Woody Guthrie, kom tillbaka

Det är årets mest emotsedda publikation. Pennorna plockade bland dem som verkligen har funderat över gränsernas och migrationens konsekvenser. Bland dem som jobbat hårdast i dess skugga och motvind. 

Oförtjänt illa uppmärksammade anser de. Inte utan fog.

 

Jag upprörs inte särskilt mycket för att svenska kollegor springer benen av sig för att marknadsföra sajten ”Bulletin”. Att en publikation finansierad och till stor del författad av samma åsiktsfolk som mest ihärdigt kämpat för att ändra kursen i syn på invandring och nationalism ser dagens ljus hösten 2020 förvånar inte heller. 

 

Vad som är beklämmande är den skamlöshet med vilken detta får ta utrymme från just den verklighet många motiverar sina ”Bulletin”-spaltmeter med. ”De är rasister” – så här kommer en till molotovcocktail om att deras typsnitt för tankarna till muslimhatarblaskan ”Dispatch international”.

 

Å andra sidan de som hoppas på ”fler åsikter” i svensk medieflora. Tur att ingen behöver motivera exakt hur de tongivande rösterna i ”Bulletin” varit tystade de här åren – eller vilket nyhetsvärde det har att recensera en podd och krönika av en skribent som gjorde exakt samma sak för tre veckor sedan under annan flagg.

 

Det viktigaste som har skett de fem åren som har gått sedan ”Vi står inte ut” och kändiskampanjer i Dagens Nyheter är dock inte att det finns utrymme för ytterligare en tidning med spännande blå nyans.

 

Det viktigaste är att övriga medier har börjat vackla i den fråga man så länge använde som moralisk plattform för attacker på just en skribent som Ivar Arpi. Man gnäller på att ”Bulletin” kallar sig ”liberala”. Men var är den bevakning som fångar hur de mest utsatta berövas möjligheten till rättigheterna som upprätthålla en liberal världsordning? 

 

Det gäller inte bara medier. I en inte särskilt förvånande utveckling – inte om man ser till vad som sedan länge varit norm i flera socialdemokratiska partier i Europa – snickras det i sossarnas tankesmedjor på kursändringar kring asylrätten.

 

Som Ola Larsmo skrev i en kommentar till texten ”Absolutarättigheter – en borgerlig mytbildning” publicerad på tankesmedjan Tiden, partiets skyltfönster i idéfrågor, så är den ett avståndstagande från 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. I SvD (18/12) gav forskarna Livia Johanneson och Annika Lindberg en ännu dystrare prognos om asylrättens framtid.

 

Flyktingen har blivit något abstrakt och allt mer hotfullt. ”Den sort som sätts i koncentrationsläger av sina fiender och i interneringsläger av sina vänner. De som istället för att ses som ”framtida medborgare” betraktas som ”fientliga utlänningar” vars lott är att ”tänka politiskt” när de handlar mat. Grupper om vilka brottsstatisk antas förklara etisk nivå och vars lojalitet mot gamla länder är det enda ”de infödda” kan förstå.”

 

Orden är Hannah Arendts. Publicerade 1943. De beskriver den verklighet som kom att leda till de mänskliga rättigheterna. De som nu allt oftare ifrågasätts och sätts på undantag.

 

Och vill man ha en inblick i varför de behövs så är det just till höstens viktigaste publikation man vänder sig.

 

Jag talar förstås om ”The black book of pushbacks”. Den två volymer tjocka och 12 000 röster starka rapporten om människorättsbrott som Border Violence Monitoring Network tillsammans med flera människorättsorganisationer har samlat in.

 

En telefonkatalog i horrörer, nedladdningsbar här. Uppenbarligen inte värd ett ord i stora svenska medier, trots att den redan i fredags överlämnades av Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk till EU:s asylkommissionär Ylva Johansson. Svenskvinkel saknas inte.

 

Här är pennorna de som vet något om flykt och om migrationspolitikens motvind. De som jobbar hårdast i dess skugga. Röster som kunde bredda den påstådda åsiktsflora alla håller så kär.

 

Men samtidigt som invandrarfrågan har blivit USP för ytterhögerns skribentskrå så hörs de inte längre. Vi läser oftare både fiktion och dokumentation om centralamerikanska flyktingar till USA än vad som faktiskt sker på Balkanrutten. Förfasar oss över Trump och hans burar – men har ingen koll på vad den kroatiska polisen systematiskt gör mot rädda familjer på flykt från krig.

Med EU:s goda minne. Och därmed med ditt.  

 

Vi vet inte att det i Bosnien finns tältläger utan skydd mot vintern som myndigheterna vägrar grundläggande hjälp. Heller inte att det inte går många veckor utan en ny Alan Kurdi. 

I november var det bebisen Joseph som tillsamman med sex andra drunknade på Medelhavet.

 

Som om det gav oss magiskt skydd publicerar vi inte namnen eller rösterna längre. Eller som Woody Guthrie klarsynt sjöng människorättsåret 1948 efter en nyhetsartikel om en flygkrasch och påföljande begravning där amerikaner och avvisade mexikaner behandlades annorlunda: ”All they will call you will be deportees”. 

 

Lättare att slippa öppna hjärtat.  Och vad sa du egentligen om ”Bulletins” typsnitt?

Joe Hill ville pengapåsen bakom "Bulletin" att det nya bladet skulle förknippas med. Kontra med att vi behöver mer Woody Guthrie. Mer av de konträra som inte springer i takt – som hellre kollar vad det står på skyltens baksida. 

 

För tvärtom mot vad som påstås lever vi inte i ”agendajournalistikens” era. Vi lever i en tid där agenda omsätts till vad som bäst putsar varumärket. Det brukar ske i medvind. Men det är inte kändisuppropen du skriver på hösten 2015 eller DN-bilagorna med Greta som du sparar 2020 – heller inte den elaka kommentaren du lyckades svänga ihop om ”Bulletin” – som är viktig för att bidra till en annan utveckling.

 

Det är hur du även när vinden har vänt fortsätter att kämpa för de tiotusentals ansiktslösa som flyr genom Balkan, för de ensamkommande under Paris broar och för dem som sover i nerbrända läger.

 

Det är hur du väljer din läsning – och vart du därefter skickar den här julens Swishbidrag.  

När frälsningen kommer från algoritmer och kulturgrosshandlare – om Jönssonligan-debatten, Kulturhusets NPM-öde och samtidens falska fria val

Det var efter debatten om hur en SFI-stödd svensk film hamnade på en kommersiell strömningstjänst som en rad saker slog mig.

 

Först varför min privata kulturkonsumtion ser ut som den gör. Jag beställer fortfarande film fysiskt. Köper blu-ray-utgåvor som motsvarar tre månaders prenumerationer på en strömningstjänst. Jag handlar musik till priset av många Spotify-konton i månaden.  

 

Jag är så analog att jag handlar böcker på papper hellre än att ha dem på min platta.

 

Jag har förresten två läsplattor. Det hör till jobbet. Jag har fler strömningstjänster än jag har koll på. Av samma anledning. Men jag väljer det i brist på bättre ord det analoga när jag verkligen vill fokusera.

 

Själva sätta-på-dvd-spelaren är en del av nu-ser-jag-koncentrerat-på-film hemma. Att sätta på skivan samma sak. Öppna boken med pennan bakom örat.

 

Jag vet att detta är mina egna och rätt dyra val. Jag kommer sörja den dag det inte går, eller jag inte har råd, längre. När det gäller film för att jag vet att strömningstjänsternas utbud rent filmhistoriskt är en katastrof. Och de senaste skivorna med 50-talsgospel från Honest Jons? De finns varken i sin helhet på Spotify eller med de medföljande texter som ger den bildning som är en del av nöjet. (Känner mig här ytterst besläktad med det som Agnes Lidbeck formulerar i Dagens Nyheter)

 

Att den kommersiella arenan för kultur eliminerar vissa valmöjligheter är en marknadsutveckling. En som inte alls alltid är dålig, inte enbart är dålig ochsåvidare. 

Men vi diskuterar förfärligt lite vad den är dålig i och vad det innebär för kulturen (och nu talar jag inte bara om ersättningar till upphovspersoner i kulturen). Hur kommer bilden av filmhistorien att se ut om den skrivs utifrån strömningstjänsterna?

 

Och – vilket debatten igår alltså handlade om – hur ska man göra när kultur är offentligt finansierad, om än delvis? Hur gör man med människors (läs: skattebetalares) rätt till valmöjligheter i det läget? Svensk filminstitutet har bland många samtida honnörsord ett om tillgänglighet.

 

Det var detta som blev så intressant i debatten som följde. Många, inklusive en del vänstervänner, hävdade att det inte var ett större problem om en kommersiell prenumerationstjänst exklusivt visade svensk film. Argumentet för det var främst ett om Mervärde. Jag försökte hävda att det enda lilla som behövdes var att filmen inte exklusivt skulle visas på en prenumerationstjänst. Att den borde vara tillgänglig som digital hyrfilm (styckvis) samtidigt. Och självfallet: visas på de biografer som är öppna trots pandemi. Att problemet ligger i att den hamnar exklusivt på denna tjänst och att vi aldrig kan köpa enbart filmen.

 

För om det nu inte är mervärde konsumenten, som också är skattebetalare, vill ha utan just den filmen? Strunt samma menar man. I praktiken – förstod man på argumenten – är den personen en idiot om hen inte vill ha prenumerationen. ”Se så billiga tjänsterna är och hur de kan avslutas när som helst. De har ju två veckors gratiserbjudanden!”.  

 

Det var något som gnagde hela dagen.

 

Så läste jag en nyhet som inte är en nyhet men som jag har märkt att folk rycker på axlarna komplett åt: att Kulturhuset i Stockholm avvecklar samtliga så kallade innehållsavdelningar som arbetar med kultur. Alla som har varit anställda för att arbeta med kultur ska ersättas med… ja det är faktiskt såhär med en månad kvar på deras kontrakt oklart.

 

Något med algoritmer. Något med ”samarbete med näringslivet”.

 

Om det ser ut som New Public Manegement tio år efter att till och med NMP-förespråkare har lärt sig att fluffa sina floskler är det en korrekt iakttagelse.

 

VD Jesper Larsson i DN:

 

”Finns det någon risk att den konstnärliga kvaliteten sänks när det inte finns en ledare som ansvarar för ett specifikt konstområde?

 

– Nej, jag tror inte det. Min vision är att vi ska vara angelägna för alla medborgare i Stockholm, därför har jag initierat ett arbete som går under namnet ”Publiken i fokus”. Väldigt förenklat går det ut på att i stället för att en programansvarig bestämmer innehåll och därefter ringar in målgruppen så börjar man med att definiera en målgrupp och tar därefter fram ett programinnehåll som passar den.”

Kulturhuset har varit en central Stockholmsscen i dubbel bemärkelse där möjligheten att föra det offentliga samtal som allt mer sätts på undantag i samhället bygger på medarbetarnas bildning och kunskap – förutom vilket modeord som ”nätverk” och ”målgrupp” faktiskt är irrelevanta.

 

Du kan känna hur många som helst. Ha bra tumme med näringslivet. Men du måste ha kunskap och fortbilda dig för att välja rätt folk och se till att det blir bra samtal. Du gissar inte utifrån antagen målgrupp. Det är för övrigt att ge folk vad de tror att de redan vet att de vill ha. 

Vilket möjligen är ett kommersiellt nöjespalats uppgift, men inte en offentlig debattarenas. 

 

Hit hör också ryggrad att bjuda in ”de kontroversiella”. Ju mer NPM saker blir, desto vanligare att de väljer bort han eller hon som är obekväm eftersom det är lättare att se till Person än Kunskap om man saknar det senare och går på att bygga publik efter algoritmer.

 

Varför fattar inte folk att detta sker med kulturen? Och att det är allvarligt. 

Kanske för att det inte uppfattas som allvarligt. Kultur är inte sjukvård. Det tycks inte spela någon roll hur många gånger forskare pekar på vad fria medier, lokala medier, offentliga samtal och människor med faktisk kunskap och förankring i lokala sammanhang spelar för roll för det demokratiska. 

Ett smörjmedel om du vill. Men vii skiter i det. 

(Den som vill se en smart diskussion om hur det lokala i journalistik och sjukvård hänger samman med demokrati läser Timothy Snyders färska bok "Our malady". Jag har recenserat, men den är inte publicerad än. Länkar här när den kommer).

 

Att ersätta detta med nischade poddar som pågår i fyra timmar är inte samma sak fast. Men kanske är det så att det ser ut som ett alternativ och en ersättning. Och kanske är detta del av problemet: vi tror att vi har världens utbud, medan våra gemensamma torg blir allt mindre och ägs av andra än oss gemensamt.

 

Eller så förvaltas de av folk som inte förstår vems pengar de arbetar med. Och vi går med på det, bland annat eftersom de jonglerar med Värdegrundsfrågor. (Också det ett falskt fritt val eftersom de ser ut att skapa tillgänglighet men ofta på väldigt illiberal grund - som identitetspolitik –  blir uteslutande om man inte svarar rätt på sin åsikt om Värdegrund eller anses vara rätt person utifrån vad Värdegrund för stunden antas vara). 

 

Här kommer alla flippa över jämförelsen – utom ett fåtal som förstår att jämförelsen inte är att jämställa utan att jämföra. Men är det inte som att man ställs inför valet att välja mellan privata skolor (som får skattemedel) och privata vårdbolag (som köpts av det gemensamma för en spottstyver och nu täljer guld) – så pass att det offentliga får försvinna eller bli så pass glest tillgängligt att folk inte väljer det. 

Så vittrar det bort eftersom det inte väljs.

 

Nu är det väl både en och annan som skrattar åt jämförelsen. Men återigen, det är inte så att jag menar att det är samma lika. Snarare så att jag häpnade att det var just många vänstervänner (och vänsterfolk som inte är vänner) som igår försvarade prenumerationstjänsten som exklusivt förstafönster utifrån att det ”ger publiken mer”. 

Kulturen är ett märkligt undantag och det alldeles särskilt när någon kommer och gnäller om Jönssonligan. Därmed missar uppenbarligen vad samtalet faktiskt handlar om 

 

För nu måste ju denna diskussion föras principiellt om den ska utgå ifrån rätten att göra ett val kring den enskilda kulturprodukten. Men också för att försvaret uppvisar enorm tilltro till stundens prislapp och utbud – de flesta utgår exempelvis utifrån tjänsternas låga prissättning som ju när som helst kan ändras (se på Netflix) och ett utbud som är oavbrutet föränderligt.

 

Det finns alltså mycket intressant att fundera över i reaktionerna på Jönssonligan-filmens öde. Som hur snabbt det har gått sedan Filmavtalets upplösning mot ett komplett nytt synsätt.

 

Det hänger naturligtvis ihop med det ”förändrade landskapet” man hela tiden talar om. Så är det ju: allt är annorlunda och pandemin ställer det ännu snabbare på huvudet. Vad vi har för filmfönster om två år och vilken roll biografen kommer ha är verkligen inte självklart. 

 

Och det finns goda argument kring att SFI exempelvis medfinansierar tv-serier som går till internationella strömningstjänster (något bland annat Anna Serner nämnt). Själv ser jag i jämförelsen en total upplösning av vad film/ tv är, och är osäker på om det är rätt väg att gå i ett samtal kring filmens natur i relation till framtida fönster. Fast det ska förstås vara del i den debatt som behövs eftersom drama i rörlig bild idag är något annat än 1984.

 

Vad jag såg som mest märkligt var hur många som ryckte på axlarna. En känsla av att många la sig platta istället för att se behovet av att åtminstone samtal om alternativen.

 

Att det är vad diskussionen faktiskt gäller: inte enbart om vad som finns utan vad som borde finnas. (Nu finns ju en rad TVOD-tjänster där den diskuterade filmen kunde ha hamnat så redan där finns alternativ till det exklusiva som man märkligt nog påstår saknas)

 

Vad det påminner om är alltså de andra ”falska fria val” vi numera har. Och det – om så i ointresset för Kulturhusets eller den skattefinansierade kulturens öde –  är en intressant acceptans för en framtid i algoritmers och kulturgrosshandlares tecken.  

 

  

I.B. Sundström (eller kultursidornas komplexa klimatkompensation)

Det har inte skrivits en bättre svensk skivrecension på åratal än den som Mattias Dahlström häromveckan författade till I.B. Sundströms ”Antropofagernas rike” (21/8). När DN-kritikern beskriver Pascal- och Skriet-medlemmens dubbelalbum som att ”sakta och behagligt bli gungad till sömns i en brinnande båt” tänker jag först att min kärlek till texten beror på att ”skiva” är en kulturföreteelse som snart är lika utrotningshotad som urskogen. En företeelse som betytt mer för min generation än de utdöda insektsarter som vi ändå aldrig lärde oss om i skolan.

Men när min eventuellt klimatsmart limiterade vinylkopia av skivan – 188 exemplar fler än av den nordliga vita noshörningen – dimper ner samtidigt som jag ser att något Youtube-geni har tonsatt drönarfilmer av San Fransisco i skogsbrandsguld med musiken från ”Blade Runner 2049” så förstår jag bättre.

 

Dahlström sätter nämligen ord på hur Sundström ger den vackraste surfmusiken huggtänder från ”Hajen”. Hur han tonsätter undergången med ett postmodernt potpurri – medeltidsflöjter, Brian Eno, Bowie, Beach Boys – som gör att avgrunden kanske för första gången blir förståelig även för popkulturkonnässören. Det är kritikern och samtidskulturen som gör att jag på allvar ser Frihetsgudinnan på en sönderbränd strand i ”Apornas planet”.

 

Men i samma tidning menar Dahlströms kulturredaktör Björn Wiman, skrivandes med samma San Fransisco-ljus som fond, att det inför klimathotet behövs mer faktabaserad journalistik och färre ”slappa metaforer”. (En så kallas oxymoron eftersom artikeln har rubriken ”Därför är det natt klockan tolv på dagen i San Fransisco”.)

När nålen åker på Sundströms frätande hitsingel ”Vågorna”, där klimathotet blivit kannibalism inlindat i en kärlekssång (eller om det är tvärtom) så sänker jag ljudet på Youtube-videon. Havets munnar äter oss, och dränker drönarfotot som nu vikt av mot Stilla havet. Och jag tänker att, nej – om människan nu står på randen så är kulturens vassaste metaforer nödvändigare än någonsin förr. 

Om de sedan är varning eller vaggsång är upp till oss själva.

 

Filmkris, filmpris och en bransch som måste tänka om innan den drunknar

Min vän driver ett litet skivbolag från vardagsrummet och rear nu vinyl via sociala medier. Ingen går nämligen på de släppfester som är nödvändiga för att sälja det första gänget skivor, och de trånga skivbutiker som ännu finns kvar gapar tomma.

Hans skivbolag är ett av de där som har hittat sig ett liv i villkoren för dagens musikvärld. Det är villkor som ingen kunde ana för ett par decennier sedan. Ytterst få musiker och bolag kan nämligen leva på vad de gör idag. Men vi musikkonsumenter har ett oändligt bibliotek tillgängligt för en hundring i månaden.

Är det rättvist? Det är i alla fall verkligheten.

Ibland minns jag en annan verklighet. Den där jag som musikälskare, ungefär när Napster nalkades, möttes av stigande CD-priser. Musikbranschen, som då bestod av ett gäng övergödda bolag som sålde gammal musik till överpris eftersom de ”remasterat” den, ville leva vidare med samma representationskonton som alltid.  

Idag har vi facit.

Som filmskribent har jag länge tjatat om vikten av att dra lärdomar av det som skedde i musiken. Visst har en del saker blivit mycket bättre, som strömningstjänster. Men samtidigt som det nu haglar applåder över att en sådan tjänst, Göteborgs filmfestivals Draken film, går in och stöttar oberoende biografer genom att visa deras filmer – varpå prenumeranten kan skänka hälften till valfri biograf – så är det ju också ett tecken på hur efter vi är.

Frågan är nämligen varför biograferna inte redan hade en egen VOD-tjänst? Varför hade de inte anpassat sig till en verklighet där dagens kund kan se film i salong och hemma? En rad länder har sådan samverkan mellan oberoende biografer, vilket gör den nu påtvingade förändringen mindre smärtsam.

För de kan ju då behålla hela slanten. Även om den slanten är lägre än via biografbiljetten så är den fortfarande högre än en publik som inte ser filmen alls och väljer Netflix istället – eller laddar ner rullen.

Ett svenskt bolag som driver en fungerande digital tjänst är giganten SF Anytime. Nordens största VOD-tjänst. Det var med glädje jag såg att de i linje med internationell utveckling häromveckan meddelade att de skulle tillgängliggöra biograffilmer för hemmabruk. 

Inte för att jag önskar biografens hädangång. Tvärtom: Biografens fortsatta liv hänger ihop med att man stimulerar intresse och en filmkultur. Pandemin innebär att frågor som funnits länge måste få svar: hur ska filmvärlden ställa om utan att det blir som i musikvärlden där bara de redan rika ens vågar ägna sig åt kulturen?

Jag jublade därför ända tills jag klickade in mig på SF Anytime. Där landar prislappen för att hyra den färska filmen ”The invisible man” på 189 kronor. 

Det är inte bara en dryg femtiolapp mer än vad biobiljetten kostar. 

Det är också exakt lika mycket som jag betalade för den sista CD jag köpte på 1990-talet – innan skivbutiken gick omkull.