För 25 år sedan revs statyer över hela det så kallade Östeuropa – från Prag till Warszawa, från Budapest till Bratislava. Av förståeliga skäl vill ju inte den som levt under fyra decenniers förtryck stirra på Marx och Lenin från morgonspårvagnen till jobbet varje dag.
Samtidigt säger statyer något om vår historia – vad vi än tycker om dem så är de på sitt sätt vårt offentliga historiska minne.
Därför är det också naturligt att resa nya statyer, sådana vi bättre tycker speglar vilka är eller vill vara. Dagens Prag är nerlusat av varianter på stadens intellektuella handelsvara, Franz Kafka, landets moraliska alibi, Václav Havel, och den mytiske grundaren och förste presidenten, T.G. Masaryk.
På Prags centralstation, på perrongen mellan spår ett och två, står sedan 2009 en mer obskyr statygrupp över en vuxen man och två små barn. Mannen, till vilken statyn med namnet ”Till barnet” är ett hommage, heter Nicholas Winton.
Eller sir Nicholas Winton när det på 1980-talet gick upp för hans brittiska landsmän vad Winton i det tysta genomfört 40 år tidigare.
1939 gjorde nämligen den kloke Winton något som skilde honom från de många andra som redan då hade insikten om den annalkande katastrofen – han handlade.
Allt som allt blev det blev åtta tågtransporter med 669 tjeckoslovakiska barn, de flesta judiska, som räddades undan nazisterna. Winton ordnade fri passage genom Tyskland och öppna armar i England. Tv-programmet där barnen i vuxen ålder, utan att veta något om sin räddare, sammanförs med den blyge gamle mannen är något av det mest rörande jag har sett.
Winton dog i somras, 105 år gammal, men hann förra hösten få Vita lejon-legionen av den sittande tjeckiske presidenten Milos Zeman. Zeman inledde sitt tal med ett ”bättre sent än aldrig” och förklarade sedan att ingen av de många utmärkelser han överlämnat har fyllt honom med sådan ära.
Ett år senare står jag framför statygruppen på Prags centralstation samma dag som Zeman gör gemensam sak med Tjeckiens premiärminister och än en gång avfärdar tanken på flyktingkvoter. De 4300 själar Tjeckien skulle ta emot får söka sig någon annanstans eller dö när de försöker.
Zeman förklarade istället att om inte Schengen stänger sin yttre gräns, då får militären stärka den tjeckiska. Samma gräns där flyktingar i förra veckan slets av tåg och märktes som boskap.
Några dagar tidigare har landets förre president, den konservative Václav Klaus, startat en namninsamling mot flyktingarna. Islam, förklarar han, är ett invaderande hot. Han får stöd av den hastigt växande organisationen Vi vill inte ha Islam i Tjeckien. De som för någon dag sedan smädade syriska familjer som hamnade på centralstationen ett stenkastfrån Wintons staty.
Det är inte bättre i samtalen. Jag lyfter från Sverige samtidigt som 15 000 personer trotsar ösregnet och visar sin solidaritet tillsammans med tidningarnas förstasidor som varma lyser mot mig på Arlanda.
Du kan håna godheten tills du möter alternativet i Centraleuropa. Ledarsidornas tysthet, rapporternas kallsinnighet, politikernas populism och makthavarnas egoism.
Visst finns det stråk av medborgarinitiativ. En grupp som väntar på Centralstationen ifall det dyker upp syrier från Wien. En politikervän som huserar flyktingar. Människor samlar in förnödheter. Men det är så tyst om dem. De är inte en gemensam stark röst som i Sverige.
Och Sverige är något annat i samtalen här. En artikel om muslimer ur svensk ”alternativmedia” har översatts till tjeckiska och sprids som en löpeld. Det går inte ens att börja förklara de svenska initiativen som spirar i varje vrå i det klimatet.
På samma sätt som det är svårt att svara på en vanlig fråga jag numera får från svenskar: ”Hur kan dessa länder, med den historia de har, vara så okänsliga. Vad beror det på?”
Inget svar är enkelt eller uttömmande. Men en viktig förklaring är att den kommunistiska diktaturen var renadrivhuset när det gällde att fostra rädslan för sin nästa – att leva i 40 år med lögner, dubbelmoral och parallella ekonomier förskjuter skruvarna i själen. Xenofobin har varit ett ståendeinslag i det Tjeckiska sedan jag började resa hit hösten 1989. Lika länge som oviljan att konfrontera sin egen del i diktaturerna och historien. Det finns alltid en yttre aggressor att skylla på.
Vi var offer.
Det är vad jag ser i tomrummet efter varje Lenin-byst och i glorian över varje ny Havel-galjonsfigur som pryder ännu en fasad: hyckleri.
Så jag är inte förvånad att de kvarvarande, allt mer isolerade, kvotmotståndarna är samma fyrklöver där statyer revs: Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen.
Men utvecklingen i Ungern borde för länge sedan ha fått alla varningsklockor att ringa, och det som sker nu måste tas på största allvar. Vill vi inte att andra slags statyer återigen blir resta i den här regionen då måste politiker i Sverige och andra europeiska länder tydligt markera mot utvecklingen. Förklara att inte bara ekonomiska värden utan också humanistiska är en av anledningarna till att EU byggdes på ruinerna av kontinentens förra katastrof.
De värden som historiens Nicholas Wintons stod för när de med risk för sina egna liv räddade polacker, tjecker, slovaker och ungrare från dåtidens monster.
De värden som deras statyer och utmärkelser borde stå för.
