onsdag 23 december 2020

Woody Guthrie, kom tillbaka



Det är årets mest emotsedda publikation. Pennorna plockade bland dem som verkligen har funderat över gränsernas och migrationens konsekvenser. Bland dem som jobbat hårdast i dess skugga och motvind. 


Oförtjänt illa uppmärksammade anser de. Inte utan fog.

 

Jag upprörs inte särskilt mycket för att svenska kollegor springer benen av sig för att marknadsföra sajten ”Bulletin”. Att en publikation finansierad och till stor del författad av samma åsiktsfolk som mest ihärdigt kämpat för att ändra kursen i syn på invandring och nationalism ser dagens ljus hösten 2020 förvånar inte heller. 

 

Vad som är beklämmande är den skamlöshet med vilken detta får ta utrymme från just den verklighet många motiverar sina ”Bulletin”-spaltmeter med. ”De är rasister” – så här kommer en till molotovcocktail om att deras typsnitt för tankarna till muslimhatarblaskan ”Dispatch international”.

 

Å andra sidan de som hoppas på ”fler åsikter” i svensk medieflora. Tur att ingen behöver motivera exakt hur de tongivande rösterna i ”Bulletin” varit tystade de här åren – eller vilket nyhetsvärde det har att recensera en podd och krönika av en skribent som gjorde exakt samma sak för tre veckor sedan under annan flagg.

 

Det viktigaste som har skett de fem åren som har gått sedan ”Vi står inte ut” och kändiskampanjer i Dagens Nyheter är dock inte att det finns utrymme för ytterligare en tidning med spännande blå nyans.

 

Det viktigaste är att övriga medier har börjat vackla i den fråga man så länge använde som moralisk plattform för attacker på just en skribent som Ivar Arpi. Man gnäller på att ”Bulletin” kallar sig ”liberala”. Men var är den bevakning som fångar hur de mest utsatta berövas möjligheten till rättigheterna som upprätthålla en liberal världsordning? 

 

Det gäller inte bara medier. I en inte särskilt förvånande utveckling – inte om man ser till vad som sedan länge varit norm i flera socialdemokratiska partier i Europa – snickras det i sossarnas tankesmedjor på kursändringar kring asylrätten.

 

Som Ola Larsmo skrev i en kommentar till texten ”Absolutarättigheter – en borgerlig mytbildning” publicerad på tankesmedjan Tiden, partiets skyltfönster i idéfrågor, så är den ett avståndstagande från 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. I SvD (18/12) gav forskarna Livia Johanneson och Annika Lindberg en ännu dystrare prognos om asylrättens framtid.

 

Flyktingen har blivit något abstrakt och allt mer hotfullt. ”Den sort som sätts i koncentrationsläger av sina fiender och i interneringsläger av sina vänner. De som istället för att ses som ”framtida medborgare” betraktas som ”fientliga utlänningar” vars lott är att ”tänka politiskt” när de handlar mat. Grupper om vilka brottsstatisk antas förklara etisk nivå och vars lojalitet mot gamla länder är det enda ”de infödda” kan förstå.”

 

Orden är Hannah Arendts. Publicerade 1943. De beskriver den verklighet som kom att leda till de mänskliga rättigheterna. De som nu allt oftare ifrågasätts och sätts på undantag.

 

Och vill man ha en inblick i varför de behövs så är det just till höstens viktigaste publikation man vänder sig.

 

Jag talar förstås om ”The black book of pushbacks”. Den två volymer tjocka och 12 000 röster starka rapporten om människorättsbrott som Border Violence Monitoring Network tillsammans med flera människorättsorganisationer har samlat in.

 

En telefonkatalog i horrörer, nedladdningsbar här. Uppenbarligen inte värd ett ord i stora svenska medier, trots att den redan i fredags överlämnades av Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk till EU:s asylkommissionär Ylva Johansson. Svenskvinkel saknas inte.

 

Här är pennorna de som vet något om flykt och om migrationspolitikens motvind. De som jobbar hårdast i dess skugga. Röster som kunde bredda den påstådda åsiktsflora alla håller så kär.

 

Men samtidigt som invandrarfrågan har blivit USP för ytterhögerns skribentskrå så hörs de inte längre. Vi läser oftare både fiktion och dokumentation om centralamerikanska flyktingar till USA än vad som faktiskt sker på Balkanrutten. Förfasar oss över Trump och hans burar – men har ingen koll på vad den kroatiska polisen systematiskt gör mot rädda familjer på flykt från krig.


Med EU:s goda minne. Och därmed med ditt.  

 

Vi vet inte att det i Bosnien finns tältläger utan skydd mot vintern som myndigheterna vägrar grundläggande hjälp. Heller inte att det inte går många veckor utan en ny Alan Kurdi. 

I november var det bebisen Joseph som tillsamman med sex andra drunknade på Medelhavet.

 

Som om det gav oss magiskt skydd publicerar vi inte namnen eller rösterna längre. Eller som Woody Guthrie klarsynt sjöng människorättsåret 1948 efter en nyhetsartikel om en flygkrasch och påföljande begravning där amerikaner och avvisade mexikaner behandlades annorlunda: ”All they will call you will be deportees”

 

Lättare att slippa öppna hjärtat.  Och vad sa du egentligen om ”Bulletins” typsnitt?


Joe Hill ville pengapåsen bakom "Bulletin" att det nya bladet skulle förknippas med. Kontra med att vi behöver mer Woody Guthrie. Mer av de konträra som inte springer i takt – som hellre kollar vad det står på skyltens baksida

 

För tvärtom mot vad som påstås lever vi inte i ”agendajournalistikens” era. Vi lever i en tid där agenda omsätts till vad som bäst putsar varumärket. Det brukar ske i medvind. Men det är inte kändisuppropen du skriver på hösten 2015 eller DN-bilagorna med Greta som du sparar 2020 – heller inte den elaka kommentaren du lyckades svänga ihop om ”Bulletin” – som är viktig för att bidra till en annan utveckling.

 

Det är hur du även när vinden har vänt fortsätter att kämpa för de tiotusentals ansiktslösa som flyr genom Balkan, för de ensamkommande under Paris broar och för dem som sover i nerbrända läger.

 

Det är hur du väljer din läsning – och vart du därefter skickar den här julens Swishbidrag.