Den ovilliga debatten

Min SvD-recension av Mira Nairs »Den ovillige fundamentalisten«.
Seriekopplad till min debattartikel i samma tidning, om rasism och debatten om rasism.

Turinhästen

Béla Tarrs sista, magnifika, vackra film på bio i Sverige. Väntar spänt på kritikerna (Emma Gray Munthe har nästan lovat på twitter) som samtidsanalyserar filmen med dagens Ungern som ram. 

De senaste veckornas recensioner

De senaste veckornas filmrecensioner i Svenska Dagbladet:

The place beyond the pines

Jakten

Paradis: Tro

NO

Kommentar till Cwejman och Selimovic

Det är återigen sorgligt och bisarrt att ta del av Adam Cwejmans och Jasenko Selimovic åsikter, denna gång deras »svar« till Gellert Tamas i dagens DN. Bisarrt för att liberalerna tycker att det är viktigt att ta till precis alla argument för att bemöta inlägg de anser handlar om »överdrivna tolkningar av rasismens utbredning och konsekvenser« istället för att våga sig på tolkningar utifrån en övergripande struktur som skulle kunna påverka individers möjligheter och chanser i ett samhälle.

 Sorgligt för att vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.

För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism. Att det tvärtom kan bli lättare att dra röda trådar mellan de åtgärdspunkter Selimovic tar upp då.

Punkterna ser för övrigt ut att vara kopierade från Bilaga 4 till LU2011 »Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden«, alltså en bilaga till långtidsutredningen 2011 (rimligtvis den Selimovic felaktigt benämner 2010), där utredaren Stefan Eriksson understryker att det finns diskriminering på arbetsmarknaden och att den drabbar alla invandrare:

»Many studies show that there exist ethnic
discrimination in the labor market, but it is still unclear how
extensive it is and what kind of discrimination is most common.
However, the existing evidence suggests that both preferencebased and statistical discrimination occur. This explanation is
important for all immigrants, but especially for immigrants
from non-OECD countries.« 

(Min kursivering)

Ja, sysselsättningsskillnaden är mer »komplicerad« än att bara påstå att det enbart handlar om diskriminering. Men det är det få som påstår. Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.

Det är sant som Selimovic påpekar att det finns grupper som det går bra för på den svenska arbetsmarknaden, även sådana som utsätts för diskriminering och rasism.
Selimovic blundar dock för ett faktum: det betyder inte att inte bosniska eller iranska barn inte utsätts för rasism eller diskriminering - eller att denna inte är strukturell i Sverige. Det betyder dock att det finns andra strategier som göra att man ändå kan avancera i det svenska samhället. Men att rasismen slår betydligt mycket hårdare mot andra grupper/ person som inte har exempelvis ett etablerat nätverk i Sverige.

Inte minst är det viktigt att se hur rasism är något som skiftar, att den inte är något enkelt och konstant. (Det är ytterligare en orsak till att vi behöver mer forskning och seriös offentlig debatt kring vad rasism är och hur den fungerar; mycket av dialogen tycks utgå ifrån en förlegad bild på rasism). Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.

Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder. Här finns studier jag rekommenderar dem att läsa - gamla sådana, som antologin »Mörk magi i vita medier« och Ylva Brunes »Nyheter från gränsen« vars överväldigande argument för länge sedan borde ha lett till krismöten på svenska redaktioner.

Jag själv har i min avhandling och återkommande på andra platser diskuterat hur det ser ut i svensk film och tv. Jag är efter snart femton år med intresse för dessa frågor, slukandes rapporter och akademiska avhandlingar på svenskt och internationell plan, fullständigt övertygad om att den mediala diskurser samspelar med samhället i övrigt.

Men det är jag det, och akademiska kunskaper i frågor som dessa är tydligen vänsterretorik.

Problemet i Sverige (förutom den påstådda politiken ovan) är att detta fortfarande är ett understuderat område med många frågetecken och lite väl mycket tvärsäkra åsikter i medierna. Det är också vad som ger antalet »svårt att«, »kanske«, »verkar« i de citerade rapporterna som Selimovic gillar att vinkla mot: det tyder i mina ögon på behovet av noggrannare studier av hur diskriminering fungerar i olika sammanhang (att den finns är många gånger om vederlagt).

Detta skulle på alla sätt bli enklare om man även från liberalt håll tydligare vågade säga att västerländska samhällen som det svenska präglas av strukturell rasism.
Det är ett första steg, och vi är inte ens där.

För problemet - som jag försökte peka på i mitt inlägg om Hanne Kjöllers ledare och den brittiska Macpherson-rapporten - är att trots att man från officiellt håll tydligt understryker förekomsten av institutionell rasism (i detta fall i Londonpolisen), så behöver inte saker automatiskt gå framåt.  (Här har bl a Sara Ahmed föredömligt skrivit om hur sk diversitetspolitik på institutioner ofta stannar som en muntlig bekännelse - mångfaldsplaner skrivs och sedan går man vidare på ungefär samma vis som förut, vilket tycks vara fallet i Londonpolisen).

Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.

Istället för att stryka nedanstående helt ska jag klargöra min reaktion: för det första är argumentet lika möjligt som det bevingade »omvänd rasism«. Struktur innebär att arbetsmarknadsfrågan samverkar med segregation/ rasism på andra områden. För det andra: från cirka 80-talets mitt domineras den svenska invandringen av asylinvandring, ja. 1972 ströps den svenska arbetskraftsinvandringen från nordiska länder utanför Norden. Cwejman gör i sitt svar till mig en stor poäng av att jag skriver att 80-talet präglas av arbetskraftsinvandring. Det betyder dock inte att det tidiga 80-tal han hämtar sin statistik ifrån inte fortfarande präglades av en hel del personer som kommit till Sverige för att få arbete - alltså som arbetskraftsinvandrare - och följdaktligen kommit till landet med det syftet. (För övrigt en märklig period att använda i något jämförande syfte: en tid så utvandringen var ungefär lika stor som invandringen, innan den växande flyktinginvandringen börjat).

/Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten./

För att använda din egen metafor Cwejman: i mina ögon har du inte ens en hammare.

Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält. Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.

Ja Selimovic: det är sannerligen dags att sluta förenkla. Och vad Tamas menar med att sjunga är just detta: de förvirrade okunniga falsksjungande nedslag det politiska etablissemanget gör i dessa frågor är att förenkla. Att se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla. 

Twitterflödeskommentar till de två texterna om Håkan Hellström och vita kränkta popmän

Ett twitterflödesvar till de två texterna om Håkan Hellström  som vit kränkt man (eller hur det nu är) av Jens Liljestrand och Sara Martinsson.

Trots - eller kanske just för att - jag tillbringat år m avhandling om vita mäns narrativ drar jag ner rullgardinen över txtrna om Hellström
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden "insett" "positionera" "insikt" etc. Jag tror inte att intentionalitetsvinkeln är rätt väg. Martinsson är ngt på spåret --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- men når inte fram. Inom film syns tydligt, sedan länge, allt fler berättelser om "oexceptionella" vita män som under ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- dramats gång blir "exceptionella". vi har sett en utveckling av detta, i synnerhet i USA efter det att 80-talet --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden --- präglades av allt fler röster för feminism och "minoriteter". Sedan kom Skamgrepp och Falling Down. Detta ha i olika ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- skepnader fortsatt. Jag skulle gärna se ingående analys av FÖRÄNDRING inom pupmusiken och vita män kring 40, men ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden --- att de utmålar sig som "underdogs" är lite gammal hatt eftersom det är ett av byggblocken i rockmusiken. Då gillar jag --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- att SM nosar på kopplingen till F&F, och M Birro. Kanske finns där ngt, men har det då med Hellström att göra?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden Utvecklat?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@iamhmamh @johannisanden Personligen tycker jag Liljestrand verkar kränkt för att ingen vill representera medelklassmannen som tankar bilen
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

Några saker till.

Ett: Man skulle vilja se Hellström satt i sammanhang av andra svenska popmusiker, kvinnor som män, för att se hur hans narrativ om sig själv skiljer sig.

Två: smickrande (eller, beroende på hur man ser sådana krav, jobbigt) för Håkan Hellström att han fortfarande, av män i fyrtioårsåldern, förväntas bära representationsmanteln på ett sätt som väl mest föräras vita artister som Bob Dylan - som när han blev kristen eller inte skrev »tillräckligt bra« skilsmässolåtar skapade kris i den vita amerikanska rockmedelklassen.

Annars gäller detta - som vi nog bör kalla autenticitetsvinkeln - främst svarta rappare.

Hanne Kjöller och Macpherson-rapporten

»Mansfield: Did anything strike you about the assault, about the witness statements from people who had been at the scene?

Davidson: In what way, sir?

Mansfield: No, no, no, this is my question: did anything strike you, stand out, when you read those statements? 

Davidson: A boy was murdered, a young lad was murdered by four or five other young lads outside a bus stop. What would strike me about that, sir?

Mansfield: I just wondered if it occurred to you that it was a race attack?

Davidson: I do not think in my own mind this was a racist attack. I believe this was thugs attacking anyone, as they had done on previous occasions with other white lads.

Mansfield: I do not want to debate with you about the nature of racism, but do you recognise that thugs who may kill white people for a variety of reasons, but who kill blacks because they are blacks, are committing a racial crime?

Davidson: Yes, sir, I recognise that if they were killed because they were black, that is racist.

Mansfield: That is exactly what this case was about but you refused to recognise it, did you not?

Davidson: I still refuse to recognise it, sir. I am very surprised that anybody knows it is about that, because it has never been cleared up anyway, sir.«

(citat ur Macpherson-rapporten)

Hanne Kjöller får naturligtvis tycka att det inte är synd om Jonas Hassen Khemiri. Ärligt talat tror jag inte det var poängen med hans text, och jag tycker hela argumentationen är märklig. Visst: När jag läste Khemiris text funderade jag på hur en intressant uppföljare skulle se ut - hur ser verkligheten i den svenska offentligheten ut för författaren idag, jämfört med när han var tonåring?

 Men i slutändan struntar jag ganska snart efter läsningen (uppenbarligen till skillnad från Kjöller) att tänka på Khemiri: texten har den kvalitet där en författare genom ett känsligt personbaserat inlägg försöker lyfta en större fråga. Nog så. Jag tror de flesta ser detta, eller den ambitionen i texten.

Det var egentligen först med Gellert Tamas DN-text igår som perspektivet i mainstreammedia lyftes från personliga texter som känns - eller tyvärr mycket löst tyckande - till konkreta historiska jämförelser och hänvisningar till akademiska undersökningar och rapporter. Det är egentligen bisarrt med tanke på den mängd forskning som vällt fram i ämnet; eller bara ett självklart uttryck för den vidgade klyftan mellan känslor och tyckande å ena sidan (»krönikörsamhället«) och forskningen å den andra.

Jag förstår inte ens varför - med tanke på den akuta problematiken i de här frågorna - en ledarskribent som Kjöller bemödar sig om att skriva en text om något som är självklart: allt handlar om sammanhang och vårt inlärda beteende, hur vi som individer lär oss att tolka världen och hur detta sedan reproduceras. Punkt.

Jotack.

Problemet i mina ögon är att det fortfarande är en brottningsmatch att i Sverige få folk riktigt övertygade om att den segregering på basis av »etnicitet« som vi ser på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i andra sammanhang är verklig, att den är ett avgörande problem i vårt samhälle - att forskning och undersökningar visar att i väldigt många sammanhang tycks till exempel svart, eller från normativt vit, avvikande hud vara en mycket starkt nackdel. Eller namn som inte slutar på -son.

På arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden. Ibland i affären.

Då blir Kjöllers text för mig mindre en bra tankeövning i hur fördomar reproduceras, och bara ännu en artikel som faktiskt skyggar för problematiken (i synnerhet på grund av två stycken: det där hon inte ser det återkommande i piketbesöket av just unga män med annat utseende än etniskt svenskt, samt i det avslutande).

Kunde jag skulle jag sätta mig i en tidsmaskin och ge en ung Kjöller Philomena Esseds banbrytande bok »Understanding Everyday Racism« i julklapp. Den kom i början av 90-talet men tycks fortfarande ha satt väldigt få spår i svenskt tänkande.

Utgångspunkten, som Essed skriver här, var denna:

»The day-to-day realities of racism in the lives of women do not usually receive much attention in politics, legal systems, or societal narratives. This is unfortunate, because everyday life and experiences are a rich ground for demonstrating how convergent dimensions and systems operate simultaneously. In everyday experiences distinctions between the institutional and the interactional, between ideology and discourse, and between private and public spheres merge and form a complex of social relations and situations. In order to qualify the implications of the centralizing of experience in theorizing about systemic oppression, in this case racism, I introduced the concept of everyday racism.« 

Men det var egentligen andra tongångar som gjorde att jag tappade kaffekoppen över Dagens Nyheter imorse, och det var hur mycket Kjöllers text påminde om tongångarna från de intervjuade poliserna (och deras ledning - en mycket viktig poäng i Tamas text om hur ansvaret går uppåt) i Macpherson-rapporten.

Kort recap: Efter att en grupp vita män mördat en tonåring, den svarte Stephen Lawrence, i London 1993 och låtit rasistiska glåpord hagla över honom - och sedan inte fälldes för mordet - blev det ett ramaskri. 1998 gjordes en undersökning av fallet, och den berömda slutsatsen var att Londonpolisen präglades av institutionell rasism.

Hela rapporten - The Stephen Lawrence Inquiry - finns att beställa här och sammanfattas här

»Kamlish: You are aware of a recent Met report which shows that black people were four times more likely to be stopped and searched in a street as white people?

Johnston: If we look at the people who are likely to be out on the streets, youngsters who are truanting and excluded from schools, who are over-represented in the statistics, it is young black children. If you look at who else is out on the streets, it is the unemployed. If you look at the differential rates of unemployment, black people, for a range of reasons – some of which are understandable, some of which are abhorrent – are unemployed. If you look at police, where police do their stop and search, it is in high crime areas. High crime areas tend to be areas of social deprivation. Who lives in areas of social deprivation? For a range of reasons, coloured people.«

Poängen med läsningen - i synnerhet av de enskilda citaten från poliser och deras chefer ovan samt de som inleder detta inlägg - är hur tydligt det är att institutioner (och samhällen) som bärs upp av enskilda individer med denna inställning blir medansvariga till den slags blindhet som gör att strukturell rasism, och dess dagliga kränkning av både vita och icke-vita personer, fortgår.

Tack och lov är det nu alltfler som inte är direkt kroppsligt drabbade - här rekommenderar jag Kjöller att utöka biblioteket med Sarah Ahmeds »Queer Phenomenology« - av den övervakande och dömande blicken som mår illa av att vara i dess närhet och ser den odemokratiska ödeläggelse av mänskliga rättigheter den bidrar till - och som reagerar.

För jag antar att det i slutändan handlar om att välja sida: om vi levde i ett samhälle som inte så uppenbart var präglat av den slags rasism vi talar om här, och som Tamas skrev om i går och som så många vittnat om på sistone, då är det lättare att skriva en text av det slag som Kjöller har gjort och välja att se saken som att en framgångsrik författare vill att någon ska hålla honom i handen och tycka synd.

Nu bidrar den texten BARA till att hjälpa till att blunda för det faktum att Sverige präglas av en hård segregering som bland annat, men tyvärr mycket ofta, bygger på en uppfattning av vem som är etniskt korrekt svensk, och vem som inte är det. När Kjöller har läst ut Ahmed kan hon ta sig an till exempel Catrin Lundströms »Svenska latinas: ras, klass och kön i svenskhetens geografi« för att förstå hur det ser ut på hemmaplan, även i villaområdena och medelklassen.

(Hon kan även passa på att krossa sin Barack Obama-myt genom att fråga en svart svensk man vad som händer inte när han kommer klädd som en amerikansk president i Sverige - utan vad som händer när han och hans svarta kompisar, alla klädda som Obama, dyker upp någonstans i Sverige. Men allt handlar väl om sammanhang och kanske är kostymerna från fel avdelning på NK.)


Under läsningen av detta finns det nog både en och två som undrat över vad som har hänt i England sedan 1999 (»det här är ju lääänge sen«, tänker andra).

Såhär slutar en inte särskilt upplyftande text från i fjol av Macphersons assistent:

»Underlying the detail of what has and what has not been done by the police has been the insidious slipping off the agenda of any discussion about racism. In 2012, for our politicians, media and even the public, discussion of "inequalities" has been reduced to either the gap between women and men, or the gap between the poor and the very rich. Tell a black, Muslim, Asian (or other British citizen from a minority group) racism is so reduced that it no longer needs to be dealt with and most will react with outrage. 

Enough of this anger-creating suppression of the hopes and opportunities of people from black backgrounds. My message to white (mainly) men (like me), who have the power to discriminate is this: just stop doing it.«

Ska Sverige verkligen behöva vandra i samma fotspår och göra om samma misstag som andra länder? Alla fina artiklar den senaste tiden i glans och ära - och det känns verkligen som att leva i en spännande tid när den här frågan äntligen är så omdebatterad, så omvittnad - men när jag läser texter som Hanne Kjöllers idag tar tiden fem kliv bakåt och jag minns det här blogginlägget som jag skrev för exakt två vårar sedan.

Mycket har hänt, och mycket kommer att hända. Men om den vita liberala makten i det här landet fortsätter blunda för fakta då är vi nog ändå och stampar på samma plats om tio år när Gellert Tamas skriver en artikel som kontextualiserar debatten 2023 med minnet av en text Jonas Hassen Khemiri skrev 2013 och de med makt - och med normföreträdet att inte behöva bry sig om sin synlighet - inte lyssnade.
Precis som 1992.

Reportage från inspelningen av Ruben Östlunds Turist i Les Arcs

Vithet i svensk spelfilm på helt ny nivå

Premiärnumret av SvDs nya helgkulturdel i söndags innehöll ett långt, åttasidigt, reportage - från när jag och fotografen Staffan Löwstedt besökte inspelningen av Ruben Östlunds film "Turist" i  franska Alperna.