måndag 30 november 2009

I Amsterdams hamn

»Var reser du ifrån då?«

Tulltjänstemannen har skurit in i strömmen av människor på väg ut från Arlanda, dragit mig åt sidan och fixerar mig med den där »stirra och se om blicken flackar«-tekniken som män i uniform förmodligen föds med.

»Amsterdam«

»Jaha, vad har du gjort där då«

»Varit på festival«

Ett litet ljus tänds i tullarens ögon.

»Jaså, vad då för festival?«

»En dokumentärfilmsfestival«

»Hmm. Du vet att det pågår en annan festival i Amsterdam nu va?«

»Ja, en reklamfestival va?«

I samma ögonblick som jag säger detta inser jag att tullaren förmodligen inte föraktar reklamare lika mycket som jag gör, eller är lika övertygad om att deras festival är en ursäkt för kokain och hor (min övertygelse bygger dock på de personer som satt bakom mig på planet och jämförde iPhone-oljud och pratade lite för högt om sina äventyr) - och nu står och stoppar potentiella reklamare med kokainrester i fickan på väg från Amsterdam.

»Nja, en drogfestival. Cannabis Cup«

Fantastiskt. Jag börjar verkligen bli gammal - en vecka i Amsterdam och jag har inte ens noterat att världens största konvent för marijuanarökande nördar har ägt rum i samma kvarter som jag har bott och verkat i. Jag såg iofs att det var ovanligt mycket folk med VIP-badges runt halsen, men jag trodde de var Panthera-roddare - eller något av de där reggaebanden som aldrig kommer längre än Amsterdam på sin turné. (»En inställd spelning är också en spelning« lyder på Jamaica »En inställd Sverigespelning innebär en till dag i Amsterdam«, något som präglade 90-talets svenska hip-hop- och reggaeturnéer).

»Jaså«

»Kan du följa med här«

Fast från den här punkten blir han rätt trevlig; inser väl att jag bara är en väldigt trött, skäggig och utarbetad person som råkar vara i rätt målgrupp för den festival han är mest intresserad av.


Under konversationen som följde, medan tjänstemannen grävde bland mina smutsiga underkläder, funderade jag på hur fint det ändå kunde bli om man rullade ihop de här tre festivalerna till en: reklamare röker ner sig, formar världssamvete och börjar göra flippade dokumentärfilmer.

Fast, nä, tyvärr - då hade filmerna på världens största filmfestival för dokumentärer månne varit en lite roligare syn.

Men jag börjar med lite stämning: Det regnade och haglade nästan hela IDFA-veckan i Amsterdam - men solen sken (som synes på bilden) hela tiden ändå. Nu satt jag mest och såg på dokumentärfilm från varje litet hörn av klotet, och mest i den fina Pathé-Tuschinskibiografen (bild nedan), så det gjorde kanske inte så mycket.

I övrigt, på det som kallas för »fritid« hängde jag mest med tjeckiska kompisar som krängde östeuropeiska rullar på marknaden, Docs for sale, och som själva driver festivaler. (Fast »fritid« existerar inte på filmfestivaler. Med modern lingo »nätverkar« man, alldeles oavsett om man bardisk skäller ut en tjeckisk tv-chef för dennes syn på romer eller barnvaktar en bulgarisk regissör som tagit för mycket svamp).

Men filmerna alltså: Dokumentärfilmen befinner sig i en lustiger sits. Digitaliseringen har i flera länder - cue Sweden - lett till att fler dokumentärer än någonsin representeras på vita duken. Men finansieringen kommer på många håll fortfarande framförallt från tv-hållet. (Och filmerna ses fortfarande främst på tv). Mängden 58 minuter långa, talking heads-infesterade saker blir bara allt fler.

Det gäller historierna också - det är betydligt mycket mer hot button-issues om offer och förövare i tredje världen än spännande oväntade filmer, vare sig de är från första eller tredje världen. Och hör man berättelserna om de brutala IDFA-pitcherna där kanter skavs ner tills alla från Arte till Svt och spanska reklamkanaler fått ner ett finger i burken förstår man varför.

Sätter man upp det på en svensk skala så är utbudet betydligt mycket mer Bananas! än Maggie vaknar på balkongen om man säger så. (Eller kanske orättvist, till och med Bananas! stod sig bra mot mycket jag såg; kanske mer Unge Freud i Gaza längst ner på skalan då).

Av de tjugofem filmer från 2009 som jag såg så var det två (2) som på något sätt försökte vara experimentella, eller erbjuda ett annat tillvägagångssätt än fluga-på-väggen eller talking-heads-bonanza. Och de var båda kortfilmer: palestinsk/franska Videomapping är enkel: sex röster berättar om sina liv i flyktinglägren, medan de ritar lägren på ett papper. Strecken på pappret är allt vi ser.

Holländska Mum -trailer här - där en regissör filmat sin Alzheimerssjuka mamma i stiliserade miljöer, ensam eller tillsammans med närstående, var suverän. Och fick - naturligtvis - skit för att utnyttja den sjuka kvinnan. Något som är högst förvånande i en miljö bestående till 99 procent av vita västerlänningar som dunkar varandra i ryggen för att de har åkt till tredje världen, intervjuat offer - och några förövare - och kommit hem för att berätta för världen om vad de har varit med om. (Som en svensk regissör på plats i Amsterdam sa till mig, ibland är stämningen av självgodhet i salongen direkt kvävande).

Det absolut värsta exemplet i år - värre än Fredrik Gerttens oförmåga att ge röst åt dem hans film egentligen handlar om - var den »kontroversiella« (OBS! försäljningsargument) Stolen där två dokumentärfilmare åker till Västsahara för att porträttera en kvinna i ett flyktingläger. De påstår sig snubbla över en historia om slaveri (något som alla med en rudimentär kunskap om Mauretanien och Västsahara vet förekommer - varför de antingen ljög om sin förkunskap eller var så dåligt pålästa att de ändå helt underminerar sin film); gör en metafilm om sina strapatser (de berättar inte för personerna de följer med att de kommer att låta en översättare lyssna på vad de säger, och klipper sedan ihop all den skit som sägs om dem så att de verkar oerhört utsatta); och i slutändan - när de helt utan intervjupersonens vilja lyckas prångla ut sin hopklippta version av att hon är en slav - lyckas göra henne till en högst ofrivillig talesperson mitt under pågående förhandlingar i FN om Västsaharas status och hon vänder sig mot dem - dokumentärfilmarna, alltså - så avslutar de filmen med att patroniserande förklara att hon är ett instrument i händerna på regimen. Wow, liksom.

Ändå såg jag - ratiomässigt - fler bra filmer än jag brukar på en festival; gnället kommer sig av att det här är en tydligt tilltagande trend som blev än klarare om man kontrasterade mot festivalens två retrospektiver.

Dels Frederick Wiseman. Wiseman gör fortfarande filmer, bra filmer, men att jämföra med honom är månne elakt eftersom han är den han är och inte behöver sälja sin själ till alltför många producenter och länder (de flesta litar väl dessutom på att han levererar det de vill ha - en Wiseman-film) och kan jobba som han vill. Å andra sidan är han där han är för att han en gång i tiden vågade göra på sitt sätt.

En annan höjdare var Eylan Sivan-filmerna, samt den israeliske regissörens suveräna tio-i-topp lista med filmer som John Smiths Girl Chewing Gum från 1976, Godars Ici et ailleurs (där JLG självkritiskt hackar sönder sitt gamla pro-palestinska projekt Jusqu´à la Victoire samt ger en snabbkurs i mediemanipulation - titta på de här minutrarna på YouTube och förstå varför folk springer omkring i Forever Godard-tishor) och Peter Watkins Punishment Park (fiktion då, numera dokumentär). Sivans egen I love you all är tveklöst den bästa film jag har sett om Östtyskland - en Chris Markeresque essäfilm som utgår ifrån en gamla Stasiagents minnen från DDR.

Det var en lisa för själen att sitta igenom alla gamla godingar. Tänk en enda film idag som vågar falla tillbaka på enkla genialiteten i Girl Chewing Gum? (Se den här på tuben).

Nå, ur det mer mer aktuella programmet såg jag en handfull starka, om än inte riktigt helgjutna, filmer. Julien Temples Oil City Confidential, om bandet Dr. Feelgod, har rätt mycket som talar emot sig: ännu en film om ett brittiskt 70-talsband som berättar om bluesens intåg i England och ett bands uppgång och knarkiga fall och yada yada yada. Men Temple knyter på ett förträffligt vis, med hjälp av arkivmaterial, bandet till deras födelseort Canvey Island i Essex och ger filmen en extra dimension. Men det är väl samma sak med Temple som med Wiseman (inga andra jämförelser); han är en auteur i de här sammanhangen och kan både ta ut svängarna och leverera.

En annan bra musikfilm var Fuck off police car, en sydafrikansk film om ett hårdrocksband med samma namn (fast på afrikaan). Filmen handlade lika mycket om bandet som orsaken till att de idag är ett jättefenomen i Sydafrika - de sjunger på afrikaan, och är en del av en ung generation afrikaaners reaktion mot föräldragenerationens kulturkonservatism och rasism. Men det sistnämnda är väldigt intressant: ingenstans i filmen problematiseras att post-apartheid afrikaanernas kultur är precis lika segregerad och vit (inte en svart eller indier på ett gig eller på någon av rockfestivalerna till exempel). Det är ett problem som går igen i den märkliga filmen White poverty - In the New South Africa, där en vit underklass helt okommenterat tillåts gråta ut om hur synd det är om dem efter apartheid.

Det danska filmprojektet Cities on speed var också intressant. Tre filmer om tre växande storstäder, av vilka Mumbai Disconnected var bäst. Här skildras hur stadens tillväxt påverkar dess infrastruktur, och hur lösningarna i sin tur ses genom ögonen på personer ur olika klasser i staden. Filmurbanism när den är som nästan bäst.

Den bästa nya film jag såg hette Taqwacore - The birth of punk islam, en dokumentär som jag kommer att återkomma till mycket mer utförligt och därför inte vill orda för mycket om än.
Suffice to say att jag har väntat på den i flera år.

Slutsatsen jag drar av hela IDFA-erfarenheten är att skulle jag göra en dokumentärfilm, då är det här den sista plats jag skulle söka upp för finansiering. Och att, när jag väl hade gjort filmen någon annanstans, då skulle festivalen vara en utmärkt plats för en lansering eftersom filmen skulle skilja sig så markant från allt på plats. Men då vore förstås risken stor att industrin skulle tro att det hela var fiktion.

För deras verklighet tycks bestå av 58 minuter långa kapitel, befolkade av folk utan kroppar.

Inga kommentarer: