Jag ogillar det svenska nyordet ”fredsskadad”. Den som har erfarenhet av länder som ockuperats, varit diktatur eller i krig - ser snarare att den långa svenska eran av fred och demokrati har varit väldigt gynnsam för samhälle, kultur och mentalitet.
Men ibland undrar man om begreppet ändå inte är relevant att plocka fram: Om det kan hjälpa oss att förstå hur detta kan skapa skygglappar av empatilöshet och brist på solidaritet.
Och, en ädel svensk konst, hur dessa med fina ord förkläs till sina motsatser.
Efter att överbefälhavaren Micael Bydén på Folk och försvar i Sälen sagt att svenska folket ”mentalt måste förbereda sig för krig” var poeten Göran Greider snabbt ute och anklagade ÖB för att längta efter krig och ”militarisera våra medvetanden” (8/1 DN).
Greider, och många med honom, har en besynnerlig syn på världen och Sveriges position i den. Eller, för att vara lexikalt exakt – den är mer egoistisk än besynnerlig. Svensk fred var i deras perspektiv given av alliansfriheten – och mellan raderna kan man sluta sig till att inget pris har varit för högt för att stå utanför allianser. Så kunde man, berikat, huka sig genom andra världskrigets barbari. Välja kålsupande över sida i kalla kriget. Det gäller nu även det ryska anfallskriget på Ukraina – som Gredier själv skriver är anledningen till ”militariseringen av våra medvetanden”.
Greiders artikel är lika intressant för vad han inte skriver ut. Ja Göran, Jas-plan till Ukraina är för många en självklarhet. Risken för en eskalering av kriget – vilket Greider menar att vi inte diskuterar – är nämligen en bidragande orsak inte bara till militärt stöd, utan till Bydéns uttalande.
För många av oss med andra erfarenheter än Greiders – eller de som envisas med att mala om ”russofobi” även efter att det fascistiska Ryssland försökt förinta Ukraina i 24 månader – har den mentala rustningen sett annorlunda ut. Tanken har helt enkelt sökt sig till andra möjligheter än att just Sverige alltid ska vara fredat.
”Ser ni hur nära det är?”, sa morfar till mina föräldrar inför emigrationen till Sverige 1977. Han pekade på en karta över Östersjön och tillade: ”Och det där? Det fryser på vintern”.
Morfar, historieprofessor specialiserad på förrevolutionens Ryssland - och i sin ungdom del i den första tjeckoslovakiska studentdelegation som reste till Sovjetunionen för att förmå Prag att skapa diplomatiska förbindelser med Moskva - var då knappast en naiv russofob.
Är det möjligen så att Bydéns ord hellre ska ses som en solidaritetshandling? Med de många svenskar som redan har mental erfarenhet av krig – som minst av alla vill ha ett krig eftersom de mest av alla vet att det är en möjlighet och vad priset är – och med dem som i vår nära omvärld inte har någon annan möjlighet än att ”militarisera” medvetande och vardag?
I Putins marionettnation Belarus sitter 152 kulturarbetare fängslade på politiska grunder och förra veckan, utan några rubriker i svenska tidningar, greps rockbandet Nizkiz medlemmar. I Ukraina dödades häromdagen poeten Maksym Kryvtsov vid fronten.
Kanske är det så att vi, även svenska poeter, ställda inför detta inte bara kan gå runt på fina ord om alliansfrihet? Att vi för att sänka svenskens tankemurar mot verkligheten i dagens Europa och avlägsna skygglapparna för det reella ryska hotet behöver en annan mental beredskap än den som puttrar på ångorna efter 1900-talets kålsuperi?
Inte för att kasta vår fredsskada överbord – utan för att visa omvärlden att vi inte är en egoistisk ö som bara bryr oss om vårt eget hus.
