Följande är ett utdrag ur min bok Grönsakshandlaren, en samling sammanflätade essäer från 2021. Med anledning av Milan Kunderas bortgång bjuder jag på ett stycke som handlar om övervakning och fiktion och vad Kundera döpte till ”destruktionen av det intima”. Lite bakgrund: för ett par
år sedan gavs en snaskig biografi om Kundera ut. Den gjorde inga avtryck i Sverige (tack och lov). Men det finns ändå lärdomar att dra av den, både när det gäller vad man anser att anti-kommunism i forna kommunistiska diktaturer samt rörelser som Metoo legitimerar. (Läs även min runa över Kundera).
Destruktionen av det intima
Våren 2020 fick det en absurd pendang i publiceringen av en författarbiografi som ledde till kraftigt infekterad debatt i Tjeckien, som en gång låg bakom denna järnridå.
Den tjeckisk-födde författaren Milan Kundera var ingen bekväm figur varken i det Tjeckoslovakien han till sist lämnade på 1970-talet, eller som fransk författare i exil. Efter murens fall kastade han sig inte i famnen på den nya tjeckiska eliten, en som alltid haft lite svårt för att Kunderas blev landets stora namn, deras bidrag till världslitteraturens författargalleri. Delvis berodde det på att Kundera, i likhet med så många andra, i sin ungdom hade varit Stalintrogen poet. Så kom det efter 1990 luddiga anklagelser om samarbete med regimen, om att Kundera skulle ha angivit en spion.
Med detta som rättfärdigande argument skrev inte bara författaren Jan Novák
900 sidor om Kundera – i biografin Kundera – Český život a doba (”Kundera: Hans tjeckiska liv och tid”) tar Novák vid där den kommunistiska säkerhetstjänsten en gång lade ner.
År 1992 publicerades en lista över den tjeckiska polisens angivare under kommuniståren. De tiotusentals namnen cirkulerades i en form av en tidning döpt till Rudé Krávo som såldes på gatan. Det var en fyndig ordlek: kommunisternas partiorgan hette Rudé Právo, Röd rättvisa, eller Röd sanning – som nu blev Röd kossa.
Med murens fall uppstod frågor om säkerhetspolisens arkiv. Situationen (miss)sköttes på olika vis över östblocket. Bland annat för att det fanns starka krafter som motarbetade öppenhet. Inte bara av rädsla. I dag vet vi exempelvis att Stasi i DDR stoppade oskyldiga namn i arkiven för att dölja agenter. Sådant tar forskare decennier att avslöja. Medan många som hade levt i fängelse och exil ville ha snabba svar.
Och de fanns där. Bästa vänner och släkt som hade angivit. Resultatet av en ideologi med målet att förstöra det intima för att bygga sin utopi – den nya människan. Samtidigt är det slags beskrivningar tomma. Svartvit moralism och retroaktiv antikommunism ger sällan svar på varför individer gör sådant.
Praktiska och moraliska aspekter – liksom skydd av integritet – gör att det är kutym i dagens diktaturforskning att vara försiktig med materialet man hittar i arkiven. Historiker vet att många namn har hamnat där av oklar anledning. Det hierarkiska karriärsklättrandet i en diktatur kunde handla om att säga rätt sak vid rätt tillfälle. Även om man inte som i dagens Kina kunde räkna med att fångas av en kamera och hamna ett pinnhål ner i kreditsystemet kunde man aldrig veta vem som lyssnade, eller hur pålitlig personen man talade med var. Eftersom samma saker som nu stod på spel då: yrket, barnens rätt till högre utbildning, hur lätt eller svår vardagen skulle bli.
Myndigheterna fabricerade även brev till makar som berättade om fiktiva älskare i syfte att förstöra dissidenters äktenskap. Sådant hamnade också i arkiv. Men det gällde även polisens mer objektiva övervakning: mikrofonerna och kamerorna rullade i vissa personers fall hela tiden.
År 2006 släpptes den säregna dokumentärfilmen Citizen Havel goes on vacation. Sommaren 1985 åkte Václav Havel på en ”planerad” semester. Han skrev nämligen till myndigheterna och meddelade att han skulle hälsa på dissidenter landet runt. Resan dokumenterades i smyg och visar på hur klumpigt, och obehagligt, säkerhetspolisen trakasserar honom. Det gäller nu inte bara Havel, utan varje snabbköpskassörska som han kommer i kontakt med får legitimera sig för dem.
Havel kunde antagligen inte veta att materialet skulle överleva. Men han såg noga till att redan då locka myndigheterna att visa hur absurt deras beteende var. I dag visar filmen hur långt polisen var beredd att gripa in i människors liv. Inte bara Havels, utan alla omkring honom.
Därmed är det svårt att bara publicera det som återfinns i arkiv. Det skapades en gång för att förstöra människors liv. Respekt måste dessutom finnas för dem som fortfarande lever och för deras efterlevande. Ibland bara sådana som kom i kontakt med den övervakade. Adam Michnik, en av ledarna för den polska oppositionen under kommuniståren, uttryckte saken väl när han noterade hur övervakningsmaterial började användas efter murens fall: ”Våra biografier kommer att skrivas av våra dödsfiender”.
Nu, 2020, kom alltså en författare som i sin biografi inte bara skulle leda i bevis att Milan Kundera hade varit en angivare. Han skulle också visa hur Kunderas manschauvinistiska kvinnoskildringar i fiktionen hade högst levande förebilder i författarens eget liv. Att Kundera, prosaiskt uttryckt, är ett svin.
För att underbygga sin tes publicerar författaren säkerhetstjänstens övervakningsmaterial från samtal med terapeuter och från sexuella relationer. Den röda tråden mellan person och verk görs orubblig. Det udda var att Kundera hade förekommit sin biografiskrivare.
Örat
Den 21 april 1970 får den tjeckiske manusförfattaren Jan Procházka sitt livs chock. Den orsakar en försämring av ett hälsotillstånd som redan har påverkats negativt av myndigheternas trakasserier sedan den sovjetledda invasionen 1968. Procházka är död mindre än ett år senare, bara 42 år gammal.
Den här aprilkvällen slår Procházka på teven. Det är bästa sändningstid, och i programmet hör Procházka en bekant röst. Att säkerhetspolisen avlyssnar hemmet vet han sedan länge. Procházka har inte bara skrivit flera av de främsta filmerna i den så kallade Nya vågen. I filmen Ucho (”Örat”, 1970) hade han bara några månader tidigare skildrat en partipamp som är under bevakning av sina egna, och som tillsammans med sin hustru blir allt mer paranoid inför avlyssningen. Filmen är en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolfoch De andras liv. Procházka visste även allt om det politiska: Han var en socialist som steg och steg i hierarkin och vars beskydd gjorde mycket av Nya vågen-filmen möjlig. Procházka var till och med omtalad som presidentkandidat. Allt förändrades med invasionen i augusti 1968.
Samtalet han hör i teve känns bekant. Kan det vara …? Det visar sig att polisen har klippt ihop avlyssningar från de lördagskvällar då han brukar ses med en god vän. De två männen dricker och snackar vitt och brett som man kan göra i sådana lägen. Deras samtal sänds nu rätt ut i etern. En hel nation, inklusive de flesta av hans vänner, vänder genast Procházka ryggen. Några känner sig förrådda. Alla är rädda.
Med Örat hade Procházka gestaltat sina största rädslor. De fick nu verkligare form än han trodde var möjligt. När Procházkas familj efter hans död flyttar ut ur lägenheten säger de åt den nyinflyttade familjen att kolla väggarna. Resultat blir tolv dolda mikrofoner. Varken toaletten – en frizon i Örat – eller sovrummet är uteslutna.
Milan Kundera arbetade under den här perioden med sin mest berömda roman, Varats olidliga lätthet. För normaliseringsårens tjecker (normaliseringen var den period som följde på 1968) utgjorde händelsen ett varnande finger. Det var också därför den sändes i etern: Såhär lätt kan vi krossa den som inte spelar med! Ställ ut skylten! Därför var den också lysande som fiktion, som metafor för livet under en förtryckande regim.
Kundera visste att säkerhetstjänsten hade övervakat honom på samma sätt. Han återkommer senare till detta, till Procházka och sina egna erfarenheter av att vara avlyssnad, i essän ”Ni är inte hemma nu, kära vän” (ur De svikna arven, 1993). Här skriver Kundera lika lysande om verkligheten: om hur den revolutionära utopin, såväl fascistisk som kommunistisk, strävar efter ett liv utan hemligheter för individen. Ett liv där det offentliga och det privata måste bli ett. Om glashuset utan gardiner.
I ”Ni är inte hemma nu, kära vän” skriver Kundera om hur han påminns om detta ”glashus utan gardiner” kort efter sin ankomst till exilens Paris. En dag ser författaren löpsedlar med fotografier på sångaren Jacques Brel. Den kände sångaren har cancer, något han har dolt för världen. Tidningen har nosat reda på vilket sjukhus Brel behandlas på, och nu publicerar de bilderna. Den magre mannen stödjer sig på en käpp vilket gör det svårt att gömma ansiktet i händerna. Men han försöker.
Kundera känner genast igen vad han ser – och döper det till destruktionen av det intima. Där ”offentliggörandet av den andres privata, så snart det blir en vana och regel, för oss in i en tid där det som gäller är individens överlevnad eller försvinnande”. (Kunderas kursivering.)
Om det för tankarna till fallet med Mimi Groves i Leesburg – den 20-åriga flickan vi mötte tidigare i dessa texter som fick sona för vad hon sagt som 15-åring – så är det ingen slump.
*
Att just den här destruktionen våren 2020 drabbar Kundera själv utifrån föreningen av ”anti-kommunism” och Metoo – två företeelser som anses legitimera vädrandet av smutsiga bykar offentligt – kan kanske sorteras i en mörkt absurd version av Marx gamla devis: Första gången som tragedi, andra gången som fars.
Det understryker dock ett par saker och viktiga skillnader: att demokrati och diktatur inte är samma sak och att gränserna där emellan inte enkelt låter sig suddas ut. För det första är institutionerna ofta redan förstörda i diktaturen. Allt som återstod efter Procházkas förnedring och död var en varning till folket om att ingen kan komma undan. Ingen medieombudsman diskuterade vad som hade sänts, det gavs inte möjlighet till juridisk uppföljning. I det Frankrike där Kundera iakttar Brels öde, liksom när The New Yorker sent omsider ger Al Franken upprättelse, finns alltid möjligheten att hålla upp en hindrande hand till risken för institutionens erodering.
Den station som sände Procházkas avlyssning var redan ofri, krossad under det röda hjulet. Det var inte The New Yorker när de sparkade redaktören Ryan Lizza, och därför måste vi hålla det emot dem och diskutera mekanismerna som förklarar just deras beteende som del av den institution som medierna är i liberala demokratier.
Det är, vill jag förtydliga, så interventionen här ska läsas. Inte som att auktoritära despoter som stänger ner genusvetenskap är detsamma som att kräva rättigheter i ett, med Margaret Atwoods ord, system där rättssystemet är brustet. Utan detta: om man går för långt, tillåter en för stor ”elasticitet” av institutionen i de goda föresatsernas namn så risker man att skada institutionerna. Undergräva förtroendet för dem. Det är alltid en balansgång som måste diskuteras oaktat syftet.
Autokratens strävan är något annat, hens ambition är att förändra institutionen.
Samtidigt är den teknologiska utmaningen på 2020-talet en annan. Även för demokratins skyddsvallar. Detta visar gamla mediers reaktioner och beteende i förhållande till sociala medier.
Vi diskuterar fortfarande frihet i cirkulering av tankar med bokbålet som bild – i en tid då tankar eller bilder multipliceras många gånger per nanosekund. Makten på 2020-talet ligger hos sociala medier vi själva matar. Det offentliga torget är ett annat, och vårt eget ansvar kräver ny förståelse för detta.
