Liquidatzia - Sånt händer inte här

Om Ingmar Bergman var Bob Dylan så skulle filmen Sånt händer inte här vara albumet Dylan (det från 1970, inte den nya monsterboxen med greatest hits).

Bergman regisserade Sånt händer inte här 1950, men förbjöd några år senare all offentlig visning av filmen, liksom Bob Dylan nekat Columbia/Sony tillstånd att ge ut sin skiva på CD i USA. Filminstitutet fick dispens för Länge leve Bergman!-helgen häromsistens, vilket får sägas vara mycket unikt. (Om man jämför med Dylan så finns skivan i alla fall på vinyl och i en europeisk CD-utgåva, och jag har för mig att man numera kan köpa vissa spår på iTunes). Okej, förlåt, slut på sökta jämförelser.

Filmens handling kan sammanfattas som en rätt kass thriller, med en central kärlekshistoria av det slag som har osannolika kopplingar till alla viktiga karaktärer I det här fallet en skum östeuropeisk/rysk agent (Ulf Palme) och en reko svensk snut (Alf Kjellin) som båda har amorösa förhållande till huvudpersonen, en landsflyktig kvinna som lever i Sverige (Signe Hasso).
Med undantag för några härliga dialoger och fina scener kan filmen för min del gärna vandra tillbaka ner i arkiven.

Det som för en svensk publik - ja, i alla fall för mig - är intressant i Sånt händer inte här, det är Bergmans skildring av Sovjetunionen, Sverige och Sveriges relation till den av krig och diktaturer plågade kontinenten. Sovjet har i filmen det fantastiska namnet Liquidatzia (likvidace betyder på flera slaviska språk precis det du tror). Filmens hjältinna tillhör en grupp flyktingar som jag antar är ester och vi får intressant nog ta del av de konflikter som finns i gruppen kring exempelvis medlöperi. (En scen där gruppen träffas utspelar sig bakom bioduken i en biograf. På duken spelas en Disney-film vilket läner de österuopeiska flyktingarnas möte en härligt surrealistisk prägel då de badas i ljuden från de animerade kapitalisterna).

En nyckelscen i filmen är när skurken, en sovjetisk agent, i en dialog med hjälten jämför sina respektive länder. Skurken drar - på en taskig svensk brytning som skall vara östeuropeisk och som klär samtliga filmens karaktärer parodiskt uselt - av en berättelse som innefattar tre revolutioner, två ockupationer, sex krig och what not. Hjälten kontrar med att han är född på en fredlig skärgårdskobbe. Det kan låta fånigt, men det sammanfattar - för karaktärerna i filmen och för mig - svenskarnas oförmåga att förstå vissa grundläggande saker kring diktaturernas natur. I synnerhet de som föddes efter andra världskriget och de individuella bördor som folk bar på, något som etsat in sig i dessa nationers DNA.

Skurken återkommer i flera situatoner till att han var medlöpare åt tyskarna före "sina nya herrar". Och han beskriver hur det präglar hans människosyn, medan hjälten svarar att hans människosyn å sin sida kommer från det faktum att Sverige inte sett ett krig på 200 år. Och det är lika sant det, och det backas i filmen upp med en demokrati- och människosyn som är human. Hur svartvitt det än skildras tycker jag nog att Bergman i just dessa frågor lyckas visa på något som han såg i skillnaden mellan Sverige och delar av Europa. (En annan gangsterryss säger vid ett tillfälle i filmen att svenskarna, de är ett sömngångarfolk och ett söndagsfolk: Även om de skulle se vad som händer här skulle de utbrista "sådant händer inte här!").
De bubblor av efterkrigsexistentialism som man ser och hajar till inför i Sånt händer inte här har släktskap med saker jag berörde i mitt långa Bergman-inlägg direkt efter hans död.

Andra intressanta saker i filmen är när man talar om revolutioner och någon säger, "du vet väl att det alltid är de svarta krafterna som till sist tar över en revolution, de som mördar och torterar". Vid ett tillfälle, liksom i förbifarten, anklagas även svenska kommunister och kommunistpartier för samröre med sovjeterna - förlåt Liquidatzierna - och för hot mot flyktingar. Varpå en polisinspektör säger att nazistmedlöparna, dem har vi koll på, men inte de här typerna, men de finns de också.

Man kan bara spekulera i varför Bergman lade locket på. Kanske för att filmen är så extremt antisovjetiskt. Det hedrar honom i och för sig, men man kan tänka sig att för en man som till en så extrem grad kontrollerade myten om sig själv var överdrivet politiska slagsidor inte ett prisma han ville att hans (övriga) verk och liv skulle läsas igenom.