Fält

Jag har egentligen mycket litet att säga om det där litteraturmanifestet, men det fick mig att minnas ett blogginlägg jag lovade mig själv att skriva när jag satt på ett hustak i Lissabon en natt i somras.

Det gällde svensk litteratur, och avsaknaden av bra manus i svensk film - kanske främst sådana som klarade av att berätta en historia som kändes relevant samt med en känsla för stil.

Med stil menar jag inte bara formgreppet på pappret, i språket, utan även den förmåga till ekonomin i en historia - vem som berättar, och hur det berättas i tid och rum.

Jag läser på tok för lite svensk litteratur men hade lovat mig själv att ta igen den saken under sommaren. Så jag tog med mig ett par böcker från senare år på mina resor. Den enda av dessa jag inte la ifrån mig med avsky efter en stund var också helt fantastisk.

Jonas på FLM har remixat manifestet och som han påpekar så skulle nog manifestets upphovsmän känna sig hemma i den svenska filmen, där stilgrepp är hyfsat underordnade ett mer eller mindre klassiskt berättande. (Den svenska filmen sammanfattas också alltför väl av att rätten till att filmatisera Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora snabbt som ögat köptes av ett produktionsbolag).

Jag brukar titt som tätt, i recensioner och annorstädes, plädera för att filmare måste våga tänka på både form och berättelse - ja att dessa saker obönhörligen hänger ihop och faktiskt inte ens är möjliga att skilja åt. (Att manifestets författare tycks oförmögna att se att den stil de kritiserar också uttrycker något väsentligt om vår samtid är synd för dem... och oss eftersom vissa av dem också är kritiker).

Det är ovanligt att se svenska filmer - eller läsa svenska böcker - som förenar en skarp stil och en berättelse som känns väsentlig på ett ömsesidigt fruktbart sätt. Därför fick Andrzej Tichýs bok Fält mig att längta efter en filmatisering på densamma.

Boken handlar om två personer, Nadir och Nadia, som båda har haft psykiska sammanbrott och träffas på en klinik. Fält är en väv av deras respektive berättelser. Här finns både historia - framförallt brutal europeisk 1900-talshistoria, och hur den lever vidare i människor ibland i flera generationer på ett sätt som svenskar så ofta har svårt att fatta - och det vi så fint kallar flyktingöden. Men det är långt ifrån de vanliga skildringarna, utan mer ett möte mellan det bagage vi bär med oss och samhället omkring. En apokalyptisk Det nya landet utan tjafs om »kulturella« och »etniska« skillnader utan med mänsklighet i centrum.

Men det är sättet som Tichý berättar på som är det explosiva, det som ger Nadia och Nadir kropp och röst och får oss att känna med dem (och känna deras sammanbrott). Lika hallucinatoriskt och ibland knappt, som oerhört målande. Och drivet som fan.

När jag satt där i Lissabon försökte jag komma på någon enda svensk regissör som skulle ha modet att ge sig på det här materialet, tro på det som film. Det kunde jag förstås inte göra, trots att jag var Margarita-full och hade en optimistisk syn på tillvaron (Michael Jackson dog inte förrän 24 timmar senare).

Nu har Svenska Filminstitutet avsatt en miljon som etablerade författare kan söka för att skriva manus utan att gå vägen via producenter och produktionsbolag. Och alla söders mediamänniskor med två »romaner« bakom sig jublar för ännu en inkomstmöjlighet.

Snälla snälla Tichý, sök pengar och skriv direkt för den svenska filmen. Vi behöver folk som har något väsentligt att säga - och som vet hur det skall sägas.