En gammal text om Mad Men...

...apropå Hanna Fahls Mad Men-sågning i dagens SvD... (Inte på nätet än ser jag nu)

Tre snabba tips till festivalen

Nu lämnar jag snart stan för en annan festival, någon annanstans. En årlig tradition, typ som julafton. Men ska ni bara doppa tårna i Stockholms filmfest finner ni tre tips från min hand i dagens SvD.

Men ärligt talat - med tanke på det rådande läget så är nog det viktigaste festivaltipset att demonstrera ert förakt för Svenska Bio och SF. Och när festivalen är över - börja bojkotta deras biografer. Det är hög tid att skynda på utvecklingen nu när deras hotfulla beteende riskerar att hämma intressant svensk film ett bra tag framöver.

Ju dummare uttalande desto svårare att inte sätta en raljerande rubrik

Det här uttalandet från Biografägareförbundet är helt ofattbart, men inte oväntat. I min senaste fredagskrönika i SvD (13/11) spekulerade jag i om det var ungefär så här det låg till. Det var det alltså. Eftersom krönikan inte finns på nätet, så hittar ni den här nedan.

»Tidigare i höst skrev jag en lista över 00-talets bästa svenska filmer till tidskriften FLM. Sådana är alltid svåra att få ihop, men med tre månader kvar till decenniets slut trodde jag i alla fall att jag hade sett allt som kunde platsa.

Det var innan jag hade sett Håkon Lius långfilmsdebut Miss Kicki.

Miss Kicki – som har gjorts inom ramen för Rookieprojektet – handlar om en kvinna spelad av Pernilla August som tillsammans med sin tonårsson reser till Taiwan. Han tror att resan handlar om att återknyta kontakten – mamman har bott utomlands under många år och han har växt upp med sin mormor – men hon är där för att söka upp en man som hon har träffat på nätet.

Miss Kicki är något så ovanligt som en svensk film med flytande dialog, bra skådespeleri, snyggt foto, intressanta miljöer och en handling som vågar lämna saker till vår fantasi. Jag har hört Liu beskrivas som en ung Cassavetes – ett påstående jag gärna skriver under på.

Det låter ju väldigt intressant tänker den filmintresserade läsaren och undrar när Miss Kicki går upp på bio. Tyvärr: det är tveksamt om den gör det.

Miss Kicki visas på Stockholms filmfestival, men saknar distribution. Under festivaltiden kan man dock se den hemma via en video-on-demand-tjänst; något som i biografmonopolets Sverige knappast underlättar chanserna till distribution.

För SF tycks sky tanken på att film ska tillgängliggöras parallellt i flera fönster. Som de visade i sina reaktionära uttalanden om ”biografens exklusivitet”, apropå Folkpartiets förslag om att få in bredbandsbolagen i filmavtalet (SvD 28/10), så är detta deras mardröm. Det skulle innebära att de måste göra biografen attraktiv och konkurrensvänlig. Istället pratar de hellre om pirater och lanserar skåpmat på sin egen nättjänst.

Vi har en absurd situation i Sverige: statliga kulturpengar finansierar film som måste gå ut på en kommersiell monopoliserad biografmarknad. Nästan alla bra svenska filmer går upp i försvinnande få kopior och har ett kort biografliv.

Det är lätt att kritisera SF, eller önska att fler kreatörer vågade tänka utanför biografen som lanseringsform. Men vi som bevakar film måste börja fundera på vår roll: vi recenserar minsta skitfilm för att den får biopremiär, medan riktigt bra filmer bemöts med tystnad trots att de finns tillgängliga på dvd eller via nätet. Vi måste utmana biografen som det viktigaste visningsfönstret.

Jag skriver det här ifrån New York där jag lagligt kan se festivalaktuella filmer från hela världen på min dator eller i video-on-demand-tjänster på tv.

Och om situationen i Sverige inte ändras drastiskt då kommer det inom ett par år att vara lättare att se den svenska filmens framtid på den här sidan Atlanten.«

Rädda menige Cage

Guardian tänker kreativt kring hur vi alla kan hjälpa Nicolas Cage med hans ekonomiska bekymmer.

Nationella filmrabatter

Den, som det verkar, intressanta rapporten Allt räknas av Tobias Nielsén om hur olika länder behandlar film som ett slags marknadsföringsverktyg för nationen - och genom att attrahera utländska filminspelningar stimulerar den inhemska filmbranschen - presenterades tyvärr när jag var i staterna.

Det är en fråga som jag själv har tagit upp, men mest i relation till olika regioner (men också snuddat vid i frågan om Tjeckien, som nu har börjat erbjuda en slags skatterabatter på investerade pengar). Mer om rapporten i Svd. Nu ska jag bara få tag i den så återkommer jag om innehållet.

Mer om idag, den 17 november

Jag kan förstås inte låta bli att spinna vidare på det föregående inlägget (kanske för att så få andra diskuterar de intressanta aspekterna av frågan om vad som hände). Utgångspunkten får bli Francis Fukuyama och hans Historiens slut och den sista människan. Tycka vad man vill om den, men i början av 90-talet var tanken att den liberala demokratin hade segrat allom rådande. I alla fall kändes det så.

Problemet var att denna ansågs gå hand i hand med en fri otyglad marknadsekonomi.

Som Slavoj Žižek påpekar så var det inte så enkelt som att dissidenterna i det forna öst var ute efter att skapa några neokapitalistiska stater. Många av dem var vänster, eller fostrade i vänstertraditioner - och deras kritik mot den totalitära staten kom ofta från det hållet. Det går inte riktigt att generalisera »Östeuropa«; man bör konstatera att det fanns stora skillnader länderna emellan - men dessa är också talande. Som Svante Weyler sa på invigningen av Cinematekets invigning av östtysk film tidigare i höstas så var till exempel den östtyska intelligentian - liksom många av demonstranterna - inte emot den östtyska staten, utan inriktningen på den socialistiska politiken.

Östtyskland - med den tyska historien som fond - är ett extremt exempel och bör särskiljas från de övriga länderna, det är lite därför jag tar upp saken. Men jag har träffat dissidenter från hela östblocket och vet hur många av dem som var vänstermänniskor.

Problemet efter 1989 var att kalla kriget till synes var en strid om något svartvitt - en kamp mellan gott och ont, där minsta tanke som luktade socialism blev brännmärkt efter 1989. (Personen som är politiskt ansvarig för att reda ut romernas situation i Tjeckien tillbringar till exempel större delen av sin tid med att försöka förbjuda det tjeckiska kommunistpartiet - vilket knappast är problemet i landet eftersom eliten från då för länge sedan gått upp i att bli landets kapitalistiska elit). Om vänstern i Västeuropa har trovärdighetsproblem, så kan ni kanske föreställa er hur svår situationen är för den östeuropeiska vänstern att verka som smidiga kritiker utan att ständigt behöva främja sig från tankegodset och situationen innan 1989.

Efter 1989 dog helt enkelt möjligheten till en tredje väg i många människors föreställningar. Jag tror att den depression som Havel gick in i 1990 - som han talade om i SvT-dokumentären igår, och som han alls inte var ensam om att uppleva bland de forna dissidenterna - handlade lika mycket om denna insikt, som den handlade om att man hade störtat regimen och vunnit en stor seger. Hur gå vidare?

Författaren Ivan Klíma gjorde betydligt mycket bättre ifrån sig när han intervjuades i SvT-programmet än Havel, eftersom han undvek att tala om bristen på andlighet (Havel känns rätt bortkollrad när han pratar om det - men lite omvänt kan man väl se hans ord som en av förklaringarna till att folk i dagens Tjeckien jagar livssvaren i diverse sekter och New Age-filosofier) och koncentrerade sig på Tjeckiens utarmade kultur.

Att anklaga »väst«, som han delvis gjorde, är inte helt lyckat - men hans poäng ligger mer i den kulturtradition som trots allt har funnits i länderna och som krossades i den nya marknadsekonomin då den fick ge vika för bara det som »fungerade« på marknaden.
Det är svårt att förklara hur samspelet mellan de socialistiska staterna och konstnärerna - till exempel filmarna - fungerade, men jag har varit inne på det förut: det Tjeckoslovakiska 60-talet och vissa skeden i Polen (och även i Östtyskland strax efter muren byggdes) tillät en betydligt mycket högre grad av artistisk frihet och samhällskritik än folk riktigt förstår i väst.

Det allra dystraste är att det politiska vacuum som har uppstått i öst - och inte bara där - är en av förklaringarna till högerextremisternas allt starkare position. Självfallet tog svinen chansen att demonstrera i Prag i dag.

Jag hoppas att nästa generation tjecker skapar en vital politisk motkraft till det som sker i landet idag, och att det blir en mer demokratisk och rättvis stat än vad det för tillfället är.

»T'was twenty years ago today«

Tjugo år sedan sammetsrevolutionen tog sin början idag alltså, och jag skriver en kommentar i SvD om hur president Václav Klaus väljer att högtidlighålla detta datum i Prag. En mer personlig reflektion publicerade jag på Weird Science för ett tag sedan.

Uppdatering:

Läs det här högintressanta inlägget på bloggen Tidens tecken med långa citat av suveräne Slavoj Žižek. Jag kan hålla med och tar två snabba exempel från Tjeckien: privatiseringskupongerna - en slags aktier med rätt att köpa statliga objekt som auktionerades ut när man inte kunde hitta deras gamla ägare - som delades ut till alla Tjeckoslovakiska medborgare 1990 köptes för struntsummor upp av eliten. Det fanns bara en bemedlad elit 1990: de gamla kommunisterna.

I gårdagens SvT-dokumentär kunde man tydligt höra uppgivenheten kring det samhälle som föddes i Václav Havels tal om sin depression kring 1991, och Ivan Klimas tal om masskulturens och konsumtionens Tjeckien (om tjugo år är Tjeckien till en tredjedel täckt av shoppinggallerior om byggandet av dem fortsätter i samma takt som idag).

Klima går tack och lov inte så långt som Havel, som börjar tala om bristen på andlighet i dagens Tjeckien på grund av att det är ett ateistiskt land (Vaclave - är det så mycket bättre i Polen?) - men det är intressant att koppla till hur allt fler tjecker idag söker sig till olika New Age-filosofier, och diverse sekter.

Enligt nya rön inom psykologin är det vanligare att människor med trauman i bakgrunden söker sig till New Age - och det är väl så jag ser diktaturers tillstånd, och kanske till och med deras upplösningar.