Såg en av två föreställningar av Happy Sally (i regi av Saga Gärde som gjort den fina kortfilmen Babysister) på Eriksdalsbadet i lördags. Jag håller i stort sett med Lars Ring i dagens SvD - och hade man inte läst Sara Stridsbergs bok var förvirringen stundtals total.
Men jag gillar hur man använde den stora simhallen som projektionsyta. Själva spelet var så att säga i förgrunden (publikens sida av poolen), och på andra långsidan lekte ett barn, en kvinna i baddräkt gjorde simövningar och filmsnuttar projicerades på en stor duk - tyvärr mest ett utnyttjande av det gamla klassiska greppet att låta filmen gestalta minnet, tror faktiskt man hade kunnat få ut mer av medi i sammanhanget. Filmen speglades dessutom i bassängen på ett effektfullt sätt.
(Fast kanske tog man dock det här med projektionsytor a tad to far när man skickade ut ett barn att lysa sig själv med ficklampa i ansiktet i höstrusket bakom simhallens stora fönster. Jag trodde det var någon Halloween-firande yngling som råkat gå förbi och ville skoja med oss där inne.)
Bäst var, som Ring påpekar, nyttjandet av gamla radiointervjuer - ytterligare en »projiceringsyta« får man väl säga, eftersom effekten av förinspelat material i en stor ekande hall ger en upplevelse man nästan kan ta på. De spikade fast förminskandet av Sally Bauer bättre än något annat.
Temat i Happy Sally framgår hur som helst ändå, och bitvis smärtar det till rätt ordentligt av ofullbordade drömmar och förspillda livsöden.
Och initiativet var ju helt fantastiskt. Mer sådant - erövra, ta tillbaka och omvandla oväntade platser till kultur. Det är så man får en levande stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar