måndag 23 december 2019

Nathan Shachar – när lögnen om filmhistorien blir ett vapen

-->


Dagens mest häpnadsväckande läsning, särskilt för den filmintresserade, är Nathan Shachars fristående kolumn på Dagens nyheters ledarsida. Shachar, tidningens mångårige Mellanösternkorrespondent, förklarar hur vänstern med filmer som "Leoparden", "Pansarkryssaren Potemkin", "Oktober" och en handfull andra medvetet har förfalskat historien på grund av sin ideologi. 

Just detta är måhända inte särskilt överraskande, särskilt inte från Shachars penna. 

Mer förvånande är påståendet att detta var de första historiska lögnerna i konstens och framförallt i filmens tjänst. Shachar tar på sig filmprofessorshatten och förklarar att Sergei Eisensteins "Pansarkryssaren Potemkin" – trappscenen ni vet – är det första praktexemplet.

Efter det, syndafloden. Vänstern hånade historien, så nu är Trump deras fel. 

Det mycket korta svaret för alla som kan filmhistorien stavas D.W. Griffith och filmen ”Nationens födelse” från 1915. 

Det lite längre för den som inte känner till ”Birth of a nation”, som den hette på engelska, eller dess historia och konsekvenser är detta:

"Nationens födelse" räknas inte bara som den första blockbusterfilmen; Griffith var rasist och
baserade filmen på boken "The Clansman". Ideologiskt var det en film med tydligt syfte: att framställa en nation som gjuts samman av den vita rasen och rehabilitera södern.

Filmen utspelar sig först under inbördeskriget, där den framställer landet som en vit helhet som hör samman. Sedan under Rekonstruktionen, och här uppstår dess verkligt kontroversiella sida: Södern invaderas nu av sexuellt lössläppta och ointelligenta svarta som hotar späda vita kvinnor, våldtar dem och drar samhället i fördärvet. 

Propagandan kanske känns igen? 

Men inte bara frigivna slavar; filmen spelade på rädslor i norr genom att inkludera vissa européer. Vid samma tid i norr, alltså på 1910-talet, är man rädd för invandringen från södra och östra Europa. 

Det fungerade väl och filmens porträttering av den modiga Klanen blev pånyttfödelsen för Ku Klux Klan. I Linda Gordons läsvärda "The second coming of the KKK - The Ku Klux Klan of the 1920s and the American political tradition" påpekar hon också att klanen redan då också var ett nordligt, urbant fenomen.

"Nationens födelse" är således en förljugen film med ett syfte. Den ljuger om slaveriet, om Södern och om kriget. Även om Griffith skröt med hur historiskt korrekt hans film är i viktiga scener, som i mordet på Lincoln. Något som gjorde att filmen också uppfattades som mer trovärdig. 

Precis som så mycket annat kring Södern och slaveriet vid denna tid – böcker, statyer över Konfederationens generaler– var filmen en reaktion på hur den förlorande sidan hade behandlats efter kriget och på avvecklingen av slaveriet. Södern behövde desperat ha kämpat för något ädelt. Den så kallade "Lost cause"-tanken. 

Här finns faktiskt ett annat bemötande på Shachars påståenden. Han menar att konsten var historiskt förankrad före det 20:e århundradet. Exakt vad som avses är svårt att fatta, men bevisen mot det påståendet kan man ju hitta exemplevis i litteratur av detta slag: skrivet av rasistisk, det vill säga ideologisk, övertygelse.

En pikant detalj apropå detta, Shachar och Eisenstein är att den sovjetiske regissören avskydde "Nationens födelse", just för att den i hans ögon var ren propaganda. Andra har understrukit - och detta är ju i linje med Shachars antaganden om hur skador på objektivitet uppstår – att Griffiths film inte var farlig för att den var uppenbar propaganda. Utan tvärtom, för att den var så fruktansvärt välberättad, välgjord och övertygande. 

Få filmer har haft sådan inverkan på det vi uppfattar som Hollywood - både industrin och på filmens form – som just "Nationens födelse". Det är en av de främsta anledningarna att häpna över publiceringen av Shachars text. En tidning kan för all del trycka åsikter på ledarplats. Men detta är en okunnig lögn. Inte bara ett problem för en tidning som vill vara spjutspets mot fake news – lite samma problem som att folk gick på "Nationens födelse" och dess narrativ efter som mordet på Lincoln var snyggt och korrekt genomfört. Särskilt trist är det för ett blad som stoltserar med särsatsning på film som kultur. Jag är mycket osäker på om något liknande kunde tryckas om andra konstformer, eller om en redaktör skulle ha sett felaktigheterna och vilket ideologiskt syfte de har, och sagt stopp. 

Här är en understreckare om "Nationens födelse" som jag skrev för ett par år sedan. Och här är en föreläsning jag höll häromveckan om James Baldwins filmkritik och Baldwins långessä "The Devil finds work"

Föreläsningen handlar om vad Hollywood, bland annat på grund av "Nationens födelse" – en film Baldwin betraktade som "rättfärdigande av massmord" – men också med andra ideologiska medel som ideologisk självcensur, gjorde med skildringen av svarta och med rasismen. 

Vill ni ha en rimligare bild av filmhistorien än Shachars oerhörda dravel är det dubbelt rekommenderad läsning.