Aktivism! Fina texter som manifesterar godhet! En yrkesgrupp som låter som Facebook-debatt!
Aftonbladets litteraturkritiker, professor Sven Anders Johansson är förbannad. Sverigedemokraterna har växt och står nu på tröskeln till makten. Men det är inte källan till blodtrycksdrapan på landets största kultursida. Nej, Sveriges kultursidor har nämligen enligt professorn ägnat sig åt aktivism utan gråskalor. Vi borde, i stället för att ”manifestera godhet”, tala om ”ekonomi och klass”. Kultursidorna har förlorat sin kampanj och måste nu ”rannsaka sig”.
Den som har haft blicken på vissa vänsterreaktioner efter högerpopulistsegrar världen över är kanske inte förvånad över att en professor hos Aftonbladet kultur låter som en tweet där Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson sammanfattar medie-Sverige. Tongångar om att (underförstådda) liberaler och borgerliga sossar övergett klassfrågor – ergo: arbetarklassens revolt går därför via populisterna! – är en ryggmärgsreaktion.
Och avsändaren är alltid någon som tycks ha tillbringat det senaste decenniet i ett egenhändigt snidat elfenbenstorn.
Johansson:
”Gåtan är kanske snarare hur alla dessa kommentatorer, krönikörer och redaktörer ser på sin egen uppgift. Är den att förstå och tolka sin tid? Eller kanske bara att underhålla, leverera lite spirituell förströelse? Eller har detta att vara kulturjournalist numera blivit samma sak som att vara influencer eller aktivist, det vill säga att tala om för läsarna vad de ska tycka?”
Wow, tänker man. Vilken granat! Nu kommer en underbyggd tes om vårt misslyckande.
Men som underlag för denna bredsida refereras dels en liknande anklagelse om kampanjjournalistik som SvDs kulturredaktör riktade mot DN kultur före valet. Och dels en lika kritisk text som Johansson egen, med samma slutsats om att vi egentligen måste ägna oss åt klass och ekonomi (av Kajsa Ekis Ekman på Aftonbladets kultursida).
Det har gått 12 år sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Texterna om partiet föregår det året men växte förstås avsevärt i antal från och med hösten 2010. Har det skrivits en del platta skrämselskott sedan 2010? Jodå. Så är det också opinionssidor vi talar om.
Men då jag – till skillnad från Sven Anders Johansson uppenbarligen – både akademiskt och som journalist ägnat mig åt frågor knutna till ämnet sedan 20 år kan jag väl säga att hans text mer hamnar under fliken spirituell förstörelse än någon som helst förståelse.
Sverigedemokraterna som parti och deras sammanhang har analyserats i allt från historia, hur de skiljer sig från högerpopulisterna i grannländer till internationella jämförelser som försöker förstå hur de växer. Eller hur detta påverkar högerpartier och socialdemokrati. Läs exempelvis den ledande populistforskaren Cas Mudde i just Aftonbladet kultur. Sverige som nation i förhållande till SD har lagts på terapisoffan för att förstå vikten av vithet, melankoli och nostalgi. Varför inte relationen populism och meritorkrati, och att söka källor till ressentiment istället för att enbart tala xenofobi.
Och klass, eftersom förlusten av Folkhemmet och
hur SD lärt sig spela på detta, är en viktig del av 2010-talets utveckling. Det
senare frågor jag själv tagit mig an i både avhandling som i kulturartiklar, se
exempelvis denna i GP Kultur:
"När jag för åtta år sedan satte punkt för min avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010 sammanfattade jag därför utvecklingen och förändringar som skymtade vid tiden för riksdagsvalet hösten 2010. I filmerna jag undersökte stod innerstadens vita medelklass för goda svenska värderingar, medan ”fel” regionshärkomst eller fel förortsboende separerades ur det normerande. På 1990-talet var svensk film fixerad vid rasism som mångkulturell problematik. [...]
Sedan blev vita lantisar ansvariga för rasismen. I Odjuret (2011) är karaktärerna formade av skånsk mylla, vit makt-musik och ”Det heter faktiskt negerboll”-tröjor. Röster på Sverigedemokraterna blir essentialistisk ondska på tryggt avstånd från den vita medelklassen i storstaden.
Med nya filmer som Goliat (och Gabriela Pichlers Amatörerfrån i våras) har geografi – det lokala under tryck från det globala – och klass återkommit istället för etnicitetskonflikt. Men varken Goliat eller Amatörer är bakåtsträvande blindtarmar för rasister eller någon nostalgisk vagga för nationens sanna värden. Däremot märks gruppens betydelse i ett svagt samhälle på oroväckande vis i Grönlunds film.
Avhandlingens syfte var att på det här viset diskutera hur vithet konstrueras i relation till samhällsförändringar – specifikt hur filmernas svenskar förhåller sig till den upplevda förlusten av Folkhemmet."
Kultursidornas analyser det här decenniet spänner från liberaler som Mattias Svenssons djuplodande text om det auktoritära i Aftonbladet kultur 2016) till den mer vänsterlutande Kristina Lindqvist som i DN Kultur lustigt nog (men bättre) fångar andemeningen ur just den Ekis Ekman-text som Johansson refererar till. Även om man inte skulle dela Lindqvist analys av hur vit medelklass på grund av ekonomi och klass (samt rasism) även i ett brunblått Sverige kommer kunna valsa på, så gör artikeln vad en kultursida ska: kombinerar insikt och stilistik. Och faktiskt just den som Johansson eftersöker.
Det här är förstås bara ett axplock. Att överhuvudtaget svara med exempel är en slags rävsax: man kan anklagas för att göra ett skevt urval, fokusera på egna texter och så vidare. Att bevisen inte räcker. Johansson gör det nämligen (ohederligt) lätt för sig genom att nämna exakt noll texter till stöd för sin sak. Dessutom, eftersom hans utgångspunkt är att allt är agenda och kampanj, är det för den som vill fortsätta tvivla bara att finkamma texterna och påstå att de inte är "objektiva" om de exempelvis nämner Sverigedemokraternas syn på demokrati – senast kring EU-parlamentets Ungern-omröstning. Nu, menar ju Johansson har vi "förlorat" "kampanjen", och då måste vi rannsaka oss över omdömen och påståenden om partiet.
Men slutar dessa vara sanna för att partiet växer och vinner val?
Är det kanske snarare så att ord som nazism och rasism dyker upp i sådana artiklar för att de hänger ihop med det här partiets historia och samtid? Och alltså i just objektivitetens namn inte kan uteslutas? Ska kultursidorna inte granska och fundera över vad partiets sätt att trolla på sociala medier kan betyda för att sådana texter riskerar att signalera godhet?
Johanssons insändarbrevsutbrott är helt enkelt kultursidesvarianten av att SD nu är så stora att man måste sluta tala om dem som rasister.
Kanske rimligare att fundera över varför skribenter som faktiskt förkovrar sig i ämnet ”larmar”. Läs Cas Muddes slutord ur artikeln ovan: ”[I] slutändan står den huvudsakliga politiska kampen inte bara mot den populistiska radikalhögern, utan för den liberala demokratin.”
Vill man förstå och tolka något – säg vad kultursidor har publicerat – så är det bra att ha visst underlag. Särskilt om ens text tvärsäkert och med stark emfas fastslår saker. Man tycker ju att den som har ”litteratur-” som prefix till inte bara en utan två yrkesroller kunde ha ett hum omdetta.
Visst behövs rannsakan på kultursidor. Som varför i hela fridens namn en professor ägnar sig åt lat populism baserad på sin känsla på den största av dem. För det här sättet att utmåla forskare, experter och journalister som godhetsknarkare påminner mer om Facebooks kommentarsfält kvart över tre om morgonen. Eller om aktivism.
