Min vän driver ett litet skivbolag från vardagsrummet och rear nu vinyl via sociala medier. Ingen går nämligen på de släppfester som är nödvändiga för att sälja det första gänget skivor, och de trånga skivbutiker som ännu finns kvar gapar tomma.
Hans skivbolag är ett av de där som har hittat sig ett liv i villkoren för dagens musikvärld. Det är villkor som ingen kunde ana för ett par decennier sedan. Ytterst få musiker och bolag kan nämligen leva på vad de gör idag. Men vi musikkonsumenter har ett oändligt bibliotek tillgängligt för en hundring i månaden.
Är det rättvist? Det är i alla fall verkligheten.
Ibland minns jag en annan verklighet. Den där jag som musikälskare, ungefär när Napster nalkades, möttes av stigande CD-priser. Musikbranschen, som då bestod av ett gäng övergödda bolag som sålde gammal musik till överpris eftersom de ”remasterat” den, ville leva vidare med samma representationskonton som alltid.
Idag har vi facit.
Som filmskribent har jag länge tjatat om vikten av att dra lärdomar av det som skedde i musiken. Visst har en del saker blivit mycket bättre, som strömningstjänster. Men samtidigt som det nu haglar applåder över att en sådan tjänst, Göteborgs filmfestivals Draken film, går in och stöttar oberoende biografer genom att visa deras filmer – varpå prenumeranten kan skänka hälften till valfri biograf – så är det ju också ett tecken på hur efter vi är.
Frågan är nämligen varför biograferna inte redan hade en egen VOD-tjänst? Varför hade de inte anpassat sig till en verklighet där dagens kund kan se film i salong och hemma? En rad länder har sådan samverkan mellan oberoende biografer, vilket gör den nu påtvingade förändringen mindre smärtsam.
För de kan ju då behålla hela slanten. Även om den slanten är lägre än via biografbiljetten så är den fortfarande högre än en publik som inte ser filmen alls och väljer Netflix istället – eller laddar ner rullen.
Ett svenskt bolag som driver en fungerande digital tjänst är giganten SF Anytime. Nordens största VOD-tjänst. Det var med glädje jag såg att de i linje med internationell utveckling häromveckan meddelade att de skulle tillgängliggöra biograffilmer för hemmabruk.
Inte för att jag önskar biografens hädangång. Tvärtom: Biografens fortsatta liv hänger ihop med att man stimulerar intresse och en filmkultur. Pandemin innebär att frågor som funnits länge måste få svar: hur ska filmvärlden ställa om utan att det blir som i musikvärlden där bara de redan rika ens vågar ägna sig åt kulturen?
Jag jublade därför ända tills jag klickade in mig på SF Anytime. Där landar prislappen för att hyra den färska filmen ”The invisible man” på 189 kronor.
Det är inte bara en dryg femtiolapp mer än vad biobiljetten kostar.
Det är också exakt lika mycket som jag betalade för den sista CD jag köpte på 1990-talet – innan skivbutiken gick omkull.
