Nathan Shachar – när lögnen om filmhistorien blir ett vapen

-->

Dagens mest häpnadsväckande läsning, särskilt för den filmintresserade, är Nathan Shachars fristående kolumn på Dagens nyheters ledarsida. Shachar, tidningens mångårige Mellanösternkorrespondent, förklarar hur vänstern med filmer som "Leoparden", "Pansarkryssaren Potemkin", "Oktober" och en handfull andra medvetet har förfalskat historien på grund av sin ideologi. 

Just detta är måhända inte särskilt överraskande, särskilt inte från Shachars penna. 

Mer förvånande är påståendet att detta var de första historiska lögnerna i konstens och framförallt i filmens tjänst. Shachar tar på sig filmprofessorshatten och förklarar att Sergei Eisensteins "Pansarkryssaren Potemkin" – trappscenen ni vet – är det första praktexemplet.

Efter det, syndafloden. Vänstern hånade historien, så nu är Trump deras fel. 

Det mycket korta svaret för alla som kan filmhistorien stavas D.W. Griffith och filmen ”Nationens födelse” från 1915. 

Det lite längre för den som inte känner till ”Birth of a nation”, som den hette på engelska, eller dess historia och konsekvenser är detta:

"Nationens födelse" räknas inte bara som den första blockbusterfilmen; Griffith var rasist och

baserade filmen på boken "The Clansman". Ideologiskt var det en film med tydligt syfte: att framställa en nation som gjuts samman av den vita rasen och rehabilitera södern.

Filmen utspelar sig först under inbördeskriget, där den framställer landet som en vit helhet som hör samman. Sedan under Rekonstruktionen, och här uppstår dess verkligt kontroversiella sida: Södern invaderas nu av sexuellt lössläppta och ointelligenta svarta som hotar späda vita kvinnor, våldtar dem och drar samhället i fördärvet. 

Propagandan kanske känns igen? 

Men inte bara frigivna slavar; filmen spelade på rädslor i norr genom att inkludera vissa européer. Vid samma tid i norr, alltså på 1910-talet, är man rädd för invandringen från södra och östra Europa. 

Det fungerade väl och filmens porträttering av den modiga Klanen blev pånyttfödelsen för Ku Klux Klan. I Linda Gordons läsvärda "The second coming of the KKK - The Ku Klux Klan of the 1920s and the American political tradition" påpekar hon också att klanen redan då också var ett nordligt, urbant fenomen.

"Nationens födelse" är således en förljugen film med ett syfte. Den ljuger om slaveriet, om Södern och om kriget. Även om Griffith skröt med hur historiskt korrekt hans film är i viktiga scener, som i mordet på Lincoln. Något som gjorde att filmen också uppfattades som mer trovärdig. 

Precis som så mycket annat kring Södern och slaveriet vid denna tid – böcker, statyer över Konfederationens generaler– var filmen en reaktion på hur den förlorande sidan hade behandlats efter kriget och på avvecklingen av slaveriet. Södern behövde desperat ha kämpat för något ädelt. Den så kallade "Lost cause"-tanken. 

Här finns faktiskt ett annat bemötande på Shachars påståenden. Han menar att konsten var historiskt förankrad före det 20:e århundradet. Exakt vad som avses är svårt att fatta, men bevisen mot det påståendet kan man ju hitta exemplevis i litteratur av detta slag: skrivet av rasistisk, det vill säga ideologisk, övertygelse.

En pikant detalj apropå detta, Shachar och Eisenstein är att den sovjetiske regissören avskydde "Nationens födelse", just för att den i hans ögon var ren propaganda. Andra har understrukit - och detta är ju i linje med Shachars antaganden om hur skador på objektivitet uppstår – att Griffiths film inte var farlig för att den var uppenbar propaganda. Utan tvärtom, för att den var så fruktansvärt välberättad, välgjord och övertygande. 

Få filmer har haft sådan inverkan på det vi uppfattar som Hollywood - både industrin och på filmens form – som just "Nationens födelse". Det är en av de främsta anledningarna att häpna över publiceringen av Shachars text. En tidning kan för all del trycka åsikter på ledarplats. Men detta är en okunnig lögn. Inte bara ett problem för en tidning som vill vara spjutspets mot fake news – lite samma problem som att folk gick på "Nationens födelse" och dess narrativ efter som mordet på Lincoln var snyggt och korrekt genomfört. Särskilt trist är det för ett blad som stoltserar med särsatsning på film som kultur. Jag är mycket osäker på om något liknande kunde tryckas om andra konstformer, eller om en redaktör skulle ha sett felaktigheterna och vilket ideologiskt syfte de har, och sagt stopp. 

Här är en understreckare om "Nationens födelse" som jag skrev för ett par år sedan. Och här är en föreläsning jag höll häromveckan om James Baldwins filmkritik och Baldwins långessä "The Devil finds work". 

Föreläsningen handlar om vad Hollywood, bland annat på grund av "Nationens födelse" – en film Baldwin betraktade som "rättfärdigande av massmord" – men också med andra ideologiska medel som ideologisk självcensur, gjorde med skildringen av svarta och med rasismen. 

Vill ni ha en rimligare bild av filmhistorien än Shachars oerhörda dravel är det dubbelt rekommenderad läsning. 

BBCs 100 bästa kvinnliga regissörer

I veckan publicerade BBC en lista över de hundra bästa filmerna regisserade av kvinnor. Vi var över 300 kritiker och andra som deltog från hela världen. Jag skrev en text om Věra Chytilovás "Tusenskönorna", en av mina favoritfilmer, eftersom den hamnade på 25-i-topp:

"Herbert Eagle, a film professor specializing in Eastern European cinema, once wrote that when the films of Věra Chytilová became available to a wider audience, “Daisies” would be regarded as a masterpiece. Eagle has been proven right, but it was a long time coming. Even though Chytilová’s feature length debut from 1966 was hailed by Jacques Rivette in 1968 – and was an influence on his own “Celine and Julie Go Boating” 1974 – “Daisies” remained in a cult film-ghetto and mainly screened at feminist festivals.

“Daisies” might be seen as harmless fun now; and fun it is with all the jazz-dancing, slapstick and food fights. But in communist Czechoslovakia the anarchistic escapades of the two female protagonists were scandalous. Marie and Marie are portrayed as “dolls” who revolt and wreak havoc on institutionalized gender roles and consumer culture.

Today it is obvious that “Daisies”, a collaborative effort of the finest artists in the Czechoslovak New Wave, with avantgarde montage, beautiful set design and superb photography, was amongst the best films to come out of that decade.

The communist censors labeled “Daisies” as "depicting the wanton" – and it still hasn´t lost a sliver of that delightful wanton." 

En fotnot till detta är tystnaden i svenska filmmedier/ på svenska filmsidor om den här BBC-listan. Just tips om filmer regisserade av kvinnor kan man annars göra karriär på i Sverige. Och BBC hör ju till dem man gärna refererar till. Kan bara dra slutsatsen att vi var fel personer som valde från Sverige. 

Det utländska intresset har varit desto större. Och frågorna de ställer gör mig alltid beklämd över den svenska inställningen till film och vilka som har regisserat filmerna. De utländska journalisterna frågar "varför" – varför just denna film, vad gör just denna film unik – medan man så ofta i Sverige nöjer sig med att rätt kön står bakom kameran. Söker man svar på varför vår filmkultur är beklämmande så finns ett sådant just där.  

Med det sagt: varje titel på den här listan har en central plats i filmkulturen och historien.

Hynek Pallas – Göteborgs-Posten (Sweden)

1. Daisies (Vera Chytilová, 1966)
2. 35 Shots of Rum (Claire Denis, 2008)
3. Cleo from 5 to 7 (Agnès Varda, 1962)
4. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)
5. The Swamp (Lucrecia Martel, 2001)
6. Wanda (Barbara Loden, 1970
7. The Ascent (Larisa Shepitko, 1977)
8. From the East (Chantal Akerman, 1993)
9. Water Lilies (Céline Sciamma, 2007)
10. Hurt Locker (Kathryn Bigelow, 2008)

Om den senaste debatten kring Filminstitutet – och en häpnadsväckande detalj i rapporten som ligger till grund för den

Ett uttalande av Svenska filminstitutets VD Anna Serner om att institutet i framtiden ska satsa mer på vad publiken vill ha – det breda före det smala om man vill tolka det så – har lett till debatt.

"Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. Och då blir svaret på frågan därefter." 

Uttalandet (som Serner menar har feltolkats) kom i samband med en ny rapport om de katastrofala publiksiffrorna för svensk film. Rapporten, ännu inte offentligt presenterad, heter ”Varför når inte svensk film en större publik?”. Och lika intressant som det som har lett till debatt, är (de glimtar av) rapporten som ligger bakom VDs uttalande(n). Eftersom man får anta att institutets omvärldsanalyser, som läggs ut på andra aktörer, ligger till grund för hur de till exempel förstår publikens beteenden. 

Rapporten har gjorts av ett mediebolag som heter Fikra, och har resulterat i kritik från bland annat Folkets hus och parker som i DN säger såhär:

”En som tagit del av rapporten är Calle Nathanson, vd på Folkets hus och parker. I ett brev till Filminstitutet listar organisationen några invändningar mot rapporten. Bland annat anser man att rapporten ”missar att se biografen som ett kulturhus, det är bara ’kommersen’ som finns med”.

– Det är väldigt inriktat på de kommersiella filmerna. Man ser inte helheten, exempelvis hur de mindre biograferna jobbar för att lyfta filmerna. Man riktar in sig på monopolisterna, Filmstaden och Svenska Bio. När vi tittar på glesbygdsbiograferna så ser vi att det som efterfrågas mest är svensk film. ”Hasse & Tage” gick jättebra för oss, säger Calle Nathanson.”

Saknas den analysen, då saknas en viktig del av ”glesbygdsförståelsen”, ja. Det är onekligen problematiskt för den som är bekant med dagens småbiografer och hur de arbetar – inte minst lokalt – för att locka och behålla publik. I Sverige och internationellt.

Men rapporten verkar tas som bra grund av Filminstitutet, att döma av Serners kommentar i DN (där hon också beklagar om glesbygdsperspektivet saknas i den):

"Hon delar dock inte Folkets hus och parkers analys om att rapporten lägger för stor vikt vid det kommersiella.
 – Vi har utgått från publiken. Och om publiken utgår från det kommersiella, så kommer rapporten att spegla det."

[...]

"På frågan om vad rapporten nu konkret kommer att resultera i svarar Anna Serner:
 – Det kommer att leda till förändringar i våra stödsystem, så att vi ger pengar till rätt instans för att hjälpa filmerna. Jag säger inte att vi kommer att kasta om allt, men vi behöver reda ut vad vi gör rätt och vad som måste förändras."

Jag kan inte säga mer om innehållet i sin helhet eftersom jag ännu inte har läst hela rapporten. Men det finns tillräckligt med utdrag i DN-artikeln och på andra håll för att göra sig en uppfattning om att detta inte är de mest avancerade av analyser.

Men vad som är verkligt anmärkningsvärt är något annat. Genomgående i rapporten (av referaten att döma) används två filmer som jämförelse: ”Den blomstertid nu kommer” samt ”Eld & lågor”. Det framkommer i DN där just ”Eld & lågor” stöts och blöts. 

Vilket ju är bra exponeringen för den filmen.

Men här kommer då ett litet aber. För vilka är exekutiva producenter till ”Eld & lågor”? 

Fikra.

 Alltså samma bolag som har genomfört rapporten. (De två personerna som av hemsidan att döma utgör bolaget står var för sig uppförda som producenter på filmen, samt presenterar på bolagets Facebook Fikra som exekutiv producent)

Kanske tycker filmbranschen att det här är helt normalt. Andra uppfattar det nog inte som den lämpligaste objektiva grunden för de analyser som Filminstitutet ska genomföra sitt arbete på – och lägga fram som sina rapporter.

*

Jag har tidigare kritiserat minst en rapport från SFI. Och fått bemötandet att jag om och om igen tar upp detta i min kritik av institutet. Något ordentligt svar på problemen med det mest flagranta exemplet, mångfaldsrapporten, gavs aldrig. 

Det finns två anledningar till att jag fortsatt lyfta den saken: det ena är risken för just det som tycks ha skett. Tar man inte kritik på allvar är risken att uppdrag återigen läggs på aktörer som inte har tillräcklig kompetens. Trots att den ju finns på andra håll i landet. Eller, att de har kompetens men också har andra intressen i svensk filmproduktion som kanske gör dem mindre lämpliga för analyser (analyser som dessutom ska ligga till grund för förändring).

Det andra är att man kan fråga sig är var den egna kompetensen att förstå filmens – prekära – situation har tagit vägen? 

Finns den inte längre i Filmhuset?

                                            

*

En bra kommentar av Jon Asp finns på POV