Dvdtorka i äpplet

Okej för att jag är en reaktionär prylkonsument, men när jag inte ens i New York kan stryka några av de mer svåråtkomliga titlarna från min dvd-inköpslista så är det bittert.

Det är förstås ett tecken i tiden på hur filmkonsumerandet ser ut: alla jag känner har Netflix, köper på nätet eller laddar ner. (Men de laddar ner betydligt mycket mindre än mina svenska vänner, kanske för att de inte behöver tanka hem aktuella tv-serier eller för att det är lättare att se filmerna på lagliga sätt). Resultatet är att butik efter butik har gått omkull i den här staden.

På Manhattan ser man försvinnande få blockbuster-butiker, men dessvärre har även de smala oberoende affärerna stängt igen. Kims video finns kvar, men de är långt ifrån lika bra som de var en gång i tiden. Det är drygt för en person som mig, som vill ha filmer på dvd.

Samtidigt är det väl bra att folk ser film, men inte konsumerar saker för att äga dem. Ett annat tecken på detta är att Videology, videobutiken utanför fönstret här på Bedford, blomstrar. Deras utbud är djup imponerande, och det var få titlar de inte hade när jag lite nördigt stickprovskollade mot svåråtkomliga filmer jag kunde komma på.
Och alla titlar de inte hade beställdes omedelbums in när jag frågade efter dem.

De hyr bara ut filmer, men de har en strid ström av besökare, och när jag dricker mitt morgonkaffe på balkongen droppas det oavbrutet in filmer av folk på väg till jobbet. (I Williamsburg innebär väl den saken för det mesta någon gång efter lunch, men det finns fortfarande vanliga människor med »riktiga« jobb här i kvarteren - kanske fler än för några år sedan eftersom gentrifieringen tycks ha gått in i en andra eller tredje våg, och det blir mer high-end butiker och restauranger här, mer dyra condos och poshare klientel).

Å andra sidan - vem behöver dvd:er i den här staden? Om man nu tar sig tid att se film så är biografutbudet så löjligt bra att man bara vill gråta. Visst, det går också utför, men igår såg jag Powell & Pressburgers The red shoes på Film Forum i en nyrestaurerad kopia som var så vacker att färgerna bet mig i näsan. Idag La Danse, Frederick Wisemans nya dokumentär om Paris operaballet på samma biograf.

New York, ma chérie

Det blir bloggtorka den här veckan då jag är på andra sidan Atlanten. Det finns trots allt bättre saker att göra i New York, sådant som man kan blogga hem om en annan dag. Här är i alla fall min recension av Stephen Frears Chéri. (Och inte pappersversionens nedredigerade).

Att sätta...

...Barbet Schroeder på att regissera det avsnitt av Mad Men vilket alla som följer en serie som utspelar sig i det tidiga 60-talets USA väntar på. Skulle inte förvåna mig om det var hans genidrag att låta nyheten sippra fram i bakgrunden av en konversation där tv:n står nedskruvad, sådär så att man faktiskt kunde missa den.

9-11 »var var du« vibbarna aside - ett riktigt bra avsnitt i en säsong som verkligen börjar ta sig och kan få en fantastisk final nästa söndag.

Att använda just detta ögonblick, som förenade en nation - »the whole country is drinking« som Pete Campbell svara på sin frugas sniff-följt-av-fråga om han har druckit - till att sätta ljuset på de olika relationerna i serien och var de står just nu, är ett suveränt grepp. För de vrids ju förstås också, eller tar för ett ögonblick en paus från sitt normala tillstånd, i ett sådant läge.

Och jag är glad att de sparade händelsen till nu, precis innan klimax, när serien redan genomsyras av så många tragedier.

Inte helt lätt...

...att moderera ett samtal med tre personer från tre olika länder, där förutsättningarna för filmskapande är så olika - och dessutom tolka en av dem från tjeckiska till engelska. (I baren efteråt pratade vi sedan fyra språk; tjeckiska, polska, svenska och engelska. Rumänskan gav jag mig i alla fall inte på, man måste känna sina begränsningar).

Sådär en halvtimme in i samtalet lossnade det i alla fall och jag tror att kontentan blev att min kompis Karin Babinská från Prag var mest pessimistisk (möjligen värre än moi).

Hennes bild av den tjeckiska kulturen och nationen var mörk. Hon pekade på hur kulturen helt har utarmats i marknadsekonomin, och hur framförallt filmen har drabbats av de minimala statliga filmstöden. Det blir allt färre filmer som är kritiska, konstnärliga eller undersöker mediets möjligheter. Repertoaren består enbart av följsamma komedier.

Dessutom gjorde hon en intressant koppling - som hon utvecklade över lunch idag - till hur allt fler kulturutövare (som den en gång så talangfulle regissören Sasa Gedeon), och tjecker i allmänhet, idag vänder sig till olika former av New Age-utövande, ett fenomen som fullständigt har exploderat i landet.

Rumänen Adrian Sitaru var nog den mest optimistiske av de tre regissörerna - även om han kanske inte var helt nöjd med det rumänska finansieringssystemet - som har omstrukturerats, delvis som en respons på de internationella framgångarna - så tycktes han anse att det var på rätt väg.

Den polske regissören Łukasz Barczyks inställning var tudelad: han var mycket nöjd med det polska finansieringssystemet - men mindre nöjd med att de allt fler debutanterna inte angrep samtida frågor på ett intressant sätt i sina filmer. Och hans pessimism - efter en titt på Stockholms biografrepertoar och stadens dvd-utbud - var snarare riktad mot filmens liv som globalt fenomen.

Inte ens när jag försökte inflika möjligheten att mediet står inför större förändringar - bland annat på grund av den digitala våg som sköljer även över Östeuropa och möjliggör fler filmer som kan distribueras lättare - var han särskilt positivt.
»Alla har pennor, men det finns bara en Dostojevskij«, kommenterade han den saken.

Även filmutbildningarna diskuterades och Babinská slaktade det en gång så välrenommerade FAMU vid fotknölarna. »När jag pluggade där undervisade Jires och Chytilová, nu är det bara teoretiker«. Och det är ju tyvärr sant, en orsak till den tjeckoslovakiska filmvågen på 60-talet stod att finna i just detta: många praktiker undervisade för att de inte fick filma, och lärde upp nya generationer. Det fortsatte till långt efter 1989. Idag, tillade Babinská, är det enbart digitalt filmande som efterfrågas, och snart försvinner till och med kunskapen kring den klassiska filmen. (Hon går motvalls: har fram tills idag arbetat digitalt men inför nästa projekt ska allt vara 35mm. »Jag ser så fram emot den kemiska processen« förklarade hon).

I Polen är situationen den diametralt motsatta - med flera bra skolor av både statlig och privat karaktär. Även rumänerna har bra professorer och en stark sammanhållning (Skolan, liksom så mycket annat i landets filmliv är ett resultat av att EU verkligen la ner mycket pengar på att strukturellt bygga upp det på alla plan förstörda landet). Både den generation som slog igenom för ett par år sedan och den något yngre Sitaru tillhör hänger ihop sedan skolåren, assisterar varandra och hjälps åt.

Babinská bara gapade när hon hörde det och berättade om den backstabbing miljö som det tjeckiska filmlivet är idag.

Vad jag tror? Att dessa länder har helt olika förutsättningar, men att man kan peka på en gemensam faktor. Det faktum att rumänerna fick in mycket EU-pengar är förstås inte den enda orsaken till deras framgångar - jag har skrivit mycket om just den biten förut - men det var en början, och faktum är att deras statliga filmfond CNC och det polska filminstitutet, och sättet de finansierar båda dessa på, är väldigt lika varandra.

Tjeckien är helt enkelt det enda land i det forna Östeuropa som inte har försökt reformera lagarna kring filmfinansieringen, och det land där det mest går utför med filmskapandet. (Ungern är till exempel väldigt intressant just nu).

Orsaken stavas Václav Klaus, Tjeckiens president, som har stoppat varje försök (bland annat en lag snarlik den polska) med motiveringen att film är en industri, vilken som helst, och därför ska klara sig på egna ben.

Resultatet? Efter att han stoppade förslagen på skattereduktioner för framförallt utländska produktionsbolag - strax innan krisen - stack alla till Ungern, som erbjuder kring 20 procent tillbaka på allt du gör av med i landet. På bara ett par år har strukturen i Prag rämnat: de många amerikaner som jobbade i industrin, och gjorde att amisarna från Hollywood kände sig hemma (något tjeckerna, de xenofoba idioterna, verkligen underskattade) lämnade stan, eller skaffade riktiga jobb. Tjeckerna blev förstås tvungna att se sig om efter andra jobb eftersom den inhemska produktionen inte räckte, med resultat att den också har påverkats.

Nu i veckan har man infört en 10 procentig skattelättnad, men jag misstänker att det blir mycket svårt att vrida tillbaka klockan.

Östeuropeisk film efter 1989

Det är temat för kvällens samtal mellan mig och regissörerna Karin Babinská (Tjeckien) Adrian Sitaru (Rumänien) och Lukasz Barczyk (Polen) på Bio Rio. Barczyks film Primus Motor börjar 17.30, samtalet är efteråt. Varmt välkomna!

Mer kvinnor

Jag skriver lite mer om Svenska Filminstitutets »satsning« på kvinnliga regissörer på Weird Science. Detta av framförallt en anledning: för att alla medier behandlar frågan, och SFI, så enormt okritiskt.

Som följdläsning kan ni ge er på min artikel i nya FLM (#7) där jag intervjuar folk om mångfalden i svensk film, och hur man kan bättra på den. Anledningen till att jag är för kvotering framgår nog av den texten.

1# 35 Rhums

Det har varit mycket snack om 00-talets bästa hit och 00-talets bästa dit på sistone - och mer lär det bli.

Själv har jag bidragit till FLMs lista på 00-talets bästa svenska filmer.

Egentligen är jag inte det minsta listvänlig - en kombination av halvkasst, selektivt minne och ett kompakt ointresse för att resonera kring film på det viset. (Även om det kanske bara kan skyllas på lathet, vad vet jag.)

Hur som helst tycker jag att FLM-resultatet blev bra av flera anledningar. Först var jag lite kritisk till att en tidskrift som FLM - vars innehåll på många sätt har varit relativt tidslöst i varje nummer, till skillnad från de flesta svenska tidskrifter slänger jag den inte i papperskorgen efter en genomläsning - skulle spika fast sig vid något så tidsbundet.

För även om jag själv ångrar min lista i samma stund som jag skriver den så kan den, och de övriga kritikernas, listor i kombination med enkäterna ge en bra bakgrund till hur vi tänkte kring film i september 2009 (när vi blev tillfrågade) och faktiskt tjäna som en intressant läsning om ett par år. Ärligt talat tror jag att det kommer att bli en ännu intressantare läsning då än det är idag, när man är mitt uppe i det hela. Vad missade vi? Hur blev utvecklingen? Etcetera och så vidare.

Istället för att ge mig på fler filmlistor drar jag här igång en högst lös idé kring scener från 00-talet som på olika sätt berört mig, eller som belyser viktiga regissörskap. Se det inte som en lista utan som nedslag (det är därför jag börjar med #1, för att inte på något sätt bygga upp förväntningar).

Jag vill börja med att sjunga det lågmälda filmskapandets lov.

Jag tror tyvärr att denna regissör, som under 00-talet har spetsat till sitt filmskapande tills hon hör till världens främsta i skrået, kommer att saknas på allas listor (men snälla ni bevisa att jag har fel, att jag är en tråkig cyniker).

För att Claire Denis hör till en av världens bästa regissörer är tyvärr ingen självklarhet i Sverige, där hennes filmer sällan distribueras på bio - eller på inhemska dvds (något som säkerligen kommer att vara avgörande för vilka som anses kvalificera sig).

Fjolårets 35 Rhums (35 shots of rum) - just utgiven på engelsk dvd - innehåller en av hennes bästa scener. Så blir Denis också bättre för varje film; White Material som får premiär nästa år i Sverige är hennes mästerverk.

35 Rhums kretsar löst kring fyra personer som är grannar och står i olika, ganska oklara, förhållanden till varandra.

Alla fyra, bland annat de två på bilden, blir strandsatta på en bar efter att deras bil har gått sönder. De var på väg till en konsert, och nu öser det ner, men de vill fortsätta kvällen och övertalat barägarinnan att hålla öppet.

Mellan paret på bilden finns en stark attraktion, kanske ett begynnande förhållande - kanske skymtar till och med en tidigare relation i bakgrunden. Hon har just fått blommor av en beundrare och det tycks bli en trigger till att killen börjar intressera sig för henne. Tjejens pappa är med, tillsammans med en kvinna som kan vara hennes mamma, men som i alla fall har haft en relation med honom tidigare. Så börjar pappan försiktigt flörta med barägarinnan.

Nästan hela scenen i baren utspelar sig utan ord - Denis bygger upp en starkt sensuell och svartsjuk, och samtidigt osäker, stämning helt genom blickar, dans och musik (Sällan har Commodores Nightshift - nedan - kommit mer till sin rätt än just här).

Denis använder sig inte ens särskilt mycket av taktila närbilder - något hon annars gör i både Nénette et Boni och White material för att skapa en sensuell dimension i en scen, gärna knutet till mat.

Det som händer i scenen - vem dansar med vem, vem kysser vem, vem tittar på vem och hur längre låter Denis kamera vila på den blicken och den blickriktningen - pågår i någon minut men står ändå som helt central för filmen, som ett slags nav. Jag kommer på mig själv med att rysa när scenen är över. För jag vet att Denis har slagit fast tonen för resten av filmen med de här ordlösa bilderna.

Hela Denis sena regissörskap skulle kunna sammanfattas med den här scenen; i nyckelfrasen man vet aldrig med Denis. Det är så mycket som hon bara låter ana istället för att visa eller berätta rakt ut, och det är det som gör hennes filmer så komplexa - utan att var intellektuellt tunga - och så vibrerande av undertryckta känslor.

Ändå förstår vi precis vad en film som 35 rhums betyder för just oss. Om vi främst tar in pappans rädsla för pensionering och ensamhet, eller hans dotters rädsla för vuxenliv och ensamhet är kanske styrt av var vi själva befinner oss i livet. Det är knappast en »svår« film men så oerhört vacker (då skulle jag säga att 2004 års L´intrus lämnar mig betydligt mycket mer förbryllad, även om den också är en pärla uppbyggd på ett liknande sätt som 35 rhums).

Efter att i ett par veckors tid ha gått igenom Denis regissörskap skulle jag påstå att tricket är det här... vad ska jag kalla det - skissartade. Denis skriver möjligen »hela« karaktärer på pappret, men i filmen väljer hon att presentera dem med utan bakgrundshistoria eller förklaringar och med de känslor som står filmmediet till buds: deras uppskattning för musik, deras relation till föremål (pizzadegen i Nénette et Boni, eller kaffebönorna i White material).

Och egentligen är skissartat fel uttryck - för film är inte text. Text kan verka mer precist, men film kan uttrycka hela andra känslor och intryck. Det är en viktig åtskillnad. Det kan verka självklart, men det är tyvärr något man tvingas återkomma till gång på annan i en kultur där film ständigt anses mindre värt än litteratur. Är det inte manusbundenheten i svensk filmproduktion så är det litteraturknuttar som tror att rörlig bild inte är ett eget språk, möjligt att avkoda på lika många sätt - eller fler - än en skriven text.

Så nästa gång någon försöker smälla dig i huvudet med det här att vi inte kan värja oss mot bilder, att de är färdigpaketerade och bara kan tolkas på ett sätt - vilket ofta hänger ihop att de är underordnade litteraturen eller textförlagan - smäll dem då tillbaka med Claire Denis, den kanske mest sensuella regissör vi har idag - som om och om igen visar på filmens möjligheter.

The Commodores - Nightshift - Watch more Videos at Vodpod.