Om att skriva

Blicken landar långt bort på den enda strimman ljus under en låg svart himmel. Jag väntar på att blixtarna ska bryta fram bakom den allt blötare rutan på färjan och tänker på mitt språk. Språket och orden som jag har arbetet med i tio år den här hösten. Tio år. Tio år av att byta hundralappar, allt fler av dem, mot adjektivt. Allt färre av dem. Adjektiv att fästa på en känsla född av ett att annat konstverk som ska filtreras genom mig. Jag blev bra på det. Att de ville att kristallen det bröts igenom skulle vara ren. Det är inte mitt problem tänkte jag. Jag har aldrig varit ren. Du är rock n roll sa en röst till mig nyligen. Jag vet inte om det är det bästa sättet att förklara saken, men ett. Säkert ett.

Så blev jag oren.

Orden och språket. Att fästa känslor kring teorier som stelfödda landat i världen. Jag tyckte mig väl se något i dem som man kunde böja till, förklara något med mitt språk.

Det bor ingen lögn i det här språket. Men det är ett instrument. Ibland. Ibland andas det. Det finns och fanns stunder då jag kunde läsa om mina texter och se min lunga höjas och sänkas i dem. Min lever. Mina njurar. Alla nervbanor i min hjärna. Kuken. Jag kunde känna kåtheten som jag hade känt i salongen forsa ut med en mening och faktiskt sitta kvar på datorskärmen och tidningspappret. Känna ilningen i Mitt Namn under.

Ljuger jag? Finns det någon Gun for hire som inte känner så? Varför skriver ni då kritiker? Känner ni er nyttiga?

Mitt språk ligger kladdigt på färjans ruta. Grumlar som regnet. Jag kan inte se ljusranden klart bara skönja den. Jag kan bara ana att blixtrarna kanske börjar. Elektriciteten i luften äter sig igenom allt. Jag tänker att kan den äta sig in hit, så kan mitt språk äta sig ut dit. Bränna bort regnet och få mig att se klart.

Jag åkte till ön med skrivbordet uppdelat i två. På ena sidan låg en mapp med titeln ”paril 2012”. Alla de texter som forsade ut i febern efter att du lämnade mig. Så nära de där orden du älskade och jag i hemlighet kallade klyschor: Hudlöst. Naket. Fritt. Vilt. Vackert. Så nära jag någonsin har kommit. Ingen censur. En sanning finns det i alla de där orden, om man tillräckligt länge har arbetat med ett instrument kan man, och först då, sätta upp det som en stämjärn till munnen och låta det fånga upp ens andetag utan filter.

Har du någonsin hört Bob Dylans pianoversion av She´s Your Lover Now? Eller ännu hellre I´m Not There? Jag vet inte om den senare kan kallas för en sång. Det är en trevare, ett sökande efter en sång. Det är sådant som artister sällan släpper ut. Det är sådant som så sällan fångas på en inspelning som pressas på vinyl, bränns med laser på en skiva, pressas in i vad det nu är för ettorochnollor allt är idag.

I den andra mappen låg och ligger en deckare. Jag kommer att skriva den en dag. Jag drömmer om pengarna, jag som alla andra som kan knappra fram en begriplig text. Jag vet också att jag kan baka in den där biografin som i mitt liv har alla de spännande ingredienser som kan krävas.

Det är utmattande att skriva. Något mer på det senare än det förra. Efter fyra timmar kippar jag efter andan. Det där membranet jag bär omkring minnena av dig och oss har släppt och det händer att jag slår igen datorn och ryggar tillbaka som om det brann från skärmen och det vita ljuset gick rätt in på nervtrådar blottade som pulporna i tänder. Dylan igen: skulden i I Dreamed I saw St Augustine. Jag drömde att jag var bland dem som satte ut honom att dö.

Det är samma som när jag vaknar om natten. När huden, fettvävnaden, förträningen, det intellektuella inte finns. När jag inte står och håller igen grinden. Det väller fram och jag slår nävarna mot glasbubblan omkring mig.

Det stiger upp rök och dimma och ånga från havet och elektriciteten driver in i min näsa och snart kommer de första blixtrarna att lämna förnimmelsen och slå ner i vattnet.

Vi åkte igenom eldmolnen som jag bara kunde föreställa mig. Katamaranen skar rätt igenom blixtrarna och lukten och den där doften av knallpulver som får mig att tänka på runda plastskott som ligger i fickan och som jag tar fram och lägger på en sten och slår och slår och slår på.

När och hur lär man sig skriva igen. När skär orden som knivar igenom det som en gång har lärts. Det där som är lagret som skyddar, som har vävts i varv efter varv i lager efter lager för att skydda, bär och ger inkomst? Orden som lyfter och bär fram – smaka på den här frukten. Tycka.

Nej, det finns inget naket språk. Orden bär redan på något som inte kan skalas av från vad de har odlats på. De har en betydelse som står mellan dig, mig, oss, alla som läser dem för förståelse. Men då drar jag mig tillbaka och kastar mig mot glaset tills det krossas så bär jag med mig orden i famnen och lägger ner dem igen. Plockar upp dem ett och ett och slungar dem igen. Låter inte hanen vila.

Om jag inte är domare över orden. Om inte orden och meningarna först bollas mellan advokat, åklagare och nämndemän – ”vad menade du – och eller var det eller” – så kan de brinna furiöst precis som svetten sticker när den kommer ur porerna. De kan göra illa. De kan ge svalka. Vara balsam. Göra ont.

För jag vill ju att de ska göra ont.

Jag vill inte att smärtorna ska ha ett namn. Jag vill inte att du ska förstå den med hjälp av mina ord. Jag vill att orden ska vara så tyngdlösa att de bara bär med sig smärtan så att den kan ta sig in som brännhet ånga genom munnen, genom näsan, genom porerna.  

Du ska inte se vad orden bär, för de har ingen mening.

Du ska stirra men inte förstå var allt det onda kommer ifrån.

Nej, jag är inte smartare. Men jag har haft ryggen mot väggen fler gånger.

Jag har fallit så många fler gånger.

Vet du alls vad det innebär att falla?

Vet du vad vilt och vackert betyder egentligen? Vet du vad det innebär att vara ful och hatad och kastad till vargarna. Att kastas ut i det där hörnet med stämpeln i pannan.

Att kasta ut sig själv.

Det är vilt att ta sig därifrån.

Det,

det är fult vilt och vackert.

Jag är inte smartare. Jag har bara tillbringat lite mer tid med min rygg mot väggen.

Så orden får ta sig igenom fönstret. Torka bort regnet så att den svarta himlen kan öppna sig och kasta ut blixtrarna mot havet. Så rent att jag kan höra kyrkklockorna som dånar och jag tar ett kliv upp på trappan under porten och låter regnet svepa ner framför ögonen och det blöta håret lägger sig över ansiktet och blandar sig med tårarna.

Och orden.

Jag tar upp dem ett och ett. Vrider och vänder på dem. De kom så lätt och de kommer fortfarande så lätt. Som att vrida på en kran. De kom ut och la sig som en hud och någon kom fram och sa vad fin hud du har.

Det hade de läst i en tidning, i en bok.

Jag sliter av mig huden. I bitar. Knycklar ihop den i små bollar på ett tåg som far fram i ett allt tätare mörker. Det växer en hög omkring mig. För det är ett nytt modernt tåg. Inte som de där jag en gång började skriva på till tonerna av Where are you tonight och kastade ut sida efter sida av bläck som rann ut.

Man kan inte planka på flygplanen som godstågen och man kan inte kasta ut breven från tåg längre så att de landar på en åker i ett koldränkt Europa där till och med kossorna är lite gråare.

Jag läste en gång om inspelningen av Street Legal. Han ville få det gjort snabbt och hyrde någon slags mobil studio. Tryckte in sexton musiker och gud vet hur många körsångerskor. En tekniker intervjuades i ett av alla dessa eviga nördmagasin när skivan skulle ges ut i någon slags remasterversion. Hur allt läckte. In och ut och över alla kanaler och det fanns inget rent och han skakade på huvudet. Det var ju galet stod det och bakom orden kunde jag se det där lilla leendet när han skakade på huvudet för den där Dylan var knäpp.

Ett språk läcker på samma sätt. Det finns inga rena ord. Inga rena meningar. Inga betydelser som inte redan har plockat upp något annat. Som inte har rullat sig i smutsen. Jag lyssnar på Leonard Cohens Hallelujah och alla tekniska perfektionister som söker sig till den och gör sina vedervärdiga versioner av låten.

De där obesudlade orden av renhet som aldrig har rullat sig i något är vad de vill ha. Det som inte luktar. Den sortens skönhet skär aldrig upp själen för den lämnar aldrig kvar något. Klinisk perfektion där blodet bara sipprar ut efter skalpellen. Man ligger i en pöl och dör innan endorfinet slutat verka så man hinner aldrig känna något.

Allt är separerat på pappret – men inget är det.

Det vet ju du, eller hur?