Det var efter debatten om hur en SFI-stödd svensk film hamnade på en kommersiell strömningstjänst som en rad saker slog mig.
Först varför min privata kulturkonsumtion ser ut som den gör. Jag beställer fortfarande film fysiskt. Köper blu-ray-utgåvor som motsvarar tre månaders prenumerationer på en strömningstjänst. Jag handlar musik till priset av många Spotify-konton i månaden.
Jag är så analog att jag handlar böcker på papper hellre än att ha dem på min platta.
Jag har förresten två läsplattor. Det hör till jobbet. Jag har fler strömningstjänster än jag har koll på. Av samma anledning. Men jag väljer det i brist på bättre ord det analoga när jag verkligen vill fokusera.
Själva sätta-på-dvd-spelaren är en del av nu-ser-jag-koncentrerat-på-film hemma. Att sätta på skivan samma sak. Öppna boken med pennan bakom örat.
Jag vet att detta är mina egna och rätt dyra val. Jag kommer sörja den dag det inte går, eller jag inte har råd, längre. När det gäller film för att jag vet att strömningstjänsternas utbud rent filmhistoriskt är en katastrof. Och de senaste skivorna med 50-talsgospel från Honest Jons? De finns varken i sin helhet på Spotify eller med de medföljande texter som ger den bildning som är en del av nöjet. (Känner mig här ytterst besläktad med det som Agnes Lidbeck formulerar i Dagens Nyheter)
Att den kommersiella arenan för kultur eliminerar vissa valmöjligheter är en marknadsutveckling. En som inte alls alltid är dålig, inte enbart är dålig ochsåvidare.
Men vi diskuterar förfärligt lite vad den är dålig i och vad det innebär för kulturen (och nu talar jag inte bara om ersättningar till upphovspersoner i kulturen). Hur kommer bilden av filmhistorien att se ut om den skrivs utifrån strömningstjänsterna?
Och – vilket debatten igår alltså handlade om – hur ska man göra när kultur är offentligt finansierad, om än delvis? Hur gör man med människors (läs: skattebetalares) rätt till valmöjligheter i det läget? Svensk filminstitutet har bland många samtida honnörsord ett om tillgänglighet.
Det var detta som blev så intressant i debatten som följde. Många, inklusive en del vänstervänner, hävdade att det inte var ett större problem om en kommersiell prenumerationstjänst exklusivt visade svensk film. Argumentet för det var främst ett om Mervärde. Jag försökte hävda att det enda lilla som behövdes var att filmen inte exklusivt skulle visas på en prenumerationstjänst. Att den borde vara tillgänglig som digital hyrfilm (styckvis) samtidigt. Och självfallet: visas på de biografer som är öppna trots pandemi. Att problemet ligger i att den hamnar exklusivt på denna tjänst och att vi aldrig kan köpa enbart filmen.
För om det nu inte är mervärde konsumenten, som också är skattebetalare, vill ha utan just den filmen? Strunt samma menar man. I praktiken – förstod man på argumenten – är den personen en idiot om hen inte vill ha prenumerationen. ”Se så billiga tjänsterna är och hur de kan avslutas när som helst. De har ju två veckors gratiserbjudanden!”.
Det var något som gnagde hela dagen.
Så läste jag en nyhet som inte är en nyhet men som jag har märkt att folk rycker på axlarna komplett åt: att Kulturhuset i Stockholm avvecklar samtliga så kallade innehållsavdelningar som arbetar med kultur. Alla som har varit anställda för att arbeta med kultur ska ersättas med… ja det är faktiskt såhär med en månad kvar på deras kontrakt oklart.
Något med algoritmer. Något med ”samarbete med näringslivet”.
Om det ser ut som New Public Manegement tio år efter att till och med NMP-förespråkare har lärt sig att fluffa sina floskler är det en korrekt iakttagelse.
VD Jesper Larsson i DN:
”Finns det någon risk att den konstnärliga kvaliteten sänks när det inte finns en ledare som ansvarar för ett specifikt konstområde?
– Nej, jag tror inte det. Min vision är att vi ska vara angelägna för alla medborgare i Stockholm, därför har jag initierat ett arbete som går under namnet ”Publiken i fokus”. Väldigt förenklat går det ut på att i stället för att en programansvarig bestämmer innehåll och därefter ringar in målgruppen så börjar man med att definiera en målgrupp och tar därefter fram ett programinnehåll som passar den.”
Kulturhuset har varit en central Stockholmsscen i dubbel bemärkelse där möjligheten att föra det offentliga samtal som allt mer sätts på undantag i samhället bygger på medarbetarnas bildning och kunskap – förutom vilket modeord som ”nätverk” och ”målgrupp” faktiskt är irrelevanta.
Du kan känna hur många som helst. Ha bra tumme med näringslivet. Men du måste ha kunskap och fortbilda dig för att välja rätt folk och se till att det blir bra samtal. Du gissar inte utifrån antagen målgrupp. Det är för övrigt att ge folk vad de tror att de redan vet att de vill ha.
Vilket möjligen är ett kommersiellt nöjespalats uppgift, men inte en offentlig debattarenas.
Hit hör också ryggrad att bjuda in ”de kontroversiella”. Ju mer NPM saker blir, desto vanligare att de väljer bort han eller hon som är obekväm eftersom det är lättare att se till Person än Kunskap om man saknar det senare och går på att bygga publik efter algoritmer.
Varför fattar inte folk att detta sker med kulturen? Och att det är allvarligt.
Kanske för att det inte uppfattas som allvarligt. Kultur är inte sjukvård. Det tycks inte spela någon roll hur många gånger forskare pekar på vad fria medier, lokala medier, offentliga samtal och människor med faktisk kunskap och förankring i lokala sammanhang spelar för roll för det demokratiska.
Ett smörjmedel om du vill. Men vii skiter i det.
(Den som vill se en smart diskussion om hur det lokala i journalistik och sjukvård hänger samman med demokrati läser Timothy Snyders färska bok "Our malady". Jag har recenserat, men den är inte publicerad än. Länkar här när den kommer).
Att ersätta detta med nischade poddar som pågår i fyra timmar är inte samma sak fast. Men kanske är det så att det ser ut som ett alternativ och en ersättning. Och kanske är detta del av problemet: vi tror att vi har världens utbud, medan våra gemensamma torg blir allt mindre och ägs av andra än oss gemensamt.
Eller så förvaltas de av folk som inte förstår vems pengar de arbetar med. Och vi går med på det, bland annat eftersom de jonglerar med Värdegrundsfrågor. (Också det ett falskt fritt val eftersom de ser ut att skapa tillgänglighet men ofta på väldigt illiberal grund - som identitetspolitik – blir uteslutande om man inte svarar rätt på sin åsikt om Värdegrund eller anses vara rätt person utifrån vad Värdegrund för stunden antas vara).
Här kommer alla flippa över jämförelsen – utom ett fåtal som förstår att jämförelsen inte är att jämställa utan att jämföra. Men är det inte som att man ställs inför valet att välja mellan privata skolor (som får skattemedel) och privata vårdbolag (som köpts av det gemensamma för en spottstyver och nu täljer guld) – så pass att det offentliga får försvinna eller bli så pass glest tillgängligt att folk inte väljer det.
Så vittrar det bort eftersom det inte väljs.
Nu är det väl både en och annan som skrattar åt jämförelsen. Men återigen, det är inte så att jag menar att det är samma lika. Snarare så att jag häpnade att det var just många vänstervänner (och vänsterfolk som inte är vänner) som igår försvarade prenumerationstjänsten som exklusivt förstafönster utifrån att det ”ger publiken mer”.
Kulturen är ett märkligt undantag och det alldeles särskilt när någon kommer och gnäller om Jönssonligan. Därmed missar uppenbarligen vad samtalet faktiskt handlar om
För nu måste ju denna diskussion föras principiellt om den ska utgå ifrån rätten att göra ett val kring den enskilda kulturprodukten. Men också för att försvaret uppvisar enorm tilltro till stundens prislapp och utbud – de flesta utgår exempelvis utifrån tjänsternas låga prissättning som ju när som helst kan ändras (se på Netflix) och ett utbud som är oavbrutet föränderligt.
Det finns alltså mycket intressant att fundera över i reaktionerna på Jönssonligan-filmens öde. Som hur snabbt det har gått sedan Filmavtalets upplösning mot ett komplett nytt synsätt.
Det hänger naturligtvis ihop med det ”förändrade landskapet” man hela tiden talar om. Så är det ju: allt är annorlunda och pandemin ställer det ännu snabbare på huvudet. Vad vi har för filmfönster om två år och vilken roll biografen kommer ha är verkligen inte självklart.
Och det finns goda argument kring att SFI exempelvis medfinansierar tv-serier som går till internationella strömningstjänster (något bland annat Anna Serner nämnt). Själv ser jag i jämförelsen en total upplösning av vad film/ tv är, och är osäker på om det är rätt väg att gå i ett samtal kring filmens natur i relation till framtida fönster. Fast det ska förstås vara del i den debatt som behövs eftersom drama i rörlig bild idag är något annat än 1984.
Vad jag såg som mest märkligt var hur många som ryckte på axlarna. En känsla av att många la sig platta istället för att se behovet av att åtminstone samtal om alternativen.
Att det är vad diskussionen faktiskt gäller: inte enbart om vad som finns utan vad som borde finnas. (Nu finns ju en rad TVOD-tjänster där den diskuterade filmen kunde ha hamnat så redan där finns alternativ till det exklusiva som man märkligt nog påstår saknas)
Vad det påminner om är alltså de andra ”falska fria val” vi numera har. Och det – om så i ointresset för Kulturhusets eller den skattefinansierade kulturens öde – är en intressant acceptans för en framtid i algoritmers och kulturgrosshandlares tecken.
