fredag 29 mars 2019

Agnes Varda 1928 - 2019



Med Agnès Varda föddes den franska Nya vågen. 1954, fem år innan det ofta påstådda startskottet François Truffauts ”De 400 slagen”, övertalades den då 26-åriga fotografen att göra filmen ”La Pointé-Courté”.

Inspelad i en liten fiskeby vid Medelhavet, med minimal budget och lokala förmågor i birollerna bryter ”La Pointé-Courté” ner gränsen mellan verklighet och fiktion på ett sätt som 1960-talets filmskapare skulle hylla och eftersträva. I Alain Resnais uppluckrande klippning smälter det offentliga – tvättlinorna ovanför gränderna, solen mot stenarna på stranden – och det personliga i historien om ett älskande par ihop till ett.

Den här starka platsbetoningen kom att bli ett av Vardas signum. Sin mest kända film ”Cléo från 5 till 7” har hon kallat för ”ett porträtt av en kvinna klistrat på en dokumentär om Paris”. Ett paradexempel är kortfilmen ”L’opéra Mouffe” (1958), där en gravid kvinna tar in Paris som en mosaik av intryck. Även det var typiskt för Varda – hennes filmiska expressionism visar inte hur den fysiska världen ser ut, utan hur den känns. Och hur män och kvinnor kan uppleva den på olika vis

Hon föddes som Arlette Varda i Belgien 1928, pappan var grekisk flykting. Efter litteratur- och psykologistudier i Paris satsade Varda istället på att bli fotojournalist. Det var också via foto som hon halkade in på att göra debutfilmen. Inte bara saknade Varda erfarenhet i filmfältet – hon hade bara sett 20 filmer i hela sitt liv.

Kanske var det detta, och hennes vana att först se filmerna som text, som gjorde att hon kallade filmskapandet för cinécriture – filmskrift. Som i ”Vagabond är regisserad och cinécrit av Agnès Varda”. Det är ett begrepp som inte har med berättelse eller manus att göra, utan kan beskrivas som ett förhållningssätt: alla kreativa processer i arbetet med en film är ett hantverk. Att välja ämne, plats, årstid, filmteam, kamerainställningar, lins, ljus. Men också attityden du har mot människor. Sedan klippningen och dess rytm (hennes filmer är i mitt tycke några av de bäst klippta: associativa med suveränt ljudanvändande). 

Sist musiken, publicitetsmaterialet, postern. Allt jämförde hon – på klassiskt auteurvis – med författarens kontroll över orden och syntaxen.

Det skulle kunna vara filmteoretiskt nonsens men är en träffsäker beskrivning av Vardas arbetsmetoder. Hon gjorde det mesta själv i sin ateljé Ciné-Tamaris. Och alla filmer har en botten i hennes reflektioner. I början på ”Efterskörd” från 2000 presenterar sig den lilla tanten med den ständiga pottfrisyren med kamera i hand. Funderar en stund över de då nya digitala kamerornas möjligheter och utnyttjar sedan dessa formmässigt i en varm, tankeväckande film om människor som lever på maten som vi andra ratar.

Den personliga visionen präglade även hennes politik: Vare sig filmerna handlar om Svarta Pantrarna i kortdokumentären ”Black Panthers” eller om abort i spelfilmen ”L'Une chante, l'autre pas” (1977) så är de fast förankrade i en social situation. Men de erkänner sig inte till någon ideologi och politik, vilket gör dem tacksamt tidlösa.

Agnès Varda gjorde ett tiotal spelfilmer och minst dubbelt så många essäfilmer och dokumentärer. Men när jag en gång intervjuade henne var hon ovillig att separera dem i subjektivt och objektivt. Istället svarade Varda med den franska ordlek som utgör titeln på en av hennes filmer, och som hon bäst tyckte sammanfattar vad hon gör: ”Documentuer”. 

Det är en sammanslagning av orden för dokumentär och lögnare på franska, och ett begrepp som utmärkt sammanfattar hela filmmediet som konstform.

Ett av många arv som denna pionjär lämnar efter sig.