Pappan, pogromen och historien

”Vad är historia? Är det vad stora män bestämmer kring ett bord – eller är det vad vi gör här och nu?”.

 

Skådespelerskan Adriana Savin tittar uppgivet ut över publiken på Teater Tribunal i Stockholm. Pjäsen ”Pappan, pogromen ochparallellen”, som hon har skrivit tillsammans med Henrik Dahl, utgår ifrån Savins familjehistoria samt den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastians ”Dagbok 1935–44”. Den skildrar hur samhällsklimatet i Rumänien förändrades före kriget, hur Förintelsen tog sig uttryck i denna region – och den långa tystnad som följde.

 

En berättelse som, i alla sina hårresande detaljer, har fått ny aktualitet.

 

Vad historia är och hur den förändras – utmanas, uttolkas, förbättras eller förvanskas – har nog aldrig varit lika väsentligt att förstå som i vår digitala era. Det är inte bara den senaste tweeten från en oansvarig folkvald som genast orsakar högljudd metadebatt. Rollsättningen av en för ljus- eller mörkhyad kvinna som Kleopatra leder till högljudda bråk på ett sätt som inte hände när Elizabeth Taylor porträtterade den egyptiska drottningen 1963.

 

Det handlar inte bara om dum digital gyttjebrottning. Förändring av historien får numera snabbare skjuts av rättviserörelser och populärkultur. Att en regissör som Martin Scorsese i nya filmen ”Killers of the flower moon” tar sig an hur Osagenationen mördades och bestals på oljerikedomar i 1920-talets Oklahoma lär få betydelse för amerikansk historieförståelse. På samma sätt som den rasmassaker som begicks i samma delstat 1921, som även den får plats i Scorseses film, har blivit allmänt känd. På en reportageresa tillTulsa mötte jag själv en levande historiestrid om sekelgamla och länge nedtystade pogromer som den vita befolkningen begick på svarta grannar.

 

Tyvärr vet vi att historieskrivningen inte automatiskt är linjär och progressiv. I den pinfärska boken ”Sparks – China's Underground Historians and Their Battle for the Future” ger journalisten Ian Johnson ett suveränt grupporträtt av de modiga dissidenter – dokumentärfilmare, arkivarier, författare, bloggare – som i Xi Jinpings brutala digitala totalitarism kämpar för att exempelvis berätta om kulturevolutionen som återigen tystas ner.

 

”Pappan, pogromen och parallellen” handlar om anpassning till fascism, då som nu. Som Centraleuropakrönikör ser jag att den även berör hur infekterar det är att ägna sig åt Förintelsen i forna öst. Platser där ingen vill kännas vid att andra än tyskar begick folkmord. Det gör att skolböcker och museer är inbegripna politisk dragkamp. Allt för att den ”egna” befolkningen ska undgå att kallas förövare.

 

Ämnen som Iași-pogromen – 13 000 judar mördade på några dygn sommaren 1941 av rumäner och tyskar ­– har tidigare behandlats av regissören Radu Jude i filmen ”The Exit of the Trains” (2022). Liksom Jude berättar Savin inte i detalj om massmorden för att vara makaber. Att skildra hur judar lemlästades och hängdes på slakterikrokar med texten ”Kosherkött” om bröstet, hur de placerades i godsvagnar med gödsel och kalk eller att man i Transnistrien tryckte in dem i svinstior där frusen avföring blev den sista måltiden – det är en påminnelse om att Förintelsen var sadism. I en obruten historia av sådan riktad mot judar.

 

Att kunskapen behövs nu kan alla med konto i sociala medier konstatera. Där förklarar bildade personer myndigt att judar överdriver detaljerna i Hamas blodbad den sjunde oktober. Avfärdar det antisemitiska i slakten. (Jag benar ut bakgrunden här). Oansvariga medier använder en terrorgrupp som källa för att skicka push-notiser om hårresande israeliska krigsbrott mot civila. För första gången under de år jag har ägnat mig åt frågor kring Förintelsen får jag känslan av att det krig som pogromerna i Israel inledde – pogromer som väckte och skapade nya trauman i den judiska nationen – med de extrema tongångar som hörs faktiskt kan komma att rubba synen på historiens värsta brott.

 

Även det vi tror är absolut kunskap kan komma att tonas ner. Som nyanslösheten i det forna öst visar blir det lätt så utan gråskalor. För att en grupp ska kunna ses som entydiga offer och en annan som enbart förövare.

 

Pjäser likt ”Pappan, pogromen och parallellen” – skräddarsydd för unga som möter judehat på TikTok – är därför inte något som hör det förflutna till. Det är en central del i den historia vi väljer här och nu. 

Nice rasism – eller finn fem fel i antirasismen

Bjuder på en opublicerad recension av Robin DiAngelos bok Nice racism. Insåg att jag hade den liggande när jag läste om Ibram X Kendis fall. Jag har tidigare recenserat och kritiserat båda dessa forskare, bland annat här. De har dessvärre haft, och har, en skadlig inverkan på förståelse av rasism och antirasism.  Rekommenderar även denna essä om vithetsstudier som jag har skrivit för Expressen.  Och denna om vithet som arvssynd i GP Kultur. 

”Nice racism”

Robin DiAngelo

201s.

Allen Lane

 

Hon har kallats för antirasismens Vanilla Ice. Det trygga vita ansiktet som vita läsare efter mordet på George Floyd valde i en ovan, skrämmande fråga. En fråga där den amerikanska vithetsforskaren Robin DiAngelo, precis som 90-talsrapparen, är en blek kopia som drar löje över svarta föregångare. Kanske är det därför kompensatoriskt att hennes teorier är samtidsdebattens mer extrema. Och då inkluderar jag även ytterhögerforskarna – sådana som likt statsvetaren Eric Kaufmann arbetar för att normalisera rasistiskt beteende.

 

Problemet med DiAngelos teser, som tack vare bästsäljaren ”Vit skörhet” från 2018 (på svenska 2021) har blivit inflytelserika, är att de framställs som antirasismens spjutspets (GP 26/1). Egentligen innebär de att gränserna för ditt kritiska tänkande sätts av din hudfärg. Vi är enligt henne inte unika individer utan tillhör först och främst grupper. Teorin om vit skörhet blir ett cirkelresonemang: Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du utvecklats. Men vill du diskutera saken, då är du skör. Din argumentation är en känsloreaktion – som upprätthåller rasism. Detta är nedsättande även mot icke-vita eftersom DiAngelo menar att ”de” uppfattar vita personers resonemang som mobbning.

 

”Nice racism”, trevlig rasism, tar vid från ett argument i bästsäljaren – att det är progressiva vita som orsakar mest ”skada” på icke-vita genom lömskt omedveten rasism. ”Självbelåtenhet” innebär att vi inte motarbetar högerextremism (ett av många påståenden som görs utan empiri). Goda intentioner är ett sätt att upprätthålla en vit överhöghet. Och vit trevlighet är bara en tunn fernissa över en utveckling som inte kommit långt sedan rasrelationerna på plantagen (!).   

 

Det finns, särskilt i USA, en förståelig frustration över ojämlikhet utmed etniska linjer. Men det är tveksamt om detta åtgärdas genom osmakliga överdrifter. Det är därför synd att DiAngelo har blivit synonym med vithetskritik och gör skada i viktiga frågor. För att upplysa om att man som vit behöver reflektera över normer är ju inget märkligt. Heller inte att god vilja knappast räcker i samhällen där vi i allt från vård till boende behandlas olika.

 

Märklig är däremot tanken att du därför tillhör en vit kultur som du inte kan bryta dig ur – där du ”luras” att tro på ett narrativ om objektivitet och universalism – och bär på skuld som kräver ständig botgöring.

 

Det sista upprepas precis som i ”Vit skörhet” intill förbannelse: utan ständig fortbildning är man som vit utlämnad åt att vara rasist. Om det har något att göra med att DiAngelo livnär sig på sådana workshops får vara osagt. Den här gången har författaren åtminstone dragit ner på anekdotisk bevisföring med sig själv i huvudrollen. Sådant som utmynnar i att någon har sagt emot henne på en utbildning vilket innebär att hen är rasist.

Alternativet, att personen har en åsikt värd att lyssna på, existerar inte.

 

Såvida hen inte är icke-vit. Då ska du utgå ifrån att kritiken är korrekt. Det händer nämligen DiAngelo imponerande ofta att hon får en smäll på handleden för klumpiga uttalanden (hon verkar inte superbekväm kring folk som inte är vita). Så följer instruktioner om hur du söker botgöring. Något som inkluderar att inte be personen du antas ha betett dig rasistiskt mot om råd. Det vore kolonialism.

 

Men trots att DiAngelo predikar vikten av ödmjukhet inför kunskap – från icke-vita – så bemöter hon knappt dem som har sågat henne. Författaren Kenan Malik, en av samtidens vassaste i mångfaldsfrågor, avfärdas i en bisats.

 

Som bäst är ”Nice racism” en kommentar till ”Vit skörhet” med mer teoretisk underbyggnad. Även om slutsatserna är samma så innebär det att boken redovisar andras resonemang och statistik. Läsaren kan faktiskt lära sig något – och få verktyg för att bemöta DiAngelo.

 

För man kan väl säga att bevisen för att det skulle orsaka större skada att tvingas lyssna på en progressiv vit person – även om det är Robin DiAngelo – än att höra en rasistisk patient välja bort en ”arabjävel” till förmån för en vit läkare är rätt skrala. Eller för den delen att råka på Nordiska Motståndsrörelsen eller Proud Boys i en mörk gränd.

 

Sådant petitesser bekymrar inte författaren. I stället understryker hon att emotionell avtrubbning är del av kampen för att ta på sig ansvar. Smaka på det här: När vita kvinnor tröstar svarta kvinnor som gråter av oro för sina söner i polisvåldets USA känner DiAngelo fasa. Inte bara för att de vita ”inte vet hur det känns”. Utan för att det är just de här vita kvinnornas barn de svarta sönerna ska vara rädda för.

 

Skillnaden mellan DiAngelo och ytterhögerakademiker som statsvetaren Eric Kaufmann blir minimal. Kaufmanns grupptänkande må handla om vikten av ”rasmässigt självintresse” hos vita (GP 30/6/19). Men båda landar i separation utifrån hudfärg.

 

Vilket samhälle bygger vi om utgångspunkten är fundamental skillnad? Om den som inte är vit förstår något emotionellt, intuitivt genom sina känslor – medan vita bara kan nå dit rationellt, genom ständig omskolning?

 

Svaret är att det redan finns ett namn för en sådan uppdelning och människosyn.