tisdag 23 februari 2016

2015 i bilder och länkar


Jag minns mina tågresor och vad de gjorde med mig

Malta
Eländet tar aldrig slut – så en gammal text får gå i repris eftersom vi nog får förbereda oss på en hemsk vår på Medelhavet
Aleksijevitj och Sovjets mörker

Skopje



Ostrava, Tjeckien

Ian Buruma "År noll"


Eichmann och den banala ondskan




Om SLs annonshaveri


Decin, Tjeckien



Skraj vit urbefolkning

Prag
Paris

Tänk om andrepiloten hade varit muslim



"Välkommen flyktingar"

Svensk öppenhet för flyktingar populistiskt vapen i Prag


Ledsen, förvänta er ingen solidarisk flyktingpolitik i EU

där jag förutspådde haveriet redan i april




Träd intill koncentrationslägret i Lety, Tjeckien

Förintelsen som tjeckisk dokusåpa


Romska museet i Brno

Lång väg ut för Tjeckiens romer


Pieta romska museet

Chiraq

Bo Widerberg och jakten på Joe Hill


Chicago (och de "potentiellt illojala judarna")


Wicker park, Chicago

Nationens födelse

Chicago

Folkungagatan

Uppsala



DDR och tingen



Tjeckiska flyktingförvar 


Volvo och svenska folket


Efterskalv, fjolårets bästa film - intervju


Morfar, stalinismen och Aftonbladet


Rapport från Dylan-sekten


Kodorden som döljer den råa rasismen – om romer och lingvistik


Postkommunistisk film

Kommunistkonst i Uppsala

Den glömda kommunismen och flyktingars berättelser



La Haine




Santa Catalina

Palma och flyktingarna i skuggan av Grexit




Intervju med Suzanne Osten





Tinos

Politisk utmattning i Grekland



Centraleuropas statyer, Wintons barn och historiens återkomst


San Sebastian och filmens framtid


Berlin, European film awards ("Var är de modiga europeiska filmerna")

Amsterdam, IDFA (dokumentärfilm och terrorism)

Romska kulturfestivalen Khamoro, Tjeckien

Romerna som demokratifråga


torsdag 10 september 2015

Wintons barn och historiens bumerang i Centraleuropa




För 25 år sedan revs statyer över hela det så kallade Östeuropa – från Prag till Warszawa, från Budapest till Bratislava. Av förståeliga skäl vill ju inte den som levt under fyra decenniers förtryck stirra på Marx och Lenin från morgonspårvagnen till jobbet varje dag. 


Samtidigt säger statyer något om vår historia – vad vi än tycker om dem så är de på sitt sätt vårt offentliga historiska minne. 

 

Därför är det också naturligt att resa nya statyer, sådana vi bättre tycker speglar vilka är eller vill vara. Dagens Prag är nerlusat av varianter på stadens intellektuella handelsvara, Franz Kafka, landets moraliska alibi, Václav Havel, och den mytiske grundaren och förste presidenten, T.G. Masaryk. 

 

På Prags centralstation, på perrongen mellan spår ett och två, står sedan 2009 en mer obskyr statygrupp över en vuxen man och två små barn. Mannen, till vilken statyn med namnet ”Till barnet” är ett hommage, heter Nicholas Winton. 

Eller sir Nicholas Winton när det på 1980-talet gick upp för hans brittiska landsmän vad Winton i det tysta genomfört 40 år tidigare. 


1939 gjorde nämligen den kloke Winton något som skilde honom från de många andra som redan då hade insikten om den annalkande katastrofen – han handlade. 

 

Allt som allt blev det blev åtta tågtransporter med 669 tjeckoslovakiska barn, de flesta judiska, som räddades undan nazisterna. Winton ordnade fri passage genom Tyskland och öppna armar i England. Tv-programmet där barnen i vuxen ålder, utan att veta något om sin räddare, sammanförs med den blyge gamle mannen är något av det mest rörande jag har sett. 

 

Winton dog i somras, 105 år gammal, men hann förra hösten få Vita lejon-legionen av den sittande tjeckiske presidenten Milos Zeman.  Zeman inledde sitt tal med ett ”bättre sent än aldrig” och förklarade sedan att ingen av de många utmärkelser han överlämnat har fyllt honom med sådan ära. 

 

Ett år senare står jag framför statygruppen på Prags centralstation samma dag som Zeman gör gemensam sak med Tjeckiens premiärminister och än en gång avfärdar tanken på flyktingkvoter. De 4300 själar Tjeckien skulle ta emot får söka sig någon annanstans eller dö när de försöker. 


Zeman förklarade istället att om inte Schengen stänger sin yttre gräns, då får militären stärka den tjeckiska. Samma gräns där flyktingar i förra veckan slets av tåg och märktes som boskap.

 

Några dagar tidigare har landets förre president, den konservative Václav Klaus, startat en namninsamling mot flyktingarna. Islam, förklarar han, är ett invaderande hot. Han får stöd av den hastigt växande organisationen Vi vill inte ha Islam i Tjeckien. De som för någon dag sedan smädade syriska familjer som hamnade på centralstationen ett stenkastfrån Wintons staty.

 

Det är inte bättre i samtalen. Jag lyfter från Sverige samtidigt som 15 000 personer trotsar ösregnet och visar sin solidaritet tillsammans med tidningarnas förstasidor som varma lyser mot mig på Arlanda.


 Du kan håna godheten tills du möter alternativet i Centraleuropa. Ledarsidornas tysthet, rapporternas kallsinnighet, politikernas populism och makthavarnas egoism. 

 

Visst finns det stråk av medborgarinitiativ. En grupp som väntar på Centralstationen ifall det dyker upp syrier från Wien. En politikervän som huserar flyktingar. Människor samlar in förnödheter. Men det är så tyst om dem. De är inte en gemensam stark röst som i Sverige. 

 

Och Sverige är något annat i samtalen här. En artikel om muslimer ur svensk ”alternativmedia” har översatts till tjeckiska och sprids som en löpeld. Det går inte ens att börja förklara de svenska initiativen som spirar i varje vrå i det klimatet.  

 

På samma sätt som det är svårt att svara på en vanlig fråga jag numera får från svenskar: ”Hur kan dessa länder, med den historia de har, vara så okänsliga. Vad beror det på?”

 

Inget svar är enkelt eller uttömmande. Men en viktig förklaring är att den kommunistiska diktaturen var renadrivhuset när det gällde att fostra rädslan för sin nästa – att leva i 40 år med lögner, dubbelmoral och parallella ekonomier förskjuter skruvarna i själen. Xenofobin har varit ett ståendeinslag i det Tjeckiska sedan jag började resa hit hösten 1989Lika länge som oviljan att konfrontera sin egen del i diktaturerna och historien. Det finns alltid en yttre aggressor att skylla på.

Vi var offer.

 

Det är vad jag ser i tomrummet efter varje Lenin-byst och i glorian över varje ny Havel-galjonsfigur som pryder ännu en fasad: hyckleri. 

 

Så jag är inte förvånad att de kvarvarande, allt mer isolerade, kvotmotståndarna är samma fyrklöver där statyer revs: Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen. 

 

Men utvecklingen i Ungern borde för länge sedan ha fått alla varningsklockor att ringa, och det som sker nu måste tas på största allvar. Vill vi inte att andra slags statyer återigen blir resta i den här regionen då måste politiker i Sverige och andra europeiska länder tydligt markera mot utvecklingen. Förklara att inte bara ekonomiska värden utan också humanistiska är en av anledningarna till att EU byggdes på ruinerna av kontinentens förra katastrof

 

De värden som historiens Nicholas Wintons stod för när de med risk för sina egna liv räddade polacker, tjecker, slovaker och ungrare från dåtidens monster. 


De värden som deras statyer och utmärkelser borde stå för. 

 


måndag 22 december 2014

A good year

Jag skippar löften om bättre uppdatering här 2015 – men hoppas att det ändå blir möjligt. Anledningen till att det sker så lite på bloggfronten är ju trots allt att jag skriver så mycket på andra platser. Att jag faktiskt får utrymme för sådant som jag förr inte kunde skriva i dagstidningar och som därför hamnade här. Och i år har det blivit allt fler nya: jag har bland att börjat skriva för Expressen Kultur, och Weird Science har blivit Tvdags – landets bästa plats för relevant tv-kritik. Så det har blivit ännu mer roliga festivaler och reportageresor.

Här är några bild- och länknedslag (bildtexterna är länkar)


Zlatan, jag och nationalismen
.

Migrationen, båtflyktingarna, Malta


Stefan Zweig och jag 



Malik


Netflixifieringen och videobutikernas död

Mormor och jag – och nationalismen 






Tjeckien 25 år efter sammetsrevolutionen


Romerna och Tjeckien


Om en tallrik – ur den första Ikea-servis familjen Pallas-Bidlasová köpte i Sverige, sent 70-tal –
och att leva i två länder  

Twisted Sister i Amsterdam






Bohumil Hrabal och jag


Thessaloniki och jag

Thessaloniki, krisen och jag




Fransk film och jag












Gott nytt år! Mina textproduktion följs bäst på twitter @hynekpallas