Häromveckan gjordes en makaber upptäck i en av Prags största parker. När en konstgjord sjö skulle anläggas stötte man på resterna av ett arbetsläger från 1950-talet.
Fast ”arbete” kan vara fel ord. Enligt arkeologerna tycka det vara ett koncentrationsläger. Det är svårt att veta, för som en av dem säger: ”När nazisterna och kommunisterna sopade bort sina spår, då var de grundliga”.
Förvånande var fyndet ändå inte. Lägret låg ett stenkast från platsen där världens största Stalin-staty uppfördes. Detta nära på 16 meter höga och 22 meter långa monstrum – köttkön kallad eftersom det bakom den georgiske mördaren stod en rad bönder och arbetare – tog över fem år att uppföra. Vägar breddades och broar förstärktes för att materialet skulle kunna forslas från stenbrotten. Som var klassiska arbetsplatser för politiska fångar. (Snittåldern i Jáchymov, en gruvstad känd för uranbrytning, var från 1948 fram till 1960-talet 42 år).
Återstår att se om detta är vanliga baracker eller något mer sinistert. Fast det är förstås ironiskt att ingen marxistisk historiker på 70 år tycks ha frågat sig vilka som egentligen byggde statyn. Men det är också en fingervisning om hur långt efter vi är att kartlägga konsekvenserna av denna ideologis konkreta historia. Opportun var efterforskningen under många år i alla fall inte: Skulptören som skapat modellen tog livet av sig innan färdigställandet 1955. Moskva skickade ingen till avtäckandet. Stalin-myten hade redan börjat spricka i fogarna där hemma och tjeckerna – imperiets opportunister – beordrades av Kreml att spränga statyn i luften 1962. Det var förbjudet att ta foton på demoleringen, men de finns.
Nyheten om lägret, som först omskrevs internationellt i The Guardian, var för all del chockerande. Fast jag känner igen rapporteringen: det ger en mer svårsmält klump i magen om närhistoriens brutalitet är del av vardagens levda lager hellre än något på betryggande avstånd. Det avstånd på vilket det blir lättare att planera sitt Auschwitz-besök med kombinerad SPA-helg (som Fi:s nya partiledare Teysir Subhi gjorde i ett Facebook-inlägg 2018).
Men att man sitter på håll från vad de totalitära ideologierna gjorde med Europa – säg i tjänstebostaden på Sagerska palatset 2021 – innebär inte att det är smart att böja historien för sitt ärende.
Det var nog inte många som missförstod syftet med Stefan Löfvens intervju i gårdagens Dagens Nyheter: Liberalerna har spräckt januariavtalet och öppnat för en blåbrun regering. Socialdemokraterna måste upprepa vad de anser om samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt öppna för andra möjligheter.
Stefan Löfven har förstås rätt när han pekar på den nazistiska gyttja som Sverigedemokraterna kommer ur. Han har rätt när han pekar på hur få ränder som försvunnit. Inte så förvånande: SD är ett nationalistiskt auktoritärt parti, ett parti där strängen mellan Nation och Folk inte kommer att försvinna eftersom den utgör kärnan för ideologin. Den som samarbetar med dem avsäger sig liberalismen. Om det ska man vara tydlig.
Jag rekommenderar här min omläsning av Per Ahlmarks ”Vänstern och tyranniet”. Ett av Ahlmarks sista tal var en attack på dagens Centraleuropa. Han hade inte varit nådig mot Liberalernas vägval:
”Om vi inte ständigt skyddar vår civilisations värden kan dessa snabbt gå förlorade” skrev Ahlmark 1994. Men den konservative som gottar sig över hur författaren mosar något socialistcitat bör minnas detta: det är inte Vänsterpartiet som delar grupp med Viktor Orbáns Fidesz i EU-parlamentet. De som agerar medlöpare till inhuman, korrupt populism med antisemitiska inslag är Moderaterna och Kristdemokraterna. Och som Birgitta Ohlsson skriver i sitt personliga förord i den nya upplagan av Vänstern och tyranniet så var ett av Ahlmarks sista tal en attack på just detta.
Bokstavsvänsterns gamla beteende stämmer nu in på en Twitterhöger som stoltserar med ointresse för övernationella mänskliga rättigheter.”
Så långt allt gott med Löfvens kritik. Sveriges statsminister hade till och med kunnat tillägga att dagens Vänsterparti har gjort ansatser att bearbeta sin historia. (Samtidigt som de har högre i tak för totalitära åsikter, regimgull och historierelativisering än tillskyndare vill erkänna. Ung vänsters nyliga kommunistförsvar var bara ytterligare ett exempel i en oändlig radda).
Vad Löfven däremot på en rak fråga faktiskt kunde ha haft vett att undvika är att öppna dörren för att skriva om 1900-talshistorien för sina syften.
”S lutade sig under många år mot VPK när det partiet hade nära relationer till kommunistiska regimer. Varför skulle inte borgerliga partier kunna hålla en liknande distans till ett samarbetsparti?”, undrar DN:s reporter.
Svaret att VPK stod upp för demokrati kom efter meningen om att svenska ”[k]ommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra”. Varpå vi plötsligt inte har att göra med ideologin som då höll Sovjetunionen och halva Europa fången. Mer cowboys och indianer i svensk sommaridyll än det uppfattade hot som ledde till sossarnas underrättelsetjänst IB.
Jag vet inte vilken reinkarnation av Vänsterpartiet kommunisterna som Löfven avser. En annan inte så lyckad konsekvens av hans historiemissbruk för dagspolitiska syften. Men också en utmärkt illustration av hur de oundvikliga massmorden och ofriheten som följer på ideologin genom decennierna har jagat dess svenska företrädare framför sig. Så gick de – innan namnbytet till VPK 1967 – från att ha varit på samma sida som 1950-talets arbetslägerbyggare till mindre öppet smusslande med regimerna. Men likväl ett systematiskt och väl belagt sådant.
För VPK må ha månat om svenska arbetare. Men de tillbringade också ett halvt sekel med att pissa på i synnerhet arbetare och arbetarrätt i andra länder. 1980-talet igenom hade man till exempel goda relationer med Nordkoreas ledarskikt. Också ett sätt att stå upp för
Dagens svenska debatt älskar att återvända till ”1930-talet”. Historien som varning kastats hit och dit. Redan före dagens Löfven-intervju började det bli allt mer påfrestande att se folkmord reduceras till slagträ i en svensk ankdamm.
Som jag har skrivit apropå bruket av Ulf Kristersson och den berömda bilden på Löftet:
"Återvänd till Ulf Kristersson och bilden. Handlar det om respekt för dem som har överlevt det totalitära? Från folkmord, om så nazisternas eller Bosnienkrigets? De som klarade sig igenom Gulag eller de som flydde senare kommunism där kostnaden för en åsikt ”bara” var fängelse? Handlar det om vad som för stunden är det inhemska politiska hotet?
Eller handlar det om förståelse av vad vissa ideologier gör med människan?
Utan att missa att alla saker är relevanta, så vill jag påstå att det sista bör vara målet. Vittnesmålen är viktiga, särskilt som varken kommunismen eller nazismen är universella erfarenheter. Men lärdomarna måste bli universella. Vår förståelse (och politik) kan inte vara beroende av sanningsvittnen utan måste sjunka in på djupet. Den del av vänstern som dessutom spelar högt med symboliska bilder men förminskar dem som minner om kommunismens fasor, öppnar sig med bjälken i ögat för legitim kritik."
Så om man – och med ”man” avses här alltså inte Bengan vid grannbordet på krogen utan Sveriges statsminister – dessutom släpper konsekvenstänkandet och börjar välja vad ur den totalitära historien som kan utgöra varning och vad som är att betrakta som lite gläfs kamrater emellan så händer något värre. Då svänger man upp dörren på vid gavel för den kallt kalkylerade revisionism som Sverigedemokraterna ägnar sig åt.
Kanske lättare hänt när det inte ligger rester av koncentrationsläger någon decimeter under Kungsträdgårdens gräsmatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar