torsdag 3 juni 2010

Förra veckans krönika

Förra fredagens kortkrönika i SvD tycks inte ligga på nätet upptäckte jag nu. Kommer här.


»Nyligen meddelades att Film i skolan-stödet, som kommunerna har använt till att slänga upp en repig filmkopia i aulan, på flera håll omvandlas till pedagogik kring elevers arbete med rörlig bild.

Det är helt rätt. Film har idag en annan närvaro i våra liv. Vi inte bara ser rörlig bild överallt från späd ålder – vi skapar den på sätt som var omöjliga på 1980-talet när man fick smöra för en kompis med VHS-kamera för att få spela in en snutt. Som regissören Chris Petit träffande har uttryckt saken: det finns inga ursäkter att inte göra film idag.

Det första seklets filmkanon är ett referensbibliotek till andra konstarter. Visst har filmen skapat sina egna språk, men spelfilmen föddes i relation till teatern och litteraturen. Längd, lokal, premiär, förlaga; allt för att fånga medelklasspublik. Och filmberättande var länge en dyr industri, få förunnad. Idag ser vi hur ny teknik släpper in nya röster, ger ny form och andra berättelser. Inte minst från de konstnärer som på senare år sökt sig till filmens värld.

Det senare togs upp i en panel jag ledde häromveckan där det diskuterades hur konstnärer använder spelfilm som ännu ett verktyg. Ernst Billgren berättade hur hans generation upptäckte video, men undvek filmbas som var tidskrävande och utgjorde gräns för när konst blev film.

Konstfacksprofessorn och bildberättaren Joanna Rubin Dranger, snart aktuell med filmen Fröken Märkvärdig och karriären, vittnade om ett stadigt ökande intresse för film bland eleverna. Samma sak som vi har sett på Mejan och andra håll alltså; man blir inte överraskad när man den här våren snubblar över en klassisk dokumentär på Beckmans examensutställning för design.

Det vi ser är början på en revolution; nästa generation regissörer kommer att växa upp med den rörliga bilden före pennan vilket kommer ge helt andra referensramar.

Men redan idag finns det bara en gräns kvar för att definiera klassisk film, och producenten Erika Wasserman uttryckte den vasst i diskussionen:

Film, det är vad biografägarna säger att det är.«

Inga kommentarer: