»A trip to Malta«

Besökte i helgen Malta för att rapportera från Europeiska filmakademiens årliga prisutdelning - ett event med ambitionen att en dag skala bort behovet att refereras till som »Europas Oscargala« för att folk skall veta vad det rör sig om. 

Skrev om det hela i SvD, ur den krisvinkel som galan själv  hade valt att trycka på i manus (med en olycklig polarisering mellan amerikansk film som onyttigt godis och europeisk film som uppbygglig och bra).

 Jag slängde upp den senila bakåtblickande europeiska filmen på divanen och lät den göra vad den gör bäst, navelskåda, medan jag och två kollegor tog bilen ner till sydöstra Malta och flyktinglägret Hal Far - bilden - där båtflyktingar, främst från Somalia, interneras.  

Vi blev rätt snabbt utkastade efter att vi tagit oss in bakvägen (journalister är inte särskilt populära hos ledningen  - två vita killar, de enda vita där, som såg ut som en korsning mellan bikers och grekiska hamnbyråkrater).

 Men det räckte för att att se att a) siffrorna om att ungefär 400 personer bor på platsen inte stämmer b) det kan knappast möta några som helst sanitära kriterier. Och för att se den saken behöver man inte ens gå in i lägret: barackerna - omgivna av stängsel och taggtråd - ligger i en industriell avfallszon där lite vad som helst har dumpats. Hundratalet meter bort, på en nedlagd flygplats, ligger en dragracingbana och ljudet av accelererande fordon utan ljuddämpare ligger som en konstant matta över hela lägret, och lär knappast gå att undkomma i barackerna med sina tunna väggar.

Den största, märkligaste, ironin är att så fort området börjar bli anständigt, en knapp kilometer bort, ligger ett »Playmobil Funhouse«. Man ser den vita medelklassen med sina glada barn, möjligheten att drömma och längta och hoppas. Och man kör tillbaka och ser håglösheten bakom stängslet hos människor som väntar på att slussas vidare till något okänt - eller kanske skickas tillbaka för att på nytt försöka ta sig över ett hav som kanske redan dödat en släkting, vän eller älskad.

Åtta timmar senare tog Michael Haneke emot alla stora priser på scenen i Valletta för Amour - en utmärkt metafor för vårt gamla Europa.

Och jag tänkte på en sak Haneke sa förra sommaren när jag intervjuade honom och frågade om hans rädslor. Jag frågade om hur han resonerar - vit, man, övre medeklassen - när det kommer till frågor om rasism och integration, som de han tar upp i Code Inconnu? Han svarade att han är konstnär - han måste få utforska saker utan att handskas på ett eller annat vis som person. Att knackade en svart familj med tio barn på dörren och frågade om de fick flytta in, skulle han antagligen säga nej - trots att han har en stor lägenhet och ett hus. 

Sen kopplade han insikten som ligger i svaret - det som är kärnan i en av Europas stora samtidsfrågor - till sina rädslor:

»Jag är rädd för mycket. Men räddast är jag för den stora kommande konflikten - den mellan nord och syd. Den blir nog oundviklig.«