Ingmar Bergman är död - det långa inlägget

Inte oväntat, men väldigt väldigt sorgligt. Vart jag än gick igår strömmade röster som mindes ur radioapparater, och det var mycket "har du hört" bland folk med mobiltelefoner som jag passerade på gatan.

Jag pratade om Ingmar Bergman i P5 igår, lika delar plattityder av samma slag som många andra hasplade ur sig då och kommer haspla ur sig under de kommande veckorna. Men förhoppningsvis lite annat också. Först berörde jag min egen relation till honom. Den började faktiskt redan under inspelningen av Fanny och Alexander som jag bevittnade med mitt dagis på plats i Uppsala. Så Fanny och Alexander såg jag sedan rätt tidigt som barn och rös varje gång vi gick med skolan på Upplandsmuseet (som utgör prästgård i filmen).

Inte förrän i sena tonåren blev jag på allvar intresserad av Bergman filmaren. Då var det helt förkylt att försöka hitta särskilt många VHS-kopior av hans filmer i Uppsalas videobutiker. Tror det blev Sjunde Inseglet. På TV var det också tyst, ingen Bergman som jag minns. Men så verkade den gamle då, under den första halvan av 1990-talet, fortfarande i Stockholms kultursfär, och sådde säkert lika mycket beundran som fruktan. I Sverige, skulle jag tro, är det svårt att vara så förbannat stor som Ingmar Bergman var. Själv förstod jag därför inte alls att han var någon internationell gigant. Jag läste en gammal post av På språng idag, om hur han (På språng alltså, eller är han en hon?), alltid misstänkt att allt snack om hur stor IB är utomlands mest varit snack.

Nå, man kan, som På språng gjorde, googla sig fram till svaret, och man kan tillbringa några år i förskingringen. Jag började med att flytta till Paris, där den lokala biografen körde Ingmar Bergman-festival hela min första höst i stan. Och det var inte den enda biografen som visade hans filmer, och det var inte enbart vid efterbiodiskussioner med fransmän som Bergman kom upp. Tvärtom snackades det rätt ofta Bergman på fester och kaféer när det visade sig att man var svensk. Det låter som en klyscha, jag vet, men det är inte desto mindre sant.

Sedan flyttade jag "hem" till Prag. Och vad visas den första dagen jag pluggar in tv:n? Nattvardsgästerna på prime time. (Den som satte det engelska namnet på den filmen är förresten ett geni. "Winter Light" sammanfattar verkligen det ljus Sven Nykvist filtrerade genom kameran och fäste på remsan). Och så, varje måndag i två månader, Ingmar Bergman på kanal 2 (som, gud ske pris, visar film odubbad). Vintern 1997 ordnade mina polare i judiska ungdomsföreningen Bergman-visningar i en vinterstängd synagoga (något med värmen, det var passande nog svinkallt) och diskuterade teologiska och existentiella spörsmål. Jag fick boken Bilder av min kompis Erik, läste Laterna Magica och trädde på allvar in i Bergmans universum. Pretentiöst - ja visst. Men fan så mycket bättre än att som i Sverige låtsas som att Ingmar Bergman inte har en betydelse för människor under femtio. (Okej, jag vet att jag överdriver, men en av frågorna jag fick i radion var vad Ingmar Bergman kan ha att säga 20-30-åringar idag. Och för en stund sedan ringde Studio ett och undrade om jag ville vara med och diskutera Bergmans eventuella betydelse för unga svenska filmare idag. UPPDATERING: Det gjorde jag, och diskuterade nedanstående istället.)

Det var två saker mina tjeckiska och franska vänner tog upp med Ingmar Bergmans filmer. Det första var naturen. Självklart. Den svenska naturen genomsyrar hans filmer och det är lätt att bli blind för det när man själv bor i en skog. (Tjeckerna har inte ens riktiga sjöar, för att inte tala om hav - de badar i stenbrott). Det andra var något mer kontinentalt europeiskt, både intellektuellt och känslomässigt. Bergmans filmer, om minne, drömmar, Gud, själen, jaget och alla andra floskler man kan haspla ur sig handlade med andra ord om människan villkor. Hej existentialism, om ni vill. Och för en svensk, med gymnasieångest och tummad Sartre i bakfickan kanske det har en resonansbotten. För mina vänner hade det en annan. De hade just vaknat upp ur en diktatur, de hade växt upp - eller i de flesta fall inte växt upp - med far- och morföräldrar, kanske till och med föräldrar, som kunde berätta om Europa år noll.
Livets villkor och Guds eventuella frånvaro blir en mer påtaglig fråga i vardagen om hela din släkt har gasats ihjäl och bränts upp av barbarer; om dina släktingar och vänner hängs för att de stöder fel politruk eller går i evig exil.

Bergmans rädsla för offentlig förödmjukelse, väl iscensatt i tv-produktionen Riten (1969) där en skådespelartrupp anklagas för osedlighet - och dessvärre besannad i samband med den berömd skatteaffären när I B hämtades av polis mitt under repetitioner på Dramaten - lär också ringa bekant för folk som lever i samhällen där de när som helst kan kallas in till förhör eller förföljas av polisen för vad som helst.


Kring år 2000 närmade jag mig Bergman mer akademiskt. Jag gick kurser för professor Maaret Koskinen - som naturligtvis skrivit en fin text i DN - på filmvetenskapen i Stockholm och satte i mig alla böcker jag kunde hitta. Eftersom en av kurserna jag gick handlade om intermedialitet läste jag för första gången Bergmans helt enorma böcker/manus, Söndagsbarn, Den goda viljan och Enskilda samtal. De gav mig snudd på lika mycket som hans bästa filmer, möjligen var han ännu bättre på att teckna porträtten av sin mor i bokform än i de former hon tog i filmerna. Och hans öra för dialog är lika bra överfört till han strama skrivna språk. Det är synd och skam att han inte skrev fler böcker (man får enligt honom tacka alla de kritiker som sågade den unge Bergmans litterära försök) och jag hoppas att det finns mer i gömmorna än det jag känner till. I fjol var jag assistent till Thomas Elsaesser, som då innehade den första Ingmar Bergman-professuren. Tragglade igenom mängder av kringmaterial som finns i Ingmar Bergman-arkivet.

Det är först på senare år som man på Stockholms Cinematek faktiskt kan se en Bergman-film oftare än inte. Men SVT kör lik förbannat sina Bergman-visningar när pensionärer dricker kaffe och hederligt folk knegar. Sandrews och SFs utgåvor av Bergman på dvd är om man uttrycker saken milt ett hån. Jag tog upp det i något gammalt nummer av Ingmar och Weird Science skrev om det för länge sedan här, där Kjell Häglund med rätta anklagar Stiftelsen Ingmar Bergman för att sitta på en massa material utan att hjälpa till med bättre utgåvor. Herregud vilket extramaterial man skulle kunna få ihop! Inte bara allt rörligt material man skulle kunna trycka in på dvdverna (IB gjorde bakomfilmer från Gycklarnas afton (1953) och framåt), utan också alla anteckningar kring filmerna (ni skulle se arbetsböckerna) och fotografier som kunde kopieras in i snygga förpackningar. För att inte tala om alla kontakter de har: skådespelare, scenografer, fotografer, producenter, professorer - kommentarspåren skulle bli knäckande bra.

Den oundvikliga sista frågan i radion var den om min favoritfilm. Det är naturligtvis helt omöjligt att svara på. Jag har vurmat hårt för Skammen från 1968(kanske för att den mer direkt berör de personligt politiska frågor som alltid intresserat mig), Nattvardsgästerna 1963 (för att den väckte mitt teologiska intresse förbi det akadamiska planet) Persona (1966) (jag är en sucker för allt meta- och det här är den bästa metafilmen eftersom den faktiskt använder - tja, återuppfinner kanske är ett bättre uttryck - mediet på ett klokt sätt och ställer frågor om det som är kopplade till filmens tema om tystnad, språk och identitet), Smultronstället (1957) (Victor Sjöström, jag säger då det.) Vargtimmen (1968) (för att den är så förbenat snyggt filmad, och för att filmarens rädsla är alldeles påtaglig när man sitter i salongen. Scenerna med den lille pojken på klippan är fruktansvärda. Och Max von Sydow är brilliant som den plågade konstnären.) Tv-serien Scener ur ett äktenskap (1973) är en annan favvo. Flera år innan Dallas föder Bergman den moderna tv-såpan. Och styrkan, som så ofta med tv-serier, är att karaktärerna och relationerna fördjupas över lång tid. Tycka vad man vill om Saraband (2003), men Bergman visste vad han gjorde när han slöt upp vid Marianne och Johans sida så långt senare. Jag är också svag för flera av komedierna, som En lektion i kärlek (1954). Inte minst för att samspelet mellan skådespelarna som grupp är så bra, vilket alltid är ett ordentligt plus eftersom en komedi måste flyta. Bergman spelade ju in med samma personer som han under året hade på sina teaterscener. De var innötta med både regissör och motspelare.

Men jag återvänder alltid till den långa versionen av Fanny och Alexander. Jag har haft förmånen att se den på duk ett flertal gånger, fast den kopian jag sett - och det finns inte många tror jag - är inte helt fräsch. Men jag hoppas att den visas offentligt någon gång snart. Eller att SFI snyter fram lite cash och restaurerar den. Det är väl det minsta de kunde göra?
En så vacker film. Kolla bara in de röda färgerna i Jacobis hus. Det känns som om Ingmar Bergman tog i lite extra, och hela skådespelarsverige tog i med honom. Det finns många favoritscener, men den när bröderna Ekdahl förhandlar med biskopen i Jan Malmsjös skrämmande gestalt är laddad lång förbi ord. Det är lätt att tycka lite extra mycket om F&A om man djupdykt i Bergmans universum, eftersom så mycket av hans biografi och så mycket ur hans andra verk (ofta sammanflätat till ett och detsamma) finns här. En magisk film som är ett utmärkt filmiskt testemente för Ingmar Bergman.

Och jag behöver bara blunda så minns jag inspelning vid Fyrisån i Uppsala som var det igår - eller är det fotografiet ur en bok jag minns? Det känns som en liv/konst-sammanväxling värdig I B. Nå, det minnet lär jag bära med mig för alltid.

Det är bara att bocka, tacka och buga. Ingmar Bergman må vara död. Men med över 40 filmer, massor av tv-produktioner, 100-talet teateruppsättningar, böcker, manus och kvarlämnat bråte lär han leva kvar länge.