Tjejen vänder sig mot sina manliga vänner på bänken.
»Där dog en neger.«
Som ett brev på posten får man säga. Jag har just läst diverse nätkommentarer om slavauktionen och den svenska rasismen på spårbussen från hjärtat av skogen.
Jag hör inte till dem som inte
Ändå hajar jag till över ordvalet, över den märkliga kopplingen.
Rasister, det är i folks medvetande fortfarande skinheads eller gubbar med nazistiska böjelser. Kanske några inskränkta skåningar i en by bland bilvrak. Att använda ordet neger på en perrong i en mindre svensk stad = rasism.
Men. Det gäller inte oss längre. Vi som vet, vi lever i en postrasistisk värld. Den siste rasisten dog när det började säljas falafel inne i stan och ingen ville se filmer om skinheads längre.
Jag kan åka hem till söder/möllan/och känna mig kosmopolitisk eller integrerad. Inte vi, inte vi som inte har en enda granne som inte är vit. Inte vi med barn på vita dagis. Som inte stövlar upp till ledningen och pratar med dem om hur man ska skapa en medvetenhet hos barnen om det svenska samhällets sammansättning. Om världens beskaffenhet. På samma sätt som vi gör när vi tycker att de befäster oacceptabla könsroller.
Att unga svenskar mitt i en högre utbildning vid ett av Sveriges mer anrika universitet inte kan, eller rättare sagt inte bryr sig om, historien (det är samma sak) är förstås ett stort problem. Att 400 år av slaveri fortfarande är ett öppet sår, och få länder ens på allvar har upphöjt det till det brutala folkmord det var, är ett stort problem, ett problem som återspeglas i detta middagsjippo. För det innebär att folk inte förstår historien och vad historien gör med människor. 400 år. Inte 4 år, som nazisternas mord på judar och romer och homosexuella. Utan fyrahundra år. Fyrahundra år av tvångsförflyttningar, splittrade familjer, frakt på trånga båtar över öppna hav, våldtäkter, mord - och förstås själva det brutala förnedrandet i att piskad arbeta åt andra.
Inte ett enda av dessa ord (jo, våldtäkt) andas den ångest som finns i ordet Förintelsen, eller den känsla jag känner när jag står i Förintelsetornet i museet i Berlin: beror det på mitt ursprung, eller är empati något som associativt lärs in? Finns det ord som vi kan ladda med smärta, ångest, skärande sår, acetonlukten av människor som är på väg att ge upp sin sista suck? I sådana fall vill jag ha ett, i sådana fall är det det jag vill att resurserna i utbildningsväsendet läggs på.
Försök förstå: 400 år av att inte bli sedd som en mänsklig varelse. Försök förstå: denna människosyn upphöjdes inte till den katastrof den är, förrän decennier efter dess avskaffande, när den drabbade vita i Europas hjärta. Och har, att döma av Lundastudenternas beteende, inte riktigt upphöjts dit än.
Det här är en reaktion. Jag sitter och skriver noterna på mina avhandling och har inte tid att fördjupa mig just nu. Men avhandlingen kommer i höst. Den handlar om vithet och jag hoppas att den blir en del i den allt mer nödvändiga debatt vi bara gluttar på men snabbt stänger dörren till i det här landet. Rasism och hur den, fortfarande utifrån synen på hudfärg, strukturerar makt och tilhörighet i dagens Sverige. Hur den hänger samman med klass, kön.
Det finns mycket att läsa för den som vill förstå hur rasismen i dagens svenska samhälle ser ut. Börja t ex med Oivvio Polites essäer i boken White like me. Ylva Habels artikel om invandrare i senaste numret av Arena (2011#2 - och de två andra artiklarna i samma nummer i samma ämne!).
Men nu är det faktiskt dags för en rejäl debatt om den svenska rasismen, en debatt som går längre än »dumma Sverigedemokrater«. En av de frågor som Habel tar upp i sin artikel, och som är utmärkt, är denna: Varför vill inte de övriga politikerna sitta och äta lunch med Sverigedemokraterna? Är de rädda för att behöva prata om rasism?
Rasism. En av de viktigaste frågor som finns i det här samhället. Men de pratade inte om den innan de onämnbara skåningarna kom in i matsalen. De gör det inte nu.
Vi har behövt prata om rasism länge nu. Det är dags att börja prata - oavsett vilka som sitter eller inte sitter i riksdagen.
