fredag 18 januari 2019

Kniven i hjärtat


Den polska hamnstaden Gdańsk ligger 556 kilometer söder om Stockholm och 554 kilometer norr om Prag. Men det är mer än de två kilometernas skillnad som gör att det fruktansvärda mordet på Gdańsks liberale borgmästare Pawel Adamowicz känns närmare i Centraleuropa.





Jag föreläste i Gdańsk för ett år sedan. Det var en stad som slets mellan mycket av det som sker i dagens Centraleuropa, i synnerhet i Polen. Gdańsks imponerande andra världskrigs-museum hade knappt hunnit öppna innan regeringspartiet tog över kontrollen. Det nationalkonservativa Lag och rättvisa-partiet (PiS), som med Financial Times ord ”inte är mindre besatta av att kontrollera historien för dubiösa syften än sina kommunistiska föregångare” tyckte museet var ”för utlänningar” och istället borde ha ett ”polskt perspektiv”. Direktören byttes ut och de nyanserade utställningarna kompletterades med animerad propagandafilm där polackers roll i historien skönmålas. (Läs mer i denna essä). 

Fem minuter därifrån ligger det Europeiska Solidaritetscentrumet. Utanför tornar det gamla Lenin-varvet upp sig; en gång scen för den proteströrelse som hyllas inne på centrumet. Polska Solidaritet samarbetade med tjeckiska Charta 77 i kampen för mänskliga rättigheter. Fotografier på dissidenter som Tjeckiens nuvarande diskrimineringsombudsman Anna Šabatová hänger på Solidaritetscentrumets väggar. En ung Pawel Adamowicz hjälpte till att ge ut dissidenternas skrifter och organisera Gdańsks studenter.

Idag har många av 1989 års hjältar – de som fortsätter att kämpa för alla människors rättigheter – istället det gemensamt att de hatas av sina länders regeringar och medier. I november 2017 förklarade Pawel Adamowicz att det inte var en fråga om, utan när det skulle leda till mord. Liksom i fallet med Labourpolitikern Jo Cox under Brexit-kampanjen var dådet i Gdańsk ett politiskt mord utfört av en galning. Men till skillnad från i England började den regeringskontrollerade polska statstelevisionen snabbt att sudda ut allt politiskt ur knivattacken.

Centraleuropas samhällen har väldigt olika historier. Men den tjeckiske diplomaten och forne dissidenten Petr Pospíchal påpekar i en känslig tidningskommentar (Deník Referendum15/1) något som är mer påtagligt i Tjeckien än i Sverige: Lögnerna och korruptionen i regionens politik har bäddat för nationalistisk populism där inte bara utlänningar får smaka på hatkampanjer. Meningsmotståndare kletas ner, varken politiker eller ombudsmän kommer undan ett vulgariserat språk som får svenska Twitter att verka mysigt. Den tjeckiska presidenten ”skojar” om att skjuta journalister. I grannlandet Slovakien skjuts de.
Och nu mördas liberala politiker i Polen.

Det må vara närmare från Gdańsk till Prag. Men när jag föreläste där, liksom när jag möter engagerade Centraleuropéer överallt, är det uppenbart att Sverige för många är ett demokratiskt föredöme i jämförelse med grannländerna.

Det är något som borde märkas även 556 kilometer norrut, särskilt denna vår. För den 23 maj är det val till EU-parlamentet. Bara dagar före mordet i Gdańsk besökte Italiens inrikesminister Matteo Salvini Warszawa för ett möte med regeringspartiet PiS. De vill inför valet ena populistpartier för en ”ny europeisk vår” baserad på ”genuina kristna värderingar”.

Slitningarna i dagens EU, där ordförandeklubban innehas av det korrupta Rumänien, varken börjar eller slutar där. Men med en svensk regering på plats bör ett politiskt engagemang mot det som har skett i Gdańsk, och mot utvecklingen i hela Centraleuropa, vara en prioritet.

Innan staden som var fäste i den folkliga kampen för Europas frihet blir ihågkommen som startpunkten för något helt annat.

torsdag 3 januari 2019

Guldbaggen 2019




Några korta kommentarer om årets Guldbaggenomineringar, bortom självklarheter som att Gräns och Goliat har många och tunga nomineringar.

Det är sympatiskt att dokumentären The Deminer, efter att inte ens ha recenserats i flera större tidningar, nu har nominerats inte bara till bästa dokumentärfilm – utan som bästa film. Det är den värd (även om filmen på sina håll fortfarande får titeln felstavad).  

En mindre rolig sak: Årets i särklass bästa film, Alfonso Cuaróns Roma, kunde man inte ens rösta på till bästa utländska film (en nomineringsgrupp jag ingår i). Att distributörer själva får välja ut filmer som man kan rösta på genom att anmäla dem, istället för att alla utländska filmer som får premiär är med i startfältet, är bara konstigt.

Konstigt, eller snarare förolämpande, är det att kalkonen Den blomstertid nu kommer har nominerats som bästa film. Särskilt när Gabriela Pichlers utmärkta Amatörer inte är det. 

Allt är alltså ungefär lika dysfunktionellt som vanligt inför årets största tv-sända branschmingel. 

torsdag 27 december 2018

Efter 2018, inför 2019


Det blev en hel del texter även 2018. Med nyfikna, roliga och öppna redaktörer på GP Kultur blev det dessutom många udda ämnen, böcker jag kanske inte hade recenserat annars och mycket mer. Som några tankar om den trånga klimatdebatt flera kultursidor för.

Och filmkritik förstås – här är mina årsbästa. Film (och mer) skriver jag också om i Expressen Kultur, som här, om det judiska Hollywood.

De flesta GP-texter hittar man här. De är låsta, ja. Men det kostar 99 kronor i månaden att prenumera på GP. Det är billigt. Särskilt om ni funderar över hur framtiden kommer se ut med enbart redaktionslösa Swish-journalister som aldrig är mer fria än de individer de behöver behaga.

Jag föredrar redaktioner över det. Ni som menar att pengarna även går till en ledarsida ni ogillar kan balansera det med att intäkterna går till driften av en fri kultursida. Det behövs. Med erfarenhet från flera olika sidor kan jag säga att GP Kultur på ett smart vis har högt i tak, vilket återspeglas i bredden av texter.

Och så blev det ännu en bok, Ex: Migrationsmemoar 1977-2018, som har fått flera fina recensioner.
I vår är det val till EU-parlamentet och Europa är tillsammans med migration huvudspår i Ex. Läs den och förbered dig på ett avgörande val som tyvärr fortfarande är i svensk radioskugga.

Valet 2019 gör det lätt att vaska fram några av de viktigare texterna från i fjol. Som denna, om att populisterna inte gör samma misstag som alla andra – och nu tar kampen om EU på allvar.
Inte längre -exit alltså:

»Det misstaget gör inte andra krafter. När Italiens Matteo Salvini nyligen mötte Viktor Orbán och ledare från Centraleuropa lanserades en antimigrations-front med udden mot Frankrikes Emmanuel Macron. Målet är att migranter ska skickas tillbaka, och att unionens försvar byggs upp mot flyktingar. Salvini ser valet i maj som ”den sista chansen att rädda Europa”. Tanken är att de Centraleuropeiska Visegradländernas nollvision på migrationsområdet ska ta över Bryssel. Om Swexit-demokraterna redan är med på tåget och inte ville tala om sådant under en svensk valrörelse får vara osagt. Partiet bytte i våras EU-grupp från den Nigel Farage-ledda Gruppen Frihet och direktdemokrati, som är mest EU-kritisk, till light-varianten Europeiska konservativa och reformister – där polska Lag och Rättvisa, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ingår.«

Och i Expressen Kultur, den andra kultursidan där jag medverkar, skrev jag i somras om hur de "invandringskritiska" framställer folk som känslostyrda godhetsknarkare  men själva regelbundet bortser från hårda fakta. Det är en text om mycket av det som står på spel i vårens val.

»Sverige och Europa levde i många decennier på ett humanistiskt credo som formats ur andra världskrigets vansinne. Generationer har tagit dessa erfarenheter för givna. Men den som nu lyssnar på den svenska debatten och på samtalet i länder som var berörda av folkmorden inser att det inte längre stämmer. Vill vi därför bevara de värderingar som så ofta påstås vara inneboende svenska eller europeiska så måste vi – något Hannah Arendt påpekade redan på 1950-talet – applicera dem i global solidaritet. Och det gör man inte på basis av nyckfull känslostyrd opinion och politiker som brottas med nationalismens hala ballonger.« 

I en annan text för Expressen, om två inte helt övertygande böcker, skrev jag också fram det recept som behövs mot utvecklingen:
»Så när Snyder slutligen återvänder till USA bortom rysk påverkan sliter man nästan sitt hår över att han inte har haft en modig redaktör. Här finns en smart, passionerad utläggning om hur ekonomisk jämlikhet hänger samman med kärnvärden i den liberala demokratin. Med utgångspunkt i den pågående opiatepidemin skildras hur kortare livslängd, usel hälsa och krossad framtidstro är grogrund för att ”evighetspolitik” ska bli lockande – och att en Trump ska väljas. ”Ryssland” må vara bra klickbete. Men mellan raderna på "The Road to Unfreedom" framträder skissen till något just nu lika väsentligt: att normala löner, trygghet och individuella rättigheter gav institutionerna den ryggrad som behövdes på 1900-talet. Det är historielektionen om hur de liberala demokratierna har kunnat stå pall så länge som de ändå har gjort. Och den behöver skrivas igen. «

 God fortsättning, och gott nytt 2019. 

måndag 17 december 2018

European Film Awards i Sevilla


Det årliga filmpriset som Europeiska filmakademin delar ut turnerade i helgen till Sevilla. Nästan 20 grader varmt, Game of Thrones-kulisser och ett riff-raff av europeiska filmkändisar. Och särskilt roligt förstås att min vän och kollega Jane Magnusson plockade hem priset för bästa dokumentär med Ingmar Bergman - Ett år, ett liv.

Det stod mycket mellan Pawel Pawlikowskis Cold War (min recension) och Ali Abbasis Gräns (min recension). Utsökta filmer som jag är förtjust i.

EFA kan vara rätt mycket stora, trötta ord om hur fantastisk europeisk film är. I år var där istället bara en tunn hinna som hindrade hysterin över Brexit och kriserna att titta fram på riktigt. Kanske var det också därför som just Cold War – som ju handlar om historiens totalitära spöken – blev en så massiv vinnare.

Min rapport för GP Kultur

»För några år sedan räknade experter ut att det har gjorts 153 operor som utspelar sig i eller har inspirerats av Sevilla. Det är nästan samma antal som filminspelningarna den andalusiska huvudstaden huserar årligen. Det var således en passande kuliss som den Europeiska filmakademin (EFA) i lördags intog för att dela ut 2018 års ”europeiska Oscars”.« 

fredag 14 december 2018

Sex, droger och förskingring på Richard Nixon-nivå


Inte en helgjuten dokumentärfilm, men roligt att få ett annat perspektiv på legendariska Studio 54.

»Rubell och Schrager badade i pengar (och droger) men struntade i att skaffa utskänkningstillstånd och fick söka på daglig basis. Tillsammans med ”förskingring på Richard Nixon-nivå” ledde det till katastrof. Woodstock fick tre dagar. Studio 54 fick 33 månader. Ägarna fick tre års fängelse. Schrager har fortfarande ångest för att han kapade straffet genom att tjalla – hans pappa var maffiabossen Meyer Lanskys högra hand.«

Akademien och stipendierna






Fick ett flash om att en författare tackat nej till ett stipendium från Svenska Akademien. Fick flashback till när ingen kulturredaktion ville publicera denna text om det sjuka med kulturarbetares beroendeställning.

Stipendier är ett i bästa fall märkligt lotteri. Jag tror att författande (och annat) kan finansieras på betydligt mycket sundare vis. Menar man allvar med kulturens vikt för samhälle och demokrati och vad det nu är för honnörsord som brukar eka när kulturministrar tar i så har läget för förändring aldrig varit mer gynnsamt.


»Det rör sig inte om fantasisummor, utan den trygghet som betalda basomkostnader innebär. För det får man idel vinster: fler som vill verka som kulturskribenter söker sig till längre studier och förkovran; friare skribenter som har råd att skriva i publikationer med ringa medel samt ett breddat utbud på sidorna. Och Akademiens betydelse kommer knappast att minska – men möjligheten till korrupta relationer gör det.«

Läs hela på Tvdags.se