tisdag 11 december 2012

Om Hobbiten

SvD-recension av Peter Jacksons »Hobbit: En oväntad resa«.

Kan bara instämma i tidigare rapporter om huvudvärk och illamående. Det stämde i mitt fall - kanske är det bara min hjärna som inte gillar/ snabbt vänjer sig vid 3D och 48 bilder i sekunden.

Men känslan av migrän och Midgårdskräksjuka höll i sig i timmar efter visningen. Dock, av det tiotalet kollegor jag hörde med var det bara en till som upplevt liknande symptom. Så det är nog mycket individuellt. 

söndag 9 december 2012

Politiska priser och icke-priser: från Seifert och Hrabal till Márquez och Mo Yan

Bohumil Hrabal
Under en filt på gårdagens St Nikolaus-firande (eller Mikuláš, som det heter på tjeckiska) frågade jag mamma hur hon såg på Mo Yan och Nobelpriset. Om det gick att jämföra med Tjeckoslovakien , till exempel när poeten Jaroslav Seifert fick priset 1984.

Men jag vet redan när frågan ställs att det rent litterärt är en omöjlig jämförelse: Seifert var en okej poet, inte mer. Förmodligen ur prissynvinkel intressant att se från andra sidan det politiska glaset: att 1984 ge priset till en författare som hade publiceringsförbud i hemlandet, som hade signerat chartan 1977, som protesterade 1968 - vad kunde vara mer rätt?

Tja. Rent litterärt då: Att priset gick till Seifert omöjliggjorde förmodligen att det kunde ha gått till den tjeckoslovakiska efterkrigstidens i särklass skickligaste författare (jag är beredd att placera honom bland de tio största i världslitteraturen under denna tid) - Bohumil Hrabal.

Och det är inte förrän mamma påpekar saken som jag inser att hon är något på spåren när hon jämför Mo Yan och Hrabal. Jag läser Mo Yans novell Bull på ett plan över Centraleuropa och tänker på far- och sonhistorien, slakteriintrigen, det burleska hallucinatoriska språket, tidshoppen, den svarta humorn - inget skulle ha känts malplacerat i Hrabals romaner som utspelade sig några kilometer nedanför mig: tvärtom hade jag inte blivit förvånad att hitta Bull i säg Den lilla staden där tiden stannade.














Liksom Mo Yan har filmatiserats av en av de stora regissörerna i Kina - Zhang Yimou - har en stor del av Hrabals historier blivit film i regi av Jiri Menzel. Båda författarna är folkliga och samtidigt (i alla fall av det lilla jag har läst av Mo Yan) mycket bra.

Nobelpriset är vattendelaren mellan Hrabal och Mo Yan. Hrabal signerade aldrig någonting - varken Charta 77 eller anti-chartan: men han fick bli utgiven under kommunisttiden (även om en del verk ströks ner av censorerna och letade sig ut internationellt istället). Det, misstänker många, räckte för att han inte skulle kunna komma på fråga för priset.

Vilket - till och med politiskt - är absurt: böcker som En alltför högljudd ensamhet, Lärkmarionetter (har skrivit långt om filmatiseringen i länken), Låt tågen gå och Jag tjänade kungen av England säger mer om en diktatur, mer om ett opportunt land, mer om Tjeckoslovakien från kriget till 1989 än någon förbjuden »politisk« litteratur som skriker från barrikaderna. Och viktigast - det här läste folk.

Jaroslav Seifert
Jag kan inte Kina ingående (inte som jag kan historien om Tjeckoslovakien i alla fall, och kan förstå nyanser i politik och kritik). Jag är bekant med att det finns viss kritik i Mo Yans böcker mot regimen, men att den av hans kritiker anses vara av en sådan karaktär att den är en fjärt i rymden: att den som vill protestera måste ta upp de stora frågorna. Att hans burleskerier riktar blicken åt fel håll och döljer politiken.

Sådant är alltid möjligt att säga - sant eller ej är ju svårt att säga: lika sant kunde vara att den författare som lyckas fånga vardagsbestyr har större politisk makt över folk eftersom det är deras verklighet - och jag vet att det fanns dissidenter som sa detsamma om Hrabal på sin tid. Att han var tillrättalagd.

Ett utdrag ur en av de sista intervjuer Václav Havel gjorde (med The Paris Review) uttrycker det något mildare (ingen talade illa om Hrabal efter hans självmord 1997):


»I remember that in the fifties you also wrote one of the earliest essays on Bohumil Hrabal.
I was one of the first people, maybe the first person, to write about his work. It was published in one of those samizdat pamphlets. I was very young then, about twenty, and people noticed this particular piece. He wasn’t published then. He was working in some waste-collection point, where he was sorting rubbish. The first texts by Hrabal were absolutely breathtaking, like Jarmilka. It was a very short novel—it was rough, it was almost surreal, it was mysterious, it had a very tense note to it. Later, in the sixties, Hrabal started to be published—and his texts were smoother, more polished, cleaner, which resulted from the fact that, unfortunately, he listened to his editors.«


Sedan kan den som läser sin Hrabal, och de olika textutkast som finns, noga se att Havel har en poäng: opolerad är författaren bättre, råare, friare, mer surrealistisk än i flera av de tama »slutversioner« böckerna och novellerna publicerades i. Läs för övrigt Ola Wongs SvD-reportage om kinesisk litteratur och självcensur, med bland annat det här citatet från en av de intervjuade författarna:

 »Hjärntvätten, censuren och utbildningssystemet gör att den är långt från sin potential. Tänk vad bra Mo Yan skulle kunna ha varit om han inte behövt censurera sig själv«.

En viktig skillnad mellan Hrabal och Mo Yan - om man utgår ifrån att vi talar om två ungefär likvärdiga diktaturer; vilket vi inte gör, något jag ska återkomma till - är att Mo Yan med sin position som vice ordförande i författarförbundet, med sin tvetydiga uttalanden om censur, med sin handskriftskopiering av Maos Tal om konsten glider över i något annat, något mer politiskt än Hrabal.

Men, och här sätter mamma fingret på det avgörande med ett torr konstaterande:

»Tjeckoslovakien var aldrig Kina«. Hon behöver inte säga rakt ut vad hon tänker. Problemet, skillnaden mellan det kommunistiska Tjeckoslovakien och Kina, är att västerländska institutioner, säg Svenska Akademien, kunde använda Tjeckoslovakien för sitt kulturella/politiska kapital: det fanns ingen viktig handelsbalans att ta hänsyn till; från Prag utgick ingen makt som på något vis kunde jämföras med Peking idag. Därför betydligt mycket lättare att dela ut, eller inte dela ut, priser med mer eller mindre synliga politiska förtecken. (Detsamma gäller för övrigt relationen till Kuba och den sydamerikanska politiken: hur många i Sverige reagerade när den förträfflige författaren, och Fidelkramaren, Gabriel García Márquez fick priset 1982?).

Den makt som Kina idag symboliserar måste te sig som en märklig historisk tragedi eller paradox - eller Mo Yansk svart komedi - för de gamla Västeuropeiska maoister som på 70-talet hjälpte Östeuropeiska dissidenter, eftersom Sovjet var en lika hatad imperialiststat som USA. Dagens Kina är ett kommunistiskt och gangsterkapitalistiskt imperium med makt av ett slag de antagligen aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vi talar om självcensur i diktaturer - ja, det är det värsta som finns, det som sipprar in, det man till sist tar för givet och inte ser, för sådant är censurens gasmoln - men bör också tala om vad Kina är för slags gasmoln i det västerländska och vilken påverkan det har här.

Vad ser vi, och vad ser vi inte? Ska landet - i exempelvis kulturella sammanhang av en sådan dignitet som Nobelpriset, sammanhang som blir viktiga politiska ställningstaganden - behandlas som vilken demokratisk nation som helst? Absolut inte, enligt mig. Med allt detta i bakhuvudet tycks Mo Yan vara en förträfflig författare - och, vem vet, kanske en som tydliggör ett annat Kina för oss som vi inte har sett eller mött. På samma sätt som Hrabal med både språk och innehåll fortfarande är oöverträffad som en centraleuropeisk nittonhundratalsskildrare; vars perspektiv malde sönder nationsgränserna som växt fram och förflyttats under hans liv, där meningarna ringade in människorna och deras liv och inget annat.

Vi har backat över en linje för länge sedan i förhållande till Kina. Icke desto mindre är Mo Yan-diskussionen viktig för att ständigt påminna oss om att i förhållande till diktaturer så finns där hela tiden en linje - vissa saker måste upprepas och krävas i varje transaktion med dem, ekonomisk som kulturell: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet - och har den en gång passerats kanske man ändå, just med diskussioner av det här slaget, kan hitta blickriktningen på den igen.

Och gå tillbaka och kräva och tjata och kräva och tjata.

Om förhållandet nu är det omvända (där Stockholm för Peking i de flesta situationer är ungefär lika relevant som Prag var för Stockholm 1984) så är detta ännu viktigare i de legitimerande sammanhang som betyder något - som Nobelpriset.      

torsdag 6 december 2012

»A trip to Malta«

Besökte i helgen Malta för att rapportera från Europeiska filmakademiens årliga prisutdelning - ett event med ambitionen att en dag skala bort behovet att refereras till som »Europas Oscargala« för att folk skall veta vad det rör sig om. 

Skrev om det hela i SvD, ur den krisvinkel som galan själv  hade valt att trycka på i manus (med en olycklig polarisering mellan amerikansk film som onyttigt godis och europeisk film som uppbygglig och bra).

 Jag slängde upp den senila bakåtblickande europeiska filmen på divanen och lät den göra vad den gör bäst, navelskåda, medan jag och två kollegor tog bilen ner till sydöstra Malta och flyktinglägret Hal Far - bilden - där båtflyktingar, främst från Somalia, interneras.  

Vi blev rätt snabbt utkastade efter att vi tagit oss in bakvägen (journalister är inte särskilt populära hos ledningen  - två vita killar, de enda vita där, som såg ut som en korsning mellan bikers och grekiska hamnbyråkrater).

 Men det räckte för att att se att a) siffrorna om att ungefär 400 personer bor på platsen inte stämmer b) det kan knappast möta några som helst sanitära kriterier. Och för att se den saken behöver man inte ens gå in i lägret: barackerna - omgivna av stängsel och taggtråd - ligger i en industriell avfallszon där lite vad som helst har dumpats. Hundratalet meter bort, på en nedlagd flygplats, ligger en dragracingbana och ljudet av accelererande fordon utan ljuddämpare ligger som en konstant matta över hela lägret, och lär knappast gå att undkomma i barackerna med sina tunna väggar.

Den största, märkligaste, ironin är att så fort området börjar bli anständigt, en knapp kilometer bort, ligger ett »Playmobil Funhouse«. Man ser den vita medelklassen med sina glada barn, möjligheten att drömma och längta och hoppas. Och man kör tillbaka och ser håglösheten bakom stängslet hos människor som väntar på att slussas vidare till något okänt - eller kanske skickas tillbaka för att på nytt försöka ta sig över ett hav som kanske redan dödat en släkting, vän eller älskad.

Åtta timmar senare tog Michael Haneke emot alla stora priser på scenen i Valletta för Amour - en utmärkt metafor för vårt gamla Europa.

Och jag tänkte på en sak Haneke sa förra sommaren när jag intervjuade honom och frågade om hans rädslor. Jag frågade om hur han resonerar - vit, man, övre medeklassen - när det kommer till frågor om rasism och integration, som de han tar upp i Code Inconnu? Han svarade att han är konstnär - han måste få utforska saker utan att handskas på ett eller annat vis som person. Att knackade en svart familj med tio barn på dörren och frågade om de fick flytta in, skulle han antagligen säga nej - trots att han har en stor lägenhet och ett hus. 

Sen kopplade han insikten som ligger i svaret - det som är kärnan i en av Europas stora samtidsfrågor - till sina rädslor:

»Jag är rädd för mycket. Men räddast är jag för den stora kommande konflikten - den mellan nord och syd. Den blir nog oundviklig.«  

onsdag 5 december 2012

Neo-neo-neorealism - och den grekiska krisfilmen

Skriver understreckare i SvD om film i kristid, med fokus på en handfull grekiska filmer (och annat från Balkan) som jag såg på höstens festival i Thessaloniki.

Bilden är från Konstantina Voulgaris »All cats are brilliant«.

onsdag 28 november 2012

Om att skriva


Blicken landar långt bort på den enda strimman ljus under en låg svart himmel. Jag väntar på att blixtarna ska bryta fram bakom den allt blötare rutan på färjan och tänker på mitt språk. Språket och orden som jag har arbetet med i tio år den här hösten. Tio år. Tio år av att byta hundralappar, allt fler av dem, mot adjektivt. Allt färre av dem. Adjektiv att fästa på en känsla född av ett att annat konstverk som ska filtreras genom mig. Jag blev bra på det. Att de ville att kristallen det bröts igenom skulle vara ren. Det är inte mitt problem tänkte jag. Jag har aldrig varit ren. Du är rock n roll sa en röst till mig nyligen. Jag vet inte om det är det bästa sättet att förklara saken, men ett. Säkert ett.
Så blev jag oren.
Orden och språket. Att fästa känslor kring teorier som stelfödda landat i världen. Jag tyckte mig väl se något i dem som man kunde böja till, förklara något med mitt språk.

Det bor ingen lögn i det här språket. Men det är ett instrument. Ibland. Ibland andas det. Det finns och fanns stunder då jag kunde läsa om mina texter och se min lunga höjas och sänkas i dem. Min lever. Mina njurar. Alla nervbanor i min hjärna. Kuken. Jag kunde känna kåtheten som jag hade känt i salongen forsa ut med en mening och faktiskt sitta kvar på datorskärmen och tidningspappret. Känna ilningen i Mitt Namn under.
Ljuger jag? Finns det någon Gun for hire som inte känner så? Varför skriver ni då kritiker? Känner ni er nyttiga?

Mitt språk ligger kladdigt på färjans ruta. Grumlar som regnet. Jag kan inte se ljusranden klart bara skönja den. Jag kan bara ana att blixtrarna kanske börjar. Elektriciteten i luften äter sig igenom allt. Jag tänker att kan den äta sig in hit, så kan mitt språk äta sig ut dit. Bränna bort regnet och få mig att se klart.

Jag åkte till ön med skrivbordet uppdelat i två. På ena sidan låg en mapp med titeln ”paril 2012”. Alla de texter som forsade ut i febern efter att du lämnade mig. Så nära de där orden du älskade och jag i hemlighet kallade klyschor: Hudlöst. Naket. Fritt. Vilt. Vackert. Så nära jag någonsin har kommit. Ingen censur. En sanning finns det i alla de där orden, om man tillräckligt länge har arbetat med ett instrument kan man, och först då, sätta upp det som en stämjärn till munnen och låta det fånga upp ens andetag utan filter.

Har du någonsin hört Bob Dylans pianoversion av She´s Your Lover Now? Eller ännu hellre I´m Not There? Jag vet inte om den senare kan kallas för en sång. Det är en trevare, ett sökande efter en sång. Det är sådant som artister sällan släpper ut. Det är sådant som så sällan fångas på en inspelning som pressas på vinyl, bränns med laser på en skiva, pressas in i vad det nu är för ettorochnollor allt är idag.

I den andra mappen låg och ligger en deckare. Jag kommer att skriva den en dag. Jag drömmer om pengarna, jag som alla andra som kan knappra fram en begriplig text. Jag vet också att jag kan baka in den där biografin som i mitt liv har alla de spännande ingredienser som kan krävas.

Det är utmattande att skriva. Något mer på det senare än det förra. Efter fyra timmar kippar jag efter andan. Det där membranet jag bär omkring minnena av dig och oss har släppt och det händer att jag slår igen datorn och ryggar tillbaka som om det brann från skärmen och det vita ljuset gick rätt in på nervtrådar blottade som pulporna i tänder. Dylan igen: skulden i I Dreamed I saw St Augustine. Jag drömde att jag var bland dem som satte ut honom att dö.
Det är samma som när jag vaknar om natten. När huden, fettvävnaden, förträningen, det intellektuella inte finns. När jag inte står och håller igen grinden. Det väller fram och jag slår nävarna mot glasbubblan omkring mig.

Det stiger upp rök och dimma och ånga från havet och elektriciteten driver in i min näsa och snart kommer de första blixtrarna att lämna förnimmelsen och slå ner i vattnet.


Vi åkte igenom eldmolnen som jag bara kunde föreställa mig. Katamaranen skar rätt igenom blixtrarna och lukten och den där doften av knallpulver som får mig att tänka på runda plastskott som ligger i fickan och som jag tar fram och lägger på en sten och slår och slår och slår på.

När och hur lär man sig skriva igen. När skär orden som knivar igenom det som en gång har lärts. Det där som är lagret som skyddar, som har vävts i varv efter varv i lager efter lager för att skydda, bär och ger inkomst? Orden som lyfter och bär fram – smaka på den här frukten. Tycka.

Nej, det finns inget naket språk. Orden bär redan på något som inte kan skalas av från vad de har odlats på. De har en betydelse som står mellan dig, mig, oss, alla som läser dem för förståelse. Men då drar jag mig tillbaka och kastar mig mot glaset tills det krossas så bär jag med mig orden i famnen och lägger ner dem igen. Plockar upp dem ett och ett och slungar dem igen. Låter inte hanen vila.

Om jag inte är domare över orden. Om inte orden och meningarna först bollas mellan advokat, åklagare och nämndemän – ”vad menade du – och eller var det eller” – så kan de brinna furiöst precis som svetten sticker när den kommer ur porerna. De kan göra illa. De kan ge svalka. Vara balsam. Göra ont.

För jag vill ju att de ska göra ont.
Jag vill inte att smärtorna ska ha ett namn. Jag vill inte att du ska förstå den med hjälp av mina ord. Jag vill att orden ska vara så tyngdlösa att de bara bär med sig smärtan så att den kan ta sig in som brännhet ånga genom munnen, genom näsan, genom porerna.  
Du ska inte se vad orden bär, för de har ingen mening.

Du ska stirra men inte förstå var allt det onda kommer ifrån.

Nej, jag är inte smartare. Men jag har haft ryggen mot väggen fler gånger.
Jag har fallit så många fler gånger.

Vet du alls vad det innebär att falla?

Vet du vad vilt och vackert betyder egentligen? Vet du vad det innebär att vara ful och hatad och kastad till vargarna. Att kastas ut i det där hörnet med stämpeln i pannan.

Att kasta ut sig själv.

Det är vilt att ta sig därifrån.
Det,
det är fult vilt och vackert.

Jag är inte smartare. Jag har bara tillbringat lite mer tid med min rygg mot väggen.

Så orden får ta sig igenom fönstret. Torka bort regnet så att den svarta himlen kan öppna sig och kasta ut blixtrarna mot havet. Så rent att jag kan höra kyrkklockorna som dånar och jag tar ett kliv upp på trappan under porten och låter regnet svepa ner framför ögonen och det blöta håret lägger sig över ansiktet och blandar sig med tårarna.
Och orden.


Jag tar upp dem ett och ett. Vrider och vänder på dem. De kom så lätt och de kommer fortfarande så lätt. Som att vrida på en kran. De kom ut och la sig som en hud och någon kom fram och sa vad fin hud du har.
Det hade de läst i en tidning, i en bok.

Jag sliter av mig huden. I bitar. Knycklar ihop den i små bollar på ett tåg som far fram i ett allt tätare mörker. Det växer en hög omkring mig. För det är ett nytt modernt tåg. Inte som de där jag en gång började skriva på till tonerna av Where are you tonight och kastade ut sida efter sida av bläck som rann ut.
Man kan inte planka på flygplanen som godstågen och man kan inte kasta ut breven från tåg längre så att de landar på en åker i ett koldränkt Europa där till och med kossorna är lite gråare.

Jag läste en gång om inspelningen av Street Legal. Han ville få det gjort snabbt och hyrde någon slags mobil studio. Tryckte in sexton musiker och gud vet hur många körsångerskor. En tekniker intervjuades i ett av alla dessa eviga nördmagasin när skivan skulle ges ut i någon slags remasterversion. Hur allt läckte. In och ut och över alla kanaler och det fanns inget rent och han skakade på huvudet. Det var ju galet stod det och bakom orden kunde jag se det där lilla leendet när han skakade på huvudet för den där Dylan var knäpp.

Ett språk läcker på samma sätt. Det finns inga rena ord. Inga rena meningar. Inga betydelser som inte redan har plockat upp något annat. Som inte har rullat sig i smutsen. Jag lyssnar på Leonard Cohens Hallelujah och alla tekniska perfektionister som söker sig till den och gör sina vedervärdiga versioner av låten.

De där obesudlade orden av renhet som aldrig har rullat sig i något är vad de vill ha. Det som inte luktar. Den sortens skönhet skär aldrig upp själen för den lämnar aldrig kvar något. Klinisk perfektion där blodet bara sipprar ut efter skalpellen. Man ligger i en pöl och dör innan endorfinet slutat verka så man hinner aldrig känna något.

Allt är separerat på pappret – men inget är det.

Det vet ju du, eller hur?

måndag 26 november 2012

torsdag 15 november 2012

tisdag 13 november 2012

Fallet Zuzana Piussi

Den slovakiska regissören Zuzana Piussi riskerar böter och fängelse för sin dokumentärfilm »Disease of the Third Power«, om korruption och brister i det slovakiska rättssystemet, efter det att hon har anklagats för att bland annat bryta mot tystnadsplikt och visat material filmat i en rättssal.

Hollywood reporter om fallet här.

»Disease of the Third Power« kan streamas och köpas hos Doc Alliance. Gör gärna det - om diskussionerna i Sverige kring dokumentärfilm och journalistik för det mesta är teoretiska spörsmål, så befinner sig hela journalistiken och dokumentärfilmen i en betydligt mycket svårare sits i dagens Östeuropa. 

fredag 9 november 2012

onsdag 31 oktober 2012

Liten skär och ett år av debatter


Skrev för ett par veckor sedan en essä i Hufvudstadsbladet om ett år av debatter - från Play över Tårt-gate till Liten Skär och alla små brokiga och Tintin.

Verklighetsbilder #2

Skriver mer om dokumentärfilm, berättande och verkligheter - bland annat utifrån Searching for Sugar Man och Don't Look Back - på Weird Science idag.

lördag 27 oktober 2012

Diskutabla verklighetsbilder?

Skriver om "The Imposter", dokumentärfilmsetik och dramatikerförbundets hållning i frågan om Per Andersson Stenbeck-bok och Malin Lagerlöfs pjäs "Fursten", och varför svenska dokumentärfilmare bör hålla ett öga på den - allt på Weird Science.
Recension av "The Imposter" här.

fredag 26 oktober 2012

This fire of autumn


»Du vet att du är fri nu, att du bara kan gå?«

Det är spansk krishöst när jag kör ner igenom Katalonien och flaggorna vajar utfällda från varje fönster och glugg, som armborstspetsar ur en fästning.

Europa faller samman i tjugogradig värme. I augustibränd gulnad som pulveriseras i oktobervinden seglar skeppen fortfarande omkring mig, men broarna brann upp i bergen. Nedanför vrider sig byn om sin axel, vänder Europa ryggen, skyddad av bergskedjan där morgondimman rullar från den ena sidan och tramontanan trycker från den andra.

En grön irländsk eld i mörkret bakom kyrkan, mittemellan bergstoppen och havsytan.

 »Ska du gå?«

Ju starkare bubblan, desto större fallet. Jag får panik på en klippa, en tunga som sticker ut i havet, vänder mig mot månlandskapet och skrattar. Den fullständiga möjligheten att göra vad som helst kommer efter trycket mot bröstet – ploppandet när jag kliver ur och kastar mig i en kokande gryta av vassa stenar och vatten.

Det är berusande. Frihet och kontroll är alltid så skrämmande nära; så svårt att erövra och låta det ena bara vara utan ekvationen. Kraften som uppstår när jag kliver ur bubblan står alltid i relation till hur stark den var.

Den irländska elden brinner bakom en vitkalkad kyrka med tjocka murar. Den som alltid ligger högst upp på toppen, dit ett rutnät av kullerstensgator stiger och vindlar i vad som aldrig varit system och stadsplanering. Ett organiskt ord granne till granne; fejd och familjer och utspädda gener från den förste fiskaren som klev ner från månen och landade. Det sägs att fler män härifrån varit i Havanna än Figueres.

- - -

Sex månader tidigare i ett båthus i skärgården med armarna om E. Tårar blandar sig med regnet på den hala svarta rocken. Träkyrkan som brinner bakom mina ögonlock.
Fukten från en uråldrig korsvirkesbyggnad i ett blött april, fylld till bristningsgränsen av sorg och människor, sticker fortfarande i lungorna.

Isak;

E sitter längst in på raden och jag kan inte nå honom. Pappa tittar upp från psalmboken och säger att bilden på L är fin. Undrar varför ingen av deras gamla arbetskamrater passerar i gången för att lägga ner blommor. Tittar på bilden igen och säger att den är fin och jag förstår att det är så nära gråt jag kommer se honom. Jag kan inte titta på honom när det är vår tur att stå där framme en stund tysta. E säger att han bryter ihop när han ser honom blunda.

På vägen hem i bilen berättar pappa hur han har suttit och läst alla copyrightsidorna för psalmerna. Han berättar om farmor. Om den enda gången han bad, för sin farfars själ, fyra år gammal. Och sedan aldrig mer.

Isak, din deda tål inte religion. Det är nedärvt. Hela den där förintelsen sitter fortfarande som gamla naglar inkilade likt spärrar i vårt DNA. Min farmor. Farmor Pepina som när hon var tjugo år gammal köpte en cykel och cyklade till Paris, sökte och fick jobb på Philips, och efter ett par år cyklade hem och blev av med cykeln i tullen. Farmor som när hon på femtiotalet blivit förintelseänka skrev till företaget och påpekade att hon inte hade fått någon pension: de skickade henne en radio. Hon vägrade låta sig begravas, allt som hade gjorts i korsets namn mot hennes familj var brand.

»Your grandma and my grandma, sitting by the fire.
My grandma said to your grandma, I’m gonna set your flag on fire.«

Häromdagen pratade jag med en man. Han var en ung juridikstuderande i slutet på sjuttiotalet när han såg poliser slå ner en demonstration. Mannen vände sig till sina blivande kollegor och frågade dem vilka lagar och vilket samhälle de skulle verka i, vilka lagar de skulle försvara, vilka lagar som utgjorde den moraliska och etiska fibern som gjorde dem till människor. Sen gick han.

Isak, allt babi och deda gjorde styrdes av att på vissa platser i vissa tider så är helvetet inte ett minne. Det är ett existentiellt val – du kan inte titta upp och göra ett val utan att det valet, om du är en människa, hänger ihop med att marken inte har svalnat under fötterna.
”Är detta en människa?”
Det är inte ett val, det är skillnaden mellan att vara människa och inte vara människa.
Den viktigaste lärdomen av det som hände år noll är inte att det inte gick att skriva poesi efteråt. Det är att det inte gick att välja ett yrke, en väg, en blick utan att känna smaken av askan i munnen.

Det är svårt för oss att förstå på samma sätt, hur de gick omkring på gatorna och växte upp bland de levande döda. På sitt sätt ligger Sverige bakom en bergskedja som den här, där vinden kommer från ett annat håll, där minnen möjligen tar sig över karmen. Men där de sedan förblir minnen i tanken, men inte i samhällets kollektiva fiber.

De lever inte, minnena. Inte som när F:s pappa sätter sig under en bärande vägg varje gång de går in på ett kafé. F berättade en dag när det var halvfullt på Blatouch - då när det låg i gamla stan, nära spanska synagogan - att vi måste gå vidare och sitta någon annanstans.
Han kommer fortsätta att göra det. Kommer att sätta sina barn under bärande väggar. Så överlevde F:s farfar en gång, i ett annat Prag. Ett Prag F en natt projicerar på Parisgatan. Han har hittat fotografier från ghettot i ett arkiv, förstorat dem och låter dem vila över de hus som har byggts på de dödas rivna platser.

Som dubbelexponeringen i all migration, som dubbelexponeringen i vem jag är; född i ett stort vitt rum med fönster mot Nationalteatern och Moldau och båtarnas skorstenar som är det enda som syns genom fönstret om man sitter i den slitna tygsoffan i mitten av rummet.
Ett svart piano som jag flög av när pappa och moster fulla skulle väga mig på en mjölvåg och vågen sakta och sedan snabbare påbörjade sin oundvikliga utflygning.

Mormor och morfar som tog med mig till gamla stans torg varje dag för att titta på klockspelet. Jag vill tro att de rullade en av de där uråldriga barnvagnarna med hårda platshjul som måste ha gjort så ont; kullerstenar mot deras gamla händer.

De plockade upp mig och pekade på figurerna som kommer ut varje heltimmes klockslag. När vi kom till Uppsala ska jag förgäves ha sökt efter Orloj i alla klockspel, gråtit som bara en tvååring kan.

Repetition. Saknad. Vardagens urljud, lukter, färger och ljus. Jag kom tillbaka som ett djur som får upp vittringen på något bekant, något som slår an en klang som fanns där en gång för länge sedan; ett djur som lugnar ner sig och går tryggare mot källan. Det stod i lukten av kol, i ljudet av spårvagnarna som rullade fram; ljudet av metall mot metall med småsten emellan som man inte kan få av en buss.

Tiden som hade stått stilla som i en spionfilm från 1954. Färgen av de klarröda vagnarna, de skitiga rutorna som man kunde dra ner för hand, hårdplastsätena som jag senare – långt senare, när Pragnätterna blev mina dagar – insåg värmdes upp bara på ena sidan av vagnen om vinternätterna (det fanns en liten kamin i var och en av dem, föreställde jag mig) och hur de då alltid var upptagna av de sovande skitiga skiftesarbetarna som skulle till slutstationen och vidare.

Men bakom fanns alltid tystnaden.

Tystnaden i ordens frånvaro när jag växte upp, tystnaden i alla dem som var döda eller konstiga under år efter år, då jag inte förstod vad namnen betydde. Terezín.
Orden jag inte klarar av; Oswiecim. Birkenau.
Någon som undrar om jag vågar krypa igenom gången under tegelhuset i Theresienstadt.
Någon som väser »fegis!«.

I ett kalt rum i Sachsenhausen framför en gynekologstol - jag är 19 år gammal, 13 år äldre än du är nu – berättar en kall röst om schäfrarna och judinnorna. Sammanbrottet och förståelsen. Nålarna som började repa upp sömmarna i historien av att vara en bland de andra på Eriksbergsskolan, de som lekte i skogarna bakom Blodstenen. De som läste Sartre och stavade existentialism existensialism på Lundellska.

Repa, repa, repa, tills sömmarna släppte när jag kom ihåg pappas min, när vi stod framför JC och lyfte högerhanden. Nakenheten innan vreden. Ett fall, ett hål tillbaka till något ingen av oss sett i hans blick förut.  

Men pappa pratade aldrig.
En del historier kom långt senare. De är fantastiska för de utspelar sig i en parallellvärld; det är historierna från dem som inte brann upp som pappersflagor i en fascistisk fanatisk religions namn. Och det är dem vi håller kvar i eftersom vi inte kan leva med de andra, inte ens föreställa oss dem.

»Used to play in the cemetery/ Dance and sing and run when I was a child/ Never seemed strange/ But now I just pass mournfully by/ That place where the bones of life are piled«

- - -

Begravningen var i en gammal träkyrka i skärgården. Min äldsta kompis pappa, L, dog efter tio års kamp mot cancer, mot sviktande organ som gav upp och kämpade om igen, ett efter ett.
Han var stark som en oxe och omgift med en präst.

Det var så svårt. Jag åkte dit med pappa och frågade mig om jag ens skulle klara av en bilresa; tryggheten är vad jag söker när panikångesten lurar. Bubblan som omslöt mig så kompakt, starkare än någonsin förr. Jag ville hem till er och grät på en parkering på Värmdö när bilnyckeln slutade fungera.

Vi satt där och jag såg att pappa studerade sista sidan i psalmboken istället för att sjunga med.  En gång sa han ”L var bara fem år äldre än jag är”.
Jag behövde göra något annat än tänka så jag sjöng, huttrande trots alla människor och deras värme där i träkyrkan.

Faster grävde ändå ner farmors aska efter kremeringen i smyg.
Jag tänkte, hitta den graven Isak, lägg mig bredvid.

---

Det krasar till när hon rör sig mot mig över blommorna som blivit kvar efter gudstjänsten.

Gröna ögon med fläckar av giftigt gult. Som Sparklehorse söta melodier, alltid med ett irriterande litet surr, en ton, slinga, repa, som inte borde finnas där, som kunde varit irriterande, förskjuter dig en bit så att du kan se det vackra som aldrig är perfektion. Kras.

»Gå då.«

Som blåspartiet i »I put a spell on you«. Som när en ung Van går allra längst fram till scenkanten under »Saint Dominic’s Preview«, lutar mikrofonstativet mot bröstet och hjärtat, böjer huvudet och sträcker ut högerarmen mot mörkret med slutna ögon.
Som varje Hank Williams-tåg som dunkar förbi i blodomloppet.

»Det är långt till Belfast City, tjejen«. Jag sätter mig på en mur med ryggen åt havet och tittar på natten som sluttar mot El Port de la Selva på andra sidan. Mot Frankrike, där krigspensionärerna från Algeriet levde i skuggan av dem som kastades i vattnet och dränktes i sextiotalets demonstrationer. Mot Centraleuropa med sitt dova mörker av metamfetamin och hat.

Europa är ett gift, mitt gift. Det är aldrig så långt bort. Jag tänker på en port i en liten kanalstad bara veckor tidigare där M klamrar sig fast vid mig. Skakar när hon berättar om trappuppgångarna i Dublin, de fulla tolvåringarna som våldtas av fjortonåringar. En pojke som håller upp en hand med ett avbrutet finger och viftar i hennes ansikte.

Om alkoholen och religionen som förtryckt människornas själ. Hon vinner vårt bråk om vad en diktatur egentligen är. M har biologin på sin sida, jag har bara Hannah Arendt.
M:s familj lämnade en annan europeisk diktator för diaspora och exil; en ryggsäck man alltid bär med sig och stoppar ner all sorg man ser i. Tolvåringar som våldtas i Dublin, slavar som går i skuggorna i Dubai, ögon man vill slita ut i östra London.
 
När hon kysser mig tänker jag att inte långt härifrån närmade sig den amerikanske författaren och komikern David Sedaris en gång Anne Franks gömställe på det enda sätt som är mänskligt möjligt för vår generation. 
Som en lägenhetsvisning.

Vår generation; vi som bär Europa som en skvätt vatten i våra kupade händer. Innan det vita folkmordet på vår egen kontinent, ägnade sig humanisterna knappt förstrött åt döden vi spred över världen, och vi är tillbaka där idag. Kupar händerna och skyddar så att de utan namn dör på haven, så att de ofödda får stanna i läger. Fingrar som bänds ner av Aki Kaurismäki, av dem som vågar se och spy upp det som Europa inte förmår bära.

En gång åkte jag buss upp utmed kusten till Rom och passerade spökstäderna där de svarta som ägs av maffian bor. Jag klev av och gick mellan nya ruiner. Så mycket mer tragiska än gamla ruiner. Halvgamla hus, armeringsjärn, betong; sorgen i det som aldrig byggs upp och klart, det som överges och aldrig får bli del av ett liv, till skillnad från det som får tjäna och sedan dö. Jag mötte en man med koppartråd i en cykelkorg och gick med honom till den lokala baren. Flydde när han ville ha pengar av mig och skämdes hela vägen på bussen till Rom och tänkte på dissidenterna som på sjuttiotalet bakom järnridån försökte framkalla psykiska sjukdomar och diagnoser med syra för att slippa militärtjänsten. Trettio år senare bränner somalier i förvaren av sig fingertopparna med syra för att inte kunna identifieras.

- - -

Löven kapslas in av frost i Stockholm. Krasar om jag går på dem när jag sneddar över gatan från parken hem. Karlavagnen ligger stilla, vågrät i himlen över betonghusen.

Men bakom mig i värmen kör the big dipper fören rätt ner mot helvetet över en liten trappa till havet. Svärtan öppnar sig bakom en låg mur och slutar aldrig, penetrerad av inget annat än fler och fler stjärnor. Några meter ut, där efter viken som inte syns i natten, upphör Europa.

En grönblå bibel med guldrygg, det gyllene snöret fladdrande i vinden efter pappan som håller bibeln i ena handen och barnet i den andra när de passerar mig.

Gryningsljuset slår hål på mig när det blixtrar till i den.

Slår upp ett hål mot så många nätter. Vilken passage markerar den inte? Tanken på nätter med böcker som den, när jag lät mig sugas ner. Socialhistorik om mänsklig beteende. Men aldrig något som rörde hjärtat som en hand från någonstans. Böckerna var tomma. Aldrig som katedraler med mil upp till kupolen och spiran som när jag stod i dem ändå kunde suga ut något, även om det bara var känslan av att människor av någon större övertygelse, behov, en gång byggde detta. Aldrig som varje korn av sand.

Orden var aldrig lika stora som tomrummet mellan stengolvet i Europas katedraler, i Helige Vitus eller Notre Dame, och taket högt där uppe, det som skulle rymma så många själar. Men som idag känns tomt med sina avspärrningssnören och höga mässande entoniga uttråkade guideröster, med det eviga paraplyet nedsänkt till höften. Den enda eftergiften för vad som skulle vara heligt.
Som de gråtande i träfukten, där sonen slutat röra hjärtat och händerna genomborrats av spikar som ligger i ett vitrinskåp och tillbeds av klentrogna - någon annanstans.

På en bild, en sådan där som är två olika beroende på vilket håll man tittar från, delar Santa Maria – hon som gett namn åt den vitkalkade barockkyrkan som Dalí höll så nära sin själ – plats med sin son. Hennes vänstra hand där hjärtat skulle vara och hjärtat svävande framför bröstet med en krans av ljusrosa rosor kring. Tittar man från vänster ser man det brunlockiga svallet hänga ner till axlarna över skägget. Pekfingret som lätt berör den törnenkramade muskel som blöder över magen.

Det krasar. Gröna ögon i Cadaques. En glödlampa exploderar någonstans långt bort. Skeppen seglar hastigare omkring mig med kritvita segel och broarna brinner ner. Förlåt mig Isak, jag vill bara stanna; avskuren.
Avskuren bakom en bergskedja som sträcker sig mot skyn och skär av mig från kontinenten i mitt blod.

torsdag 4 oktober 2012

Mitt sommarlov



Bastun på badhuset i Gudhjem är liten och bakom ångan förvånansvärt internationell. Som alltid i Danmark presenterar jag mig som tjeck först, pratar engelska och låter det svenska komma senare. Jag har gjort det sedan Malmötiden; slipper på så vis balansgången mellan klyschor och öppet förakt.

”Ah, jag gick på Sokol som ung” förklarar en liten fetlagd man i femtioårsåldern med amerikansk dialekt.

”Var?” frågar jag förvånat.

Sokol var Tjeckoslovakiens version av den kroppskult som växte fram även i Sverige kring 20-talet. En sund själ i en sund kropp, en sund medborgare i en sund ny nation.

”New Jersey. Det fanns en stor tjeckoslovakisk grupp och pappa tyckte det var en bra idé.”

Sokol. Det blev till samma gymnastiska massuppvisningar som i så många andra länder, diktaturer. Jag har svårt att få ihop bilden av leende ståtliga ynglingar i perfekta formationer med New Jersey, och tänker bara på Nordkorea medan amerikanen mal på.

Micha är från Östberlin. Han har en senig kropp och förklarar att han har bott här på nordöstra Bornholm från och till sedan 1989. På senare år mest till. Han har varit kranskötare men kroppen klarar inte mer, så nu satsar han på huvudet, förklarar han med vad som i krocken mellan det tyska och det danska har blivit till vad som lutar åt svagt irländsk dialekt. 
Micha var som han själv säger ”färdig” 1989. 19 år, fem år äldre än jag var den där hösten. Han hade just klivit ut ur gymnasiet när muren föll. 
Jag känner igen männen av det slaget så väl. Vad skulle de göra?

Min kusin David är samma årskull. Hans strategi har blivit att arbeta i hjärtat av den värsta slags kapitalism som finns i de gamla kommunistländerna: Nattskiftet på Prags dygnetruntöppna spelhålor. Kunderna kallar han patienter. De som dricker och spelar och dricker och spelar och pratar med honom eftersom alla andra har flytt.

”Varför Sverige?” frågar en liten japansk man som sitter i hörnet när den biten kommer fram. Han ser trots sitt gråa hår ut att vara kring fyrtio men i bilen hem förklarar Flemming att han är sjuttiofem. Kenzo har arbetat hos en av Danmarks mest kända keramiker, vunnit pengar och förlorat dem. Jag förstår inte på Flemmings danska om det är spelande han syftar på eller något annat. Men hans ögon lever och dansar.

Jag åker till Bornholm för att komma bort. Min bästa kompis mamma N har köpt ett hus. Rivit ut allt innanför de tjocka murarna på en liten kullerstensgata i Rönne och byggt nytt efter egna ritningar. När vi kommer in i huset är hon stolt och glad över den öppna planlösningen. Jag ser fönster överallt och inga väggar. Sex takfönster och ett i varje gavel. N pekar över soffan där hon har bytt ut två vanliga takpannor mot pannor i glas. Det är midsommar, jag har sovit bakom mörkläggningsgardiner och persienner med nattmask och öronproppar i två månader, på ångestdämpande och sömntabletter. På båten mellan Ystad och Rönne tömde jag ett imponerande och åtråvärt apotek i havet.

Det är helt vitt i huset, varje yta reflekterar perfekt och skarpt den blå himlen och skarpare eftermiddagssolen.
Jag tänker på resebyråkatalogbilder av grekiska öar.
”Jag hatar gardiner” förklarar N.
 Toppen.

Flemming kör oss till Gudhjem. Han är en rund sextioåring och precis som jag föreställer mig en Flemming. Ordekvilibrist och allvetare. Gymnasielärare. Skämt som haglar från höger till vänster, men utan att alltid roa honom. När han skrattar är det länge. Det bullrar inte men det finns glädje i skrattet. Men han skrattar aldrig åt det han själv säger. Han går i shorts och afrikansk skjorta och blir rasande när N och hennes kompis B på kvällen säger något om att han är söt i dem. Vi sitter ute på en klippservering högt över en småbåtshamn, invirade i filtar för sommaren vill aldrig komma igång. Flemming slår näven i bordet så att ett glas vin åker ut. Han har fyra äldre systrar och jag kan tänka mig att gränsen för söthet går snabbt för den som har varit docka. 
Den blixtsnabba, och lika snabbt falnande vreden avslöjar också varför han lever ensam.

N har samlat en imponerande bunt ensamma original omkring sig. De kommer till huset med den öppna planlösningen på middag. Norska, danska, svenska. En 22-årig son till någon från Nordnorge som nästan röker lika mycket som jag gör, spelar trummor på hotell i Thailand och pratar om sina drömmar. Jag tar ett djupt bloss till och försöker ljuga om mina. Sedan åker några av oss till Vang för att titta på elden. De tar den långa vägen utmed kusten för att jag ska få se solnedgången. Den är imponerande men bränner inte hål på min hinna, lika lite som en 22-årig trummis.
Jag känner mig otacksam och får dåligt samvete.

När vi parkerar linkar B direkt åt motsatt håll för att leta efter ett glas vin. Det är midsommardagen, S:t Hans i Danmark. Häxan har redan brunnit upp men jag kastar ett av dina hårspännen i elden. Det satt i plånboken, ett av de första av alla de du strödde över min säng och mitt golv. 

Jag går till det nerlagda granitbrottet. Åt ena hållet en industrihamn som ser gammal ut och verkar ha gjutits för att tyskarna eller kanske ryssarna skulle kunna landsätta sina tanks. Fast som Flemming säger är ny. Jag förstår fortfarande inte om han skämtar.
Granitbrottet är nedlagt sedan fyrtio år och över den trånga passagen in går en metallbro högt där uppe, vass taggig rostig. Den får mig att tänka på Katla och Bröderna Lejonhjärta.

Jag förklarar mina föräldrars bakgrund och amerikanen kvider. ”Antikommunister!” Vi är kommunister allihop här inne. Gå ut.”

Amerikanen är Vietnamvägrare som var i Kabul på 60-talet och aldrig återvände till New Jersey. Micha säger emot honom, säger stilla, att han är anarkist. Inga åtbörder. Inget punk. Det stämmer med bilden, med min kusin David. Det är en annan slags anarkism än pekfingret i väst. En ofrivillig positionering mellan två system. De unga männen var färdiga för ett slags system när ett annat kom och för många av dem drogs marken undan under fötterna. När vi körde igenom Östtyskland våren 1990 var ett av de första tecknen på den nya tiden de enorma reklamskyltarna utmed Autobahn. ”Test the West, the West is the best” stod det på dem.
 Cigarettreklamen var det enda som var rent på mils avstånd. Till och med skogen som började några hundra meter förbi övervakningstornen, som med jämna mellanrum fortfarande stod där som vidriga skorstenar för att påminna om den avgrund som är Europas historia, var smutsig, grå. Beläggning, som ull på tänderna dagen efter.

Det är beläggning och värre i Ns systers hus på vägen över ön. Vi stannar för att lämna av något och parkerar intill en kvarn täckt av byggnadsställningar och presenningar. Under den står systerns oförsäkrade och oregistrerade bil. Rullatorn står nedanför trappan. N förklarar att han som äger gården är manodepressiv och arbetar maniskt på projekten och husen ibland, men mest är deprimerad och att alla större ombyggnationer ser ut ungefär såhär. Jag ryser och antyder att vi kanske inte ska ta en kaffe, utan bara lämna väskan.

Systern är långa knotiga Ns motsats. En kort tjock kvinna med vad som bara kan beskrivas som paddögon. Det vänder sig i magen vid tanken på att äta den söta köpta kakan hon plockar fram ur burken med bara händerna. Till och med kakan luktar blöt hund. Det regnar utanför.

”Det regnar inte här inne” säger hon bakom ett moln av rök från sin LA (att de billigaste vidrigaste cigaretterna döps efter städer där man skjuter rökare är den sista protesten). Jag tar motvilligt av mig oljerocken, signalen om att det här inte skulle bli långvarigt, och väntar plågat på kaffet. På vägen hem kör vi genom sädesfält, skog och förbi sjöar men jag orkar inte låtsas titta längre och skäms i alla fall för att jag drog ner motståndet för mitt människoförakt. Inte bitter.

När jag säger att jag har barn förklarar amerikanen mer än frågar ”jaha, du betalar?”. ”Kvinnorna får barn. Vi betalar” Det finns en i varje bastu. Minst en som livet har placerat just där, fast för de mesta har de ju placerat sig själva där. Jag känner hur ångesten börjar sticka i fötterna. Amerikanen äcklar mig. Decennier utanför landets gränser och skrävlandet är lika stort som bitterheten.

När en dansk börjar fråga hur många han betalar för vänder jag mig mot Micha igen och försöker prata om något, vad som helst. Han berättar om dissidenterna. Om de många som dog i cellerna i öst under påhittade självmord. Sådant som det fortfarande inte skrivs om.
Som aldrig blev utrett. Om varför han stack, om gården med bråte som han bor på.

Jag vill inte börja gråta i en hundragradig bastu men vet inte vad jag ska säga för att kunna gå – det är en av de där sociala situationerna som livet aldrig förbereder en på riktigt.

Ställer mig upp, tittar på Micha, japanen och Sokolmannen i min nakenhet, och viskar ”Don't get up gentlemen, I'm only passing through”

måndag 17 september 2012

Michael Haneke i Bergmans Video


I Bergmans Video episod 5 som sänds nu på onsdag är temat Rädsla. Fåröggäst är den dubbelt Guldpalms-belönade regissören Michael Haneke. Rälsen österrikaren står på här ovan är inte från en märklig tågolycka, utan spåren som Ingmar Bergman använde för att spela in den berömda strandåkningen till »Persona«.

Ja - den scen som slutar med att man förstår att David Finchers »Fight Club« är mer än lovligt inspirerad av Bergmans mästerverk (you do the math).

I övrigt medverkar Mieko Harada (»Ran«), Ridley Scott och Wes Craven.

torsdag 16 augusti 2012

Tio-i-topp-listor

Min första tio-i-topp-lista över film är en del av Sight & Sounds stora lista över världens bästa filmer. Jag tror inte riktigt på att rangordna sådant, men tyckte det var kul att pröva när de nu frågade.... Det tog tre minuter efter det att jag tryckt på "send" tills jag förbannade att jag inte tagit med »Killer of Sheep« - och tre timmar tills jag ångrat hälften av valen.

söndag 12 augusti 2012

American Gigolo

Ikväll går Paul Schraders »American Gigolo« på fyran. Firar med att läsa om min snart fem år gamla understreckare om regissören och manusförfattaren Schrader och längtar efter lite tid till att se om hans filmer - inte minst »Mishima«.

fredag 10 augusti 2012

Bergmans video - ur hyllan

Missa inte att följa Bergmans Video på Facebook där vi bland annat gör dagliga nedslag bland de 1711 VHS-er som fanns i videohyllan.

torsdag 15 mars 2012

En passion

Noterar att ännu en kulturskribent kastar in The Artist som trendspanad referens i en recension; Ingela Lind recenserar Nationalmuseums Passioner i DN och kopplar ihop utställningen med Oscarslamdunkaren och menar, senare i texten, att det skulle finnas ett ökat intresse för stumfilm.

  Det är förstås en intressant tanke att dra en linje mellan stumfilmens "storvulna" gester och utställningens porträtterande av känslor, så som de syns på människokroppen.

Själv skulle jag dock dra fram en annan film, bara snäppet mindre aktuell, som lika intressant och kanske mer talande för vår filmiska tid. Nämligen Lars von Triers Melancholia som med en kombination av utmärkt kropps- (och ansikts-) porträtterande, och med hjälpa av filmsamtidens hela digitala effektlåda, drar sitt finger utmed en svåråtkomlig känsla.

Och när vi ändå är inne på film, kroppen, ansiktet och porträtterande av känslor: borde inte närbilden, denna studie i känslouttryck på en för sin tid helt ny skala vara given i en utställning av det här slaget? Här förenas ju psykoanalysens fokusering på inre djup med känslor som röjs när de kommer upp:  krusningen blir en stor känsla på den yta som vita duken är.

Den senare hör ju dessutom, tyvärr, alltmer ofta hemma på museer - i synnerhet de slags vita dukar som fortfarande låter sig nyttjas till att projicera mästarna som en gång i tiden erövrade människans ansikte i storformat.

tisdag 13 mars 2012

Sponsring?

I dagens SvD intervjuar jag den polska regissören Malgorzata Szumowska om hennes nya film Elles (eller i Sverige, Elle) med Juliette Binoche i huvudrollen. Att filmen överhuvudtaget går upp i Sverige beror, förstås, på det senare: Szumowska må vara en av de mer begåvade polska regissörerna i sin generation, men inte kom den många gånger bättre 33 scenes from life till Sverige för det.


Elles är överlag en av de där filmerna jag har riktigt riktigt svårt för - där regissören säger att "nu ska jag bara pröva att utforska det här med prostitution från en annan vinkel" men inte tycks förstå vilken samtid vi lever i. I synnerhet när hon tycker att det i samma film ska passa sig att "utforska kvinnlig sexualitet på ett nytt vis". Det är mycket möjligt att hon gör det, men Szumowska blir lik förbannat väldigt politisk i sin skildring - eftersom de få som eventuellt kan göra ett sunt val kring att sälja sina kroppar, är en så förbannad minoritet mot dem som utnyttjas och lever i slavliknande förhållanden. (Jag är för övrigt glad att leva i ett land där rätt många av kommentarerna under artikeln uttrycker sin avsky för bilden av "den lyckliga horan" - även om jag förvisso tycker att folk ska se filmer först och döma dem som verk, så kan man ha åsikter om saker som regissören säger). 


Szumowska är inte dum, jag tror bara hon anser sig ha konstnärliga frihet att utforska det här - dra röda trådar mellan en uttråkad medelklasskvinna och panka unga kvinnor som säljer sig för att kunna plugga. Sanningen är att filmen inte alls utmålar detta rosenrött hela tiden, men i slutändan blir ändå kopplingarna och jämförelserna med Binoche karaktär lite för mycket. 


Och särskilt då filmen i slutändan rent visuellt kantrar mot ren och skär voyeurism, och det på rätt brutala sätt.

På plats i Warszawa var det också intressant, och jobbigt, att se hur bekanta - kvinnor som är konstnärer och akademiker - hade svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig till Elles: det handlar ju om kvinnor som gör fria val, som erövrar en sexualitet. 


Samtalen med dem spetsades av en absurd företeelse: de berättade samtidigt - eftersom det på något slags vis hängde samman med Elles-diskussionen - att det hetaste bland polska feminister, det var att gå och träna pole-dancing eftersom det innebar ett erövrande av pole-dancing från strippdindustrin. 


En intressant sak som inte kom med i texten, och som säger en del om synen på prostitution som jag stött på i både Polen och Tjeckien: filmen hette från början "Sponsoring" på polska. (Kanske fortfarande gör det?). Poängen är att man (och även delvis Szumowaska) konsekvent talar om att "tjejen har en sponsor" "eskortflickan har flera sponsorer". På det viset tar man bort prostitutionsbegreppet, och försöker göra det till något annat: "de sponsrar hennes studier".

Det går ju bara alltför väl ihop med det nyliberala marknadstänket som gör världens äldsta yrke till ett av de största på till exempel den tjeckiska arbetsmarknaden.

onsdag 25 januari 2012

Filmavtalet, några tankar

Har nu haft tid att läsa filmavtalet. Eftersom jag är emot ett filmavtal och vill ha en annan slags oberoende men statligt finansierad filmpolitik, där parterna inte är med på frivillig basis och vi har en stabil filmpolitik som inte behöver omförhandlas hela tiden eller vara i händerna på SF, så är jag rent principiellt emot. Men ser samtidigt ett par ljuspunkter.

Det svåra är dock att veta hur mycket som är önsketänkande, och vad som faktiskt kommer att efterlevas.

Att avtalet är teknikneutralt är förstås den största och på många sätt bästa nyheten. Det betyder att man kan få produktionsstöd även om filmen inte primärt ska visas på bio - så länge den håller en teknisk kvalitet för biografvisning. Eftersom standarden för detta i Sverige bör ligga vid filmer som redan har visats på bio - som Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, mer känd som mobilfilmen - så är väl det egentligen inte ett problem för den som vill vara väldigt lågbudget (Fast SFI kan förstås tolka saken annorlunda).

Att man slopat 60-40 och satsar på en jämn fördelning mellan kvinnor och män är väl bra, men utan en större piska än förut är det svårt att se varför saker egentligen skulle förändras. Att mångfaldsmålet inte längre är en bisats man måste leta efter med lupp, är positivt det med.

Även om munnens bekännelse i just den frågan kan vara rätt farlig när det gäller en kritvit institution som SFI och den svenska filmbranschen - kanske tycker man då att det räcker att det finns nerplitat på ett papper istället för att faktiskt luckra upp både det egna huset, och resten av industrin? Här kan man inte bara se till vad filmerna innehåller och berättar (även om det är nog så viktigt).
(Sara Ahmed har skrivit en bra text om detta, The Non-performativity of Anti-racism)

Sen är det en hel del som känns mindre avtal och mer kommuniké från hög ort i Nordkorea: svensk film ska det ena, och svensk film ska det andra. Jag tycker förstås också det är roligt att svensk film ska någonting. Men jag hade blivit mycket gladare om avtalet vågade vilja lite mer kring den svenska filmen. Det vill säga att den ska mer än hålla »hög kvalitet och hög attraktionskraft«. Det senare är en omskrivning för de filmer som säljer flest biljetter på bio. istället hade vi behövt en deklaration som förklarade lite mer hur svensk film ska uppnå alla dessa fantastiska mål. Till exempel detta enkla:

»Lisa Aschans Apflickorna är en fantastisk film. Det är ett resultat av en av de få fungerande riktade satsningarna inom svensk film på flera år (någonsin?) där dessutom andra filmer höll hög kvalitet. Och det var billigt! Filmen fick priser! Robert De Niro pussade Lisa! Hurra! Eftersom den dessutom var kvoterad så ser vi att detta är något att dra lärdom av. Så vi instiftar två nya riktade långfilmssatsningar, som vi kvoterar. Därigenom ska vi sakta uppnå de drömmål vi sätter upp, och ta oss till alla de festivaler vi tycker är så viktiga«.

Men, jag vill återkomma till ett litet tekniskt aber i avtalet av ekonomisk art. Det är bra att det är teknikneutralt, men en stor del av kosingen kommer fortfarande ur SF Bios fickor. Och de kontrollerar biografmarknaden. Därför är det intressant att titta på nedanstående formulering ur avtalet:

»Om antalet biografbesök under sammanlagt tolv rullande tolvmånadersperioder fr.o.m. den 1 juni 2013 t.o.m. den 31 maj 2014 konstant understiger 15 miljoner besök fastställs biografavgiften under 2015 i enlighet med tabellen nedan. Om antalet biografbesök under åtminstone en sådan tolvmånadersperiod är minst 15 miljoner ska biografavgiften vara 10 procent under 2015. Motsvarande gäller även övriga besöksintervall enligt tabell nedan.«

Antal besökare (miljoner) Biografavgift (procent)

minst 15                                    10
14,9-14,8                                  7,5
14,7-14,6                                   7
14,5-14,4                                 6,5
färre än 14,4                              6

För den som inte förstår kan man se det så här: biografägarna - det vill säga Sture Johansson på SF - har i det nya avtalet fått  en anledning att sätta upp Hassel, Avalon eller vad det nu må vara de inte tror på: att de får betala mindre pengar om få människor går och ser sådan film. Och de snittar väl kring 10 000 besökare eller så dessa filmer. Eftersom filmer av det här slaget behöver markandsföring, flera kopior och långa rulltider på bio, så har väl SF knappast fått incitament att ta tag i den biten.

Vill vi ha in deras 10 procent, kommer de hävda (och de sina stora pengar) kommer de bara fortsätta att köra sina amerikanska blockbusters och de franska komedier de kallar för smultron.

Och de har ju fått sitt drömargument för att helt slippa visa pärlor som ovanstående Avalon på sina biografer någonsin mer:

»Det var ju ni som ville ha ett teknikneutralt avtal«.

måndag 23 januari 2012

FILMPRISET HETS 2012

HETS 2012

När HETS-priset delas ut för tredje i rad tillfaller det filmfotografen Linda Wassberg för hennes foto på Lisa Aschans film Apflickorna.

Juryns motivering lyder:

Fotografen känns i Apflickorna högst närvarande i skapandet av filmens särart och form. Wassberg har skapat ett foto som noggrant och exakt fångar filmens skärskådande av roller, men som ändå låter ana en malström av känslor under den skarpa ytan.

HETS är ett pris som vill premiera den eller de som på olika vis förskjuter den svenska filmen och dess språk; som med egensinne utmärker sig på filmens område och sätter filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid. Tidigare pristagare är Tova Mozard och Fredrik Wenzel.

HETS jury utgjordes i år av regissörerna Fijona Jonuzi, Marcus Lindeen och Saga Gärde, med filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.

onsdag 4 januari 2012

Hej 2012, hej kulturvänster och Kuba, hej Guldbaggar - och hej årets bästa film

Ja jag är mycket medveten om mitt bristfälliga bloggande. Ursäkten är - fortfarande - att jag arbetar med ett tv-program och därmed skriver mindre, vilket således genererar mindre text även i andra kanaler. Det lilla jag hinner med vid sidan av just nu twittras ut, eller hamnar på Facebook. Så ska det inte vara och jag lovar att bli flitigare så fort jag är heltidsskribent igen. Våren tillbringar jag främst med att göra det program som kommer på Svt i höst, men lär återkomma om både filmavtal och annat.


Årets nomineringar till baggarna kom idag: roligast tycker jag att nomineringarna för Kevin Vaz (Play) och Tova Mozard för Stora Scenen är. Mozard fick Hets-priset för filmen när den fortfarande var ett  verk på Milliken i Stockholm under namnet Big Scene. Vilket gör det hela än roligare. Bäst av alla svenska filmer i år är för övrigt Göran Hugo Olssons Black Power Mix Tape. Så var det sagt. Göran bör vinna alla priser, synd bara att dokumentärer knappt kommer på fråga för bästa film - Play och Apflickorna i all ära - båda värda priset av olika anledningar - Black Power Mix Tape är en större film. 


Just idag kan jag väl i alla fall bre ut mig lite längre än på twitter-vis, eftersom den där jobbiga texten av Bengt Ohlsson legat och skavt hela dagen. Det är lätt att raljera över den och det har hela twitter gjort, mest hela dagen. Jag själv inräknad. För det är en lätt text att sparka på. Men den biten ska jag lämna därhän ett tag.

För trots alla brister texten bjuder på - Bengt Ohlsson är ingen idiot. Han umgås antagligen med andra människor som inte är idioter, (men som uppenbarligen inte vet vad sexdagarskriget var för något). Sanningen är den att jag rätt ofta själv häpnar över liknande saker. Jag ska inte ta och bomba er med exempel, men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare; och det är något som jag tycker är värre och viktigare att diskutera än det mesta som Benke tar upp idag.

Det gäller vurmandet för Kuba. Jag påminns om den saken en hel del nu när Marin Schibbye och Johan Persson, och den fria pressens villkor, diskuteras. För Kuba har följt mig som ett plåster sedan jag blev politiskt medveten. Först trodde jag att det var ungdomlig dumhet, då när jag fick skit kastat på mig för att jag kritiserade Kuba på Smålands Nation i Lund. Men Kubakramandet är något jag med ungefär samma brist på nyanser stöter på än idag - bland folk i fyrtioårsåldern.

Den svenska vänstern - om den finns - har två stora problem som hänger ihop. Ett: Den är inte lika uppdaterad till samtiden som Reinfeldts gäng. Den lever i slagord om Ådalen och industrifack.
 Två: Den har inte gjort upp med sin historia. Efter 1989 tvingades man till något slags harklande kring Sovjet och satellitstaterna. Kuba hänger man dock alltför ofta kvar i, som om det var en neonskylt som tog emot på väg ner mot marken. För mig är det det yttersta beviset på att man inte är eller har varit intresserad av att göra upp med sin historia.  

Men precis som den unkna höger där bruna ideal från förr spökar behöver vädra sina lakan, så måste den svenska vänstern göra upp med sin historia (ja, även den nationalism som finns förklädd i vilka arbetare man värnar om i facken) för att kunna kliva in i samtiden och framtiden.

Hur som helst - eftersom de fängslade svenskarna i Etiopien engagerar många svenskar som förmodligen hyser liknande vänstersympatier som jag själv (och självfallet många andra med helt andra politiska övertygelser) så vill jag bara påpeka att nästa gång ni på något sätt diskuterar Kuba, så minns detta: på Fidels ö behövs inte ens terroristlagar för att hålla journalister fängslade. Jag vill på intet vis sätta dessa saker mot varandra, men bara påpeka för vissa debattörer att det kan vara fint att skänka drivorna av oberoende journalister i kubanska fängelseceller en tanke.  



Och här är några texter från i höstas för den som inte läst i andra kanaler - om Play i Dagens Nyheter, och om Václav Havel i Svenska Dagbladet.    

Här en diskussion om Play som jag delvis ledde, på YouTube