkaste karaktären, med sitt bekymrade uttryck som snabbt kastas om i genuin omtanke. Men också för den roll hon får: hon inte bara lär ut gruppbeteendets mekanismer i klassrumsexperimentet, med de olika långa strecken, hon tar fajten med kollegorna. Kanske för att hon har en annan grupp att vårda - barnen - eller något högst individuellt. Till skillnad från killgängsscenen, där han som ringer sin flickvän återvänder till festen och fortsätter att själv ta del i övergreppsliknande situationer, så säger Cecilia till när hon tycker att en kollega inte tittar på hennes under en konversation. Det är ett makalöst ögonblick, med ett efterföljande minspel från Cecilia som är det bästa i hela filmen. NU är hon med i konversationen igen - och då skall hon visa att hon följer den med hela ansiktet. Det är grandiost.

Det är också effekten Ruben Östlunds filmstil får. Eftersom vi hela tiden forceras mot detaljerna av den begränsade ramen - vare sig de är ett ansikte eller smutsig disk på ett bord - så tvingas vi se och fundera, söka med blicken, på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Bilden på Cecilia på affischen - "Jesusbilden" - är talande: Cecilia tar ju inte ens del i samtalet, vi följer konversationen mellan hennes kollegor, och hennes växande olust eftersom hon inte tar del i samtalet, enbart genom Cecilias ansikte - och kollegornas talande händer.

En av de saker som gör Östlunds tagning av den här konversationen nyskapande, lysande, är - och nu vågar jag mig ut på en tolkning av den här tagningen i en ansträngd svensk kontext - är att den placerar sig mitt emellan Ingmar Bergman och Roy Andersson.

Andersson hade tagit en helbild, vitmenat Cecilia och dragit ner hennes mungipor. I en säkert mycket effektfull, snygg och underhållande tagning. Bergman hade inte kunnat motstå att zooma in på Cecilias ansikte tills det fyllde upp hela rutan, för att visa hur ont det gjorde - ända in i hennes själ - att de borgerliga konventioner hon växt upp med inte efterlevs (cue Liv Ullman med panikslagen blick). Men Östlund behåller händerna och förvandlar det hela i ett slag till just den där fikasituationen vi själva kan känna igen oss i.

"De andra talar och uttrycker sig, och här sitter jag och försvinner."

Östlunds förmåga att spela i olika plan av bilden och låta oss se de minsta detaljerna kommer just ur bildernas statiska kvalitet. Efter ett tag tänker man, "varför tittar jag på den här smutsiga disken" och så tjong åker den i golvet. Vi ser inte ett dugg, men vi fattar allt. När busschaufför Henrik går bak i bussen och pratar med tonåringarna som han misstänker för vandaliseringen ser vi Maria Lundqvists ansikte i profil - och vi kan riktigt se hur det maler bakom tinningarna. Precis som i fallet med Cecilia är vår reaktion på scenen en summa av Marias reaktion och den konversation vi hör, men den är amplifierad eftersom vi - som inte ser tonårsgänget eller Henrik - måste fokusera på Maria och skärpa våra sinnen.

Det snackas mycket om hur "nya medier" förändrar vår tillvaro. Och man kan ju inte se på Bond eller Bourne utan att man fattar att hela världen numera är en kontrollerad, övervakad spelplats som med Google Earth får plats i var mans ficka. (I fjol skrev jag en lång text om vår övervakning av oss själva).

Men jag tror inte att någon lika väl som Östlund i De ofrivilliga har fångat vardagsbruket av mobil- och webkameror. (Inte utanför Sydkorea i alla fall, där teknikbruket sedan länge har vävts in i filmer på ett sömlöst vis.)

Jag tänker särskilt på episoden med tonårstjejerna - deras beteende är hela tiden relaterat till det oblinkande ögat. Det är med i nästan varje scen, från webbkameran som så utmärkt används i den första scenen de är med i, till förevigandet av den helt utslagna Sara.
I det avseendet är Patrik Erikssons mobilfilm, som jag anspelar på i titeln, en kompanjon till De ofrivilliga eftersom även den undersöker Patriks beteende i relation till kameran som vardagsföremål.

Men den allestädes närvarande kameran förändrar också situationen i grabbgängets sista scen, där är just fotograferandet av Leffes nakendans och flagga i röven utgör den osynliga gräns som överskrids. "Nej, inte om ni skall fota, för fan" säger Leffe. Han har ju faktiskt kombi med barnstol som skvallrar om ett annat liv dit fotografierna eller filmerna skulle kunna nå. "What happens in Vegas..." är en regel som inte gäller någonstans, i några sammanhang, längre. Skillnaden mellan orden och bilden är att bilden utanför sitt sammanhang blir svårare att förklara bort. Östlund visar hur de kan skämta bort en händelse, som den avsugne killen med sin flickvän i bilen. Men tänk när Leffes flickvän ser en YouTube-film på sin kille med flagga i stjärten... Ja, ni hajar.

Det är förstås intressant att biografrepertoaren innehåller en annan film, Maria Larssons eviga ögonblick, som kretsar kring en kvinnas förhållande till en kamera - en snarare den fotografiska bilden - för 100 år sedan. Maria Larsson - och alla andra, särskilt de fattiga i hennes närhet - lägger så stor, vördnadsfull vikt vid bilden. Och processen - den magiska då bilden sakta träder fram i mörkrummet - får ju också ta stor plats. Det är helt borta nu i den digitala reproduktionens tidsålder och i Ruben Östlunds film. Klick Klick Klick.

Det var när jag såg denna habilt genomförda, vackra kostymfilm som jag insåg den stenhårda kraft som finns i de De ofrivilliga: Skillnaden mellan "en film som berör" och en film som griper tag och aldrig lämnar dig. Som du kommer att tänka på i en jävla massa sammanhang och situationer du kommer att befinna dig i här i livet.

På SFs Filmstad på Söder i Stockholm - i en utsåld salong - var det så oerhört intressant att se De ofrivilliga. Alla skrattade. Hela tiden.

Utom en enda gång - när läraren smackar till barnet. Då sög alla kollektivt in luft. Drog efter andan. Chockade. Till och med de tuffa tonåringarna jämte mig. (De satt faktiskt och ojade sig då och då när de tyckte att det uppstod piniga situationer på duken - vilket det gör allt som oftast i filmen.)

Jag ser fram emot att få se filmen i länder där man kan se folk smacka till barn i varje park - som Tjeckien eller Frankrike - och höra hur, och vad, publiken reagerar på där.

Och nästa gång jag ser den så kommer jag tänka på Ruben Östlund som Cecilia som står vid tavlan framför strecken och pekar ut vårt beteende för oss.

tisdag 2 december 2008

Spionen som kom in från kylan


Jag hade tänkt uppmärksamma en annan Criterionfilm som släpptes i dagarna, Martin Ritts klassiker The Spy Who Came in from the Cold. Jag är en sucker för allt som har med kalla kriget att göra - särskilt om det utspelar sig i skuggan av Muren - och älskade John le Carrés bok som tonåring.

Ritts film, som kom 1965, är en riktigt anti-thriller; en film som slutar med att den före detta spionen Alec Leamas (underbara Richard Burton) håller en lång monolog om vad för slags spioner kalla krigets glorifierade mörkermän gentligen är:

“What the hell do you think spies are? Moral philosophers measuring everything they do against the word of God or Karl Marx? They’re not! They’re just a bunch of seedy, squalid bastards like me: drunkards, queers, hen-pecked husbands, civil servants playing cowboys and Indians to brighten their rotten little lives. Do you think they sit like monks in a cell, balancing right against wrong?”

Inledningen till monologen finns i trailern på Criterions sida.

Och, med tanke på att nya James Bond just har haft premiär så hade jag tänkt göra ungefär den här jämförelsen:

"Released the same year as “Thunderball,” the fourth of the phenomenally successful James Bond films starring Sean Connery, “The Spy Who Came In From the Cold” consistently positions itself as a rebuke to the glamorous, action movie ethos of the Bond films: no fancy gadgets or bikini-clad beauties here, only a pinched and dingy universe in which the moral compass spins without direction."

Men Dave Kehr på New York Times hann före. Läs hans text om två nytutgivna Rittfilmer.

Och fundera lite på om inte Daniel Craigs Bond är mer lik Alec Leamas än Sean Connerys Bond.

Segelbåtsdjup

Som filmkritiker blir man - som min kollega Per uppmärksammarWeird Science - ofta bestulen på superlativer och adjektiv. Så det är kanske inte så konstigt om man är lite skadad och reagerar snett när man ser underrubriken

"Mer än 9 miljoner kronor får du betala för ”segelbåtsdjup”. Här är orden som kostar mest."

För alla normala människor är det solklart vad som avses, men jag tolkade "segelbåtsdjup" som ett adjektiv tillräckligt länge för att sätta igång de små kugghjulen och fundera på vilken filmreklam det skulle göra sig på. Och skriva en bloggpost.

Så hur är en film som är "segelbåtsdjup"? Ja, djup, förstås. Men måste det vara ett bra borgerligt skärgårdsdrama? Jag inser att Bergman ligger bra till här.

Eller är det snarare ett slags hån: hur djupt är "segelbåtsdjupt"? Är det egentligen rätt ytligt?

Är det kanske fejk till och med, man har muddat botten (ni hör att jag har rätt begränsad koll på båtliv) och det är liksom inte djupt på riktigt?

Så kanske mer som en hånfull metafor? Oj vad jag började tänka på Björn Runge nu; man ser väl lite vatten genom de stora glasrutorna i Om jag vänder mig om?

Nå, det segelbåtsdjupa djupet är sparat i den lilla minnesbanken för framtida recensionsuttryck. Undrar vad pressmänniskorna på filmbolagen skall göra med det bara.


måndag 1 december 2008

Fullers vita hund

En lång betraktelse på Weird Science av Samuel Fullers White Dog som ges ut av Criterion i december.