Videocracy

Våren 1966 höll den svenske kommunikationsministern Olof Palme ett tal där han försvarade svensk public service. Där tog han avstånd från det amerikanska idealet om eterns kommersiella frihet och citerade Olof Lagercrantz när han försökte beskriva denna.

Resultatet, menade Palme, hade blivit »en mardröm i sockerkrokan en helveteskrets där pinoredskapen hämtats från något stort jordiskt tivoli.«

När jag såg Erik Gandinis nya dokumentärfilm Videocracy undrade jag stilla vad Palme hade tyckt om han hade fått uppleva den italienska tv-verklighet som Gandini skildrar så väl.

Min recension hittar ni som brukligt på SvD.

Fält

Jag har egentligen mycket litet att säga om det där litteraturmanifestet, men det fick mig att minnas ett blogginlägg jag lovade mig själv att skriva när jag satt på ett hustak i Lissabon en natt i somras.

Det gällde svensk litteratur, och avsaknaden av bra manus i svensk film - kanske främst sådana som klarade av att berätta en historia som kändes relevant samt med en känsla för stil.

Med stil menar jag inte bara formgreppet på pappret, i språket, utan även den förmåga till ekonomin i en historia - vem som berättar, och hur det berättas i tid och rum.

Jag läser på tok för lite svensk litteratur men hade lovat mig själv att ta igen den saken under sommaren. Så jag tog med mig ett par böcker från senare år på mina resor. Den enda av dessa jag inte la ifrån mig med avsky efter en stund var också helt fantastisk.

Jonas på FLM har remixat manifestet och som han påpekar så skulle nog manifestets upphovsmän känna sig hemma i den svenska filmen, där stilgrepp är hyfsat underordnade ett mer eller mindre klassiskt berättande. (Den svenska filmen sammanfattas också alltför väl av att rätten till att filmatisera Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora snabbt som ögat köptes av ett produktionsbolag).

Jag brukar titt som tätt, i recensioner och annorstädes, plädera för att filmare måste våga tänka på både form och berättelse - ja att dessa saker obönhörligen hänger ihop och faktiskt inte ens är möjliga att skilja åt. (Att manifestets författare tycks oförmögna att se att den stil de kritiserar också uttrycker något väsentligt om vår samtid är synd för dem... och oss eftersom vissa av dem också är kritiker).

Det är ovanligt att se svenska filmer - eller läsa svenska böcker - som förenar en skarp stil och en berättelse som känns väsentlig på ett ömsesidigt fruktbart sätt. Därför fick Andrzej Tichýs bok Fält mig att längta efter en filmatisering på densamma.

Boken handlar om två personer, Nadir och Nadia, som båda har haft psykiska sammanbrott och träffas på en klinik. Fält är en väv av deras respektive berättelser. Här finns både historia - framförallt brutal europeisk 1900-talshistoria, och hur den lever vidare i människor ibland i flera generationer på ett sätt som svenskar så ofta har svårt att fatta - och det vi så fint kallar flyktingöden. Men det är långt ifrån de vanliga skildringarna, utan mer ett möte mellan det bagage vi bär med oss och samhället omkring. En apokalyptisk Det nya landet utan tjafs om »kulturella« och »etniska« skillnader utan med mänsklighet i centrum.

Men det är sättet som Tichý berättar på som är det explosiva, det som ger Nadia och Nadir kropp och röst och får oss att känna med dem (och känna deras sammanbrott). Lika hallucinatoriskt och ibland knappt, som oerhört målande. Och drivet som fan.

När jag satt där i Lissabon försökte jag komma på någon enda svensk regissör som skulle ha modet att ge sig på det här materialet, tro på det som film. Det kunde jag förstås inte göra, trots att jag var Margarita-full och hade en optimistisk syn på tillvaron (Michael Jackson dog inte förrän 24 timmar senare).

Nu har Svenska Filminstitutet avsatt en miljon som etablerade författare kan söka för att skriva manus utan att gå vägen via producenter och produktionsbolag. Och alla söders mediamänniskor med två »romaner« bakom sig jublar för ännu en inkomstmöjlighet.

Snälla snälla Tichý, sök pengar och skriv direkt för den svenska filmen. Vi behöver folk som har något väsentligt att säga - och som vet hur det skall sägas.

Frying Frears

Jag ser om två Stephen Frears-filmer och bloggar om det.

Bra initiativ

Filminstitutet satsar en miljon på manusutveckling, pengar som skall kunna sökas direkt av etablerade författare. Det är visserligen en struntsumma, men en bra början. För manusförfattare måste få våga satsa på historier till filmer utan att när de sätter ner pennan vara ängsliga för vad en producent tycker.

Att bli med bok

Ja, jag blev ju författare i somras när min bok om svensk film officiellt släpptes i Polen. Såhär ser den ut. Det är ju en underlig upplevelse att publicera sig på ett helt nytt språk, och för en helt annan publik än man är van vid. Av de reaktioner som jag har fått tycks boken dock vara uppskattad. Jag hoppas att den snart kommer på ett språk som jag själv behärskar till fullo.

Jag besökte festivalen i Wroclaw för att prata om boken och introducera några svenska filmer. Det var en välorganiserad festival - imponerande att fylla salong på salong mitt i juli - även om jag inte kände mig helt organiserad under min enda eftergift till arbete under två månaders time-out. Men utan att gå in på några detaljer - ni som var där kan ju skratta igenkännande/ skaka medlidande på huvudet när ni läser det här - så var det väldigt kul och väldigt jobbigt.

Det var en hel del bra gäster på plats, bland annat galningen Guy Maddin och Agnès Varda. Tsai Ming-Liang, som förärades ett retrospektiv (jag slank in på visningen av den underbara Goodbye, Dragon Inn), satte också ihop en fin liten utställning.
Tre knullbås i ett mörkt galleri. I varje bås fanns en brits, toapapper och en tv-apparat. En apparat visade en byggarbetsplats, på en annan rullade en intervju där Ming-Liang, möjligen upphetsat, talade om steady-cams.
Också ett sätt att få sina kickar.

När japanska familjer började krascha

»Thank God the dark nights are drawing in again
'Cos high summer has got me down
I'll wait till the end of August
And get off this merry-go-round«

Jag längtar kanske inte riktigt lika mycket efter hösten som Van Morrison gör, men det är dags att börja jobba igen. Firar det med en ny text på Weird Science om hysteri och Kiyoshi Kurosawas film Tokyo Sonata.