Evig sommar

Igår släppte Criterion Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick på dvd i USA. Här skriver designern Sam Smith om jobbet med omslaget.

Hundtand

En samling filmposters för Dogtooth, en av 00-talets bästa filmer.

Förra veckans krönika, igen

Förra fredagens SvD-krönika.

»Förra numret av Cineaste – ett amerikanskt magasin som vi filmnördar varsamt lägger på kaffebordet – pryddes av en ikonisk kyss från Jean-Luc Godards debut Till sista andetaget. Filmen hade premiär för 50 år och var en del av Nya vågen: en revolution där teori och praktik möttes; en ny film född ur tekniska möjligheter att lämna studion och filma i verkligheten.

Häromveckan följdes vårnumret upp med en special om dvd-skivan. Visst är de lite sent ute, men en av artiklarna – Jonathan Rosenbaums A New Form of Collective Cinephilia – fångar något som är minst lika viktigt idag som Nya vågen var 1960. Dels för att det fortfarande finns många som menar att det riktiga sättet att se film är på bio, dels för att dagens revolution handlar mindre om hur vi gör filmer och mer om vilka vägar dessa tar till oss och hur vi pratar om dem.

Rosenbaum, åldersman inom den amerikanska filmkritiken, riktar sitt försvar för film på dvd mot ett vanligt biosalongsargument: den kollektiva upplevelsen. För det är ju faktiskt inte så att upplevelsen av film hemmavid idag är individuell. Det sociala nätverkandet kring filmtittande är nu så stort att det bör betraktas som ett nytt slags kollektivt åskådarskap.

Artikeln är som bäst när Rosenbaum gör upp med hulkandet över en förlorad (bio)filmkultur och riktar blicken förbi dvd-skivan, mot nätaktivismen kring obskyr film. Är kanske inte det faktum att människor tillgängliggör Jacques Rivettes tolv timmar långa Out 1 på nätet, och obetalt hjälps åt att skapa undertexter till filmen (som inte finns på dvd) ett tecken på en vital filmkultur? Ja, kanske viktigare än lite tjafs om auteurteorier i små specialtidskrifter på 60-talet? Men nätkulturen kring film betraktas i bästa fall som något anarkistiskt, i sämsta fall som något illegalt.

Jag tänker på detta när jag läser att Svenska Filminstitutet även denna sommar satsar miljoner på att få ut svenska filmer till biografer. Det gick nämligen bra för Sommaren med Göran i fjol, varpå det har gått ut påbud om att ingen svensk ska ha längre än 20 mil från sommarstugan till en kopia av Beck och Späck. Det är väl en fin tanke? Ja, och ett skamlöst ekonomiskt bidrag till de popcornnasande biografägarna, den viktigaste delen av den svenska filmkartellen.

Men nu är det 2010. Om SFI fortfarande har en gnutta intresse kvar för film som kultur så är det nog dags att börja utforska de nya konsumtionssätten. Det finns stora behov av att vitalisera kanalerna och samtalet om svensk film. Ett SFI Play med initiativ till sociala nätverk, kanske? Jean-Luc Godard – som i våras la upp sin nya film på nätet dagarna före premiären i Cannes – skulle antagligen hålla med.«

En liten pinsamhet: jag blandade i min trötthet ihop tidskrifter. Senaste numret av Film Comment hade en Till sista andetaget-special. Det senaste numret av Cineaste, korrekt, dvd-specialen. Men jag lägger varsamt båda på något av alla mina bord här hemma.

Lethem hjärta Cronenberg

Lustigt. När jag tidigare i våras läste ut Jonathan Lethems tungt filmrefererande romanen »Chronic city« (den utspelar sig bland annat på Criterions New York-kontor) funderade jag på en bloggpost om varför det inte har gjorts filmer på Lethems böcker.

Lethem älskar film. Han bidrar bland annat med en videoessä på Criterions utgåva av Nicholas Rays Bigger than Life; för att inte tala om alla personliga filmessäer han skrivit om allt från The Searchers till Cassavetes och Star Wars (se bland annat den suveräna samlingen «The Disappointment Artist«).

Men inga av hans mästerverk - »Motherless Brooklyn« eller »Fortress of Solitude« - har filmatiserats. Kontrollfreak, tänkte jag.

Så bloggade Criterion om att hans roman »As She Climbed Across the Table« skall filmatiseras av ingen mindre än David Cronenberg. Jippi, tänkte jag, gav mig på lite googlande. Och se ketchupeffekt: Edward Norton ska regissera (!?) och spela i Motherless Brooklyn som kommer senare i år, och Maria Full of Grace-regissören Joshua Marston har hand om min favoritbok, »Fortress of Solitude« som är planerad till 2012.

Vem som en dag ger sig på den snurriga men rörande »Chronic City« (en bok som växer i tankarna men med sina märkliga karaktärer, parallellvärldar och lingvistiska kinesiska askar var rätt tung att läsa) återstår att se.

Konsten att promota - Apflickorna

Såhär som på bilden ska det se ut när man vill skapa intresse för sin kommande film. Det blir inte sämre av att Lisa Aschans långfilmsdebut har titeln Apflickorna och den underbara taglinen »En modern western om makt, sex och djur«. Filmen, som är den sista Rookie-filmen (RIP) fick nyligen 2 750 000 i produktionsstöd.

(Aschan medverkar i en artikel jag skrev åt tidskriften 10tal tidigare i våras. Finns i butik. Är hon lika bra på långfilm som oneliners kan det här bli en fantastisk rulle).

En liten antirojalistisk Maj Wechselmann

Några ord om Maj Wechselmanns bidrag till bröllopsyran - och en SvD-krönika som i vanlig ordning inte ligger ute än - så lämnar jag er i Stockholmspolisens händer för lite modern konst, film och, förhoppningsvis, sol på sydligare breddgrader.

Ja, kanske ska bifoga en lite ursäkt för det knappa bloggandet häromkring just nu - har fullt styr att klara jobbhanken innan jag stämplar ut för sommaren.

Typkastning anno 2010

För ett par år sedan hamnade Uppsalapolisen i blåsväder efter att de använt signalementet »blåneger« över radion. Jag vill minnas att det blev kort och lite kritik, och att poliserna försvarade sig med att de snabbt behövde förmedla förståelig information om vad de var för person de sökte.
Eller något.

Inatt fick jag ett mejl från en SvD-kollega som riktade min uppmärksamhet mot den här jobbannonsen:

»Arab/mellanöstern man 30-55år sökes till filminspelning v.28-32

Hejsan. Vi på white fork productions söker efter en arab/mellanöstern man mellan 30-55år gammal. Han skall spela terrorist. Utseendet vi söker är lite Usama eller Saddam. Hör av dig för mer info! Vi hörs väl? Mvh Lars White Fork Productions.«

Eftersom annonsen inte ligger kvar, så antar jag att tjänsten är tillsatt.

När svenska litteraturkritiker började titta på teve

Kunde såklart inte hålla mig ifrån den tevedebatt som blossat upp. Inlägg på Weird Science.

Förra veckans krönika

Förra fredagens kortkrönika i SvD tycks inte ligga på nätet upptäckte jag nu. Kommer här.

»Nyligen meddelades att Film i skolan-stödet, som kommunerna har använt till att slänga upp en repig filmkopia i aulan, på flera håll omvandlas till pedagogik kring elevers arbete med rörlig bild.

Det är helt rätt. Film har idag en annan närvaro i våra liv. Vi inte bara ser rörlig bild överallt från späd ålder – vi skapar den på sätt som var omöjliga på 1980-talet när man fick smöra för en kompis med VHS-kamera för att få spela in en snutt. Som regissören Chris Petit träffande har uttryckt saken: det finns inga ursäkter att inte göra film idag.

Det första seklets filmkanon är ett referensbibliotek till andra konstarter. Visst har filmen skapat sina egna språk, men spelfilmen föddes i relation till teatern och litteraturen. Längd, lokal, premiär, förlaga; allt för att fånga medelklasspublik. Och filmberättande var länge en dyr industri, få förunnad. Idag ser vi hur ny teknik släpper in nya röster, ger ny form och andra berättelser. Inte minst från de konstnärer som på senare år sökt sig till filmens värld.

Det senare togs upp i en panel jag ledde häromveckan där det diskuterades hur konstnärer använder spelfilm som ännu ett verktyg. Ernst Billgren berättade hur hans generation upptäckte video, men undvek filmbas som var tidskrävande och utgjorde gräns för när konst blev film.

Konstfacksprofessorn och bildberättaren Joanna Rubin Dranger, snart aktuell med filmen Fröken Märkvärdig och karriären, vittnade om ett stadigt ökande intresse för film bland eleverna. Samma sak som vi har sett på Mejan och andra håll alltså; man blir inte överraskad när man den här våren snubblar över en klassisk dokumentär på Beckmans examensutställning för design.

Det vi ser är början på en revolution; nästa generation regissörer kommer att växa upp med den rörliga bilden före pennan vilket kommer ge helt andra referensramar.

Men redan idag finns det bara en gräns kvar för att definiera klassisk film, och producenten Erika Wasserman uttryckte den vasst i diskussionen:

Film, det är vad biografägarna säger att det är.«

RIP, Louise B

Louise Bourgeois. En av mina största museiupplevelser var spindlarna på Malmö konsthall för en herrans massa år sedan (1998 närmare bestämt, »long before the stars were torn down« som Bob skulle ha sagt).