Om ett Afghanistan mellan Donald Trumps nazism och Joe Bidens pessimism – och vad det säger om riskerna med journalistikens modebegrepp

Evighetskriget.

 

Kriget i Afghanistan har fått sitt öknamn inte bara av att det efter 19 år är USA:s längsta. Saker som har drag av meningslöshet – upprepningar och Måndag hela veckan-scenarion – har nämligen en tendens att kännas eviga. Krigets kodnamn, Operation Enduring Freedom (2001–14) och Operation Freedom's Sentinel (2015–2021), har onekligen behövts för att sälja in detta ”krig mot terrorismen”.  

 

Att krig bär namn som bidrar till berättelsen om hur amerikansk exceptionalism formar en bättre värld – att man slår vakt om en frihet som ska hålla i sig – är inget nytt. Även när det ska täcka upp att invasioner handlar om olja eller bättre exportvillkor så måste man se det i relation till den roll andra världskriget har spelat i landets moderna mytbildning:

 

Det var 1900-talets främsta generation som stred och vann mot nazismen. Att äran också borde tillfalla många miljoner ryssar var snabbt bortglömt när kriget blev kallt.

Än mer så efter fiaskot i Vietnam. Journalisten Studs Terkel satte 1984 den ironiska etiketten Det goda kriget på andra världskriget – eftersom det retroaktivt användes för att tvätta napalm från amerikansk moral. (Hur det idag används av den kinesiska diktaturen kan du läsa om här. Kanske kan Kina komma att använda Afghanistan för att fylla ännu en lucka i sitt nya narrativ.) 

 

När USA nu står på randen till att dra sig ur Afghanistan är frågan om eftermäle på tapeten igen. I åratal har rubriker spräckt Pentagons påståenden om framsteg och fackböckerna har haft titlar som ”Det rätta sättet att förlora ett krig”.

 

Samtidigt är Afghanistan efter 20 år knappast en okomplicerad situation. När talibanerna motades skapade utrymme att göra Kabul till en internationell stad, att börja bygga ett civilsamhälle och en regering som filar på mänskliga rättigheter. Något som ständigt är hotat, och har villkorats av en massiv militär närvaro. Regioner hålls av talibaner och en våg av avrättningar – hundratals de senaste åren – har siktat in sig på just civilsamhället. Få tror att det handlar om annat än talibanerna som försvagar samhället. 

Inte bara inför förhandlingar utan till det inbördeskrig som antagligen kommer sen. Totalitära krafter med medeltidssyn på världen har nämligen inget till övers för demokrati och civilsamhällen.

 

Om USA en gång satte stövlarna i öknen för att undanröja hot de betraktade som existentiella, så blev rättigheter en biprodukt när talibanerna trycktes bort. När man utbildade soldater och byråkrater och en ny afghansk generation växte fram.

 

”Afghanistan” är alltså, som snart sagt alla långdragna krig, något komplicerat där medier ganska lätt kan påverka berättelsen beroende på syfte. Även omedvetet sådant.

 

Häromveckan skapade den amerikanske journalisten Drew Holden – frilans för alla från New York Times till Washington Post – en illustrerande Twitter-tråd där han placerade notiser från när Donald Trump härom året meddelade att han skulle ta amerikanska trupper ur Afghanistan intill reaktionerna på Joe Bidens budskap om samma sak häromdagen (15/4).

Det var olustig läsning. 

 

Trumps beslut bemöttes hårt, bland annat eftersom man lät oberoende källor och tunga namn som NATO:s Jens Stoltenberg kritisera och uttrycka oro. Hittade man nu inte sådana röster räckte det för exempelvis nyhetmagasinet Time att låta komikern Trevor Noah koppla Trumps beslut om utträde ur Afghanistan till Trumps ”nazism”.

 

Adjektiven var skoningslösa.

 

När Biden nu meddelar samma uttåg ur Afghanistan – besynnerligt nog förlagt till tjugoårsdagen av attentaten den elfte september – är det annat ljud i skällan. I mycket beror det på att det nu är presidentens eget folk som intervjuats eller får leda rubrikerna, notiserna och ingresserna.

 

Ytligt sett är svaret enkelt: Trump var en isolationist som ville ha medalj för avslutat krig. Biden har varit en hök. Kanske var möjligheterna små efter att Trump redan hade förhandlat om uttåg den 1 maj. 

 

Men det är inte hela sanningen. Joe Biden blev som vicepresident allt mer kritisk när Barack Obama skickade fler soldater till Afghanistan. När Biden efter sin son Hunters tjänstgöring 2010 fick ett utbrott på det diplomatiska sändebudet Richard Holbrooke förklarade han att det var otänkbart att behålla amerikanska styrkor för att skydda afghanska medborgare: ”Jag skickar inte tillbaka min son för att strida för kvinnors rättigheter!”. Citatet är ur en Time-text där inställningen nu kallas för ”pessimism” (14/4).

 

Det är onekligen långt ifrån ”goda krig”. Och nazism.

 

Ändå är alltså mediernas frågetecken kring vad som ska ske med Afghanistan, inte minst just de framkämpade rättigheterna, avgjort mindre än i fjol. Hur hamnade USA:s tunga medier här?

 

För ett par veckor sedan (11/4) skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski en kolumn om ett journalistiskt perspektiv som under Trumps presidentskap kom att bli allt mer populärt – vi kan kalla den för ”falsk balans”:

 

”’Balans’ kan inte vara det journalistiska målet när en part ljuger och den andra talar sanning, vilket vi sett allt mer på senare år. Journalistikens viktigaste uppgift måste vara att försöka komma så nära det som är sant, inte att vara opartisk.”

 

Problemet, noterar den vakne läsaren, är hur man på förhand och utan prövning vet att någon ljuger. Journalisten Masha Gessen gjorde en längre utläggning i boken ”Att överleva envälde” (2020) där hon anklagade medier för att inte se systematiken hos Trump: enskilda uttalanden fick stå för sig själva istället för att ses i relation till hans systematiska lögner. 

 

Visst hade hon en poäng: det är svårt att komma åt hur auktoritära ledare missbrukar demokratins verktyg. Det finns en kontrollerbar verklighet, inte olika alternativa. Därför kunde man slå fast att Trump är en lögnare – och medier borde ha slutat sprida hans tweets långt innan Twitter satte stopp för dem.  

 

Men vad som blir svävande är frågan vad det gör med journalistiken. Wolodarskis fras att arbetsmetoden ”måste vara objektiv” är självklar. Men som Holdens genomgång visar är det inte så enkelt. Tunga journalister och redaktörer kan 2021 inte låtsas som om rollsättningen –den gode Obama, ljugande Trump och räddaren-i-nöden Biden – inte är del av den påstådda objektiviteten. Det är en anledning till att det i själva arbetsmetoden är på sin plats med en balans som eftersträvar opartiskhet. För att det finns större bilder vi inte alltid förmår påverka ens i våra egna huvuden. Om det inte är så – varför behöver i sådana fall DN en genusrobot som, med deras redaktörs ord, är ”en lättsam ögonöppnare”? (15/4/18).

 

1917 förklarade den isolationistiske politikern Hiram Johnson i kritik mot USA:s inträde i första världskriget att ”krigets första offer är sanningen”. Ett sekel och många journalistiska modeord senare har inte mycket förändrats.

 

 

  

Oanpassbar skola - ett nedslag i romers skolgång och pandemins konsekvenser

Denna text är en bearbetat utdrag  från boken Oanpassbara medborgare som jag publicerade på bokförlaget Atlas 2016. Att publicera den just denna vecka här på bloggen beror på två saken: den 8 april är det den så kallade Romska nationaldagen, eller internationella Romadagen. Denna blick av hur kampen för bättre skolgång ser ut för romer på många håll i Europa passar då. Men det finns en dystrare anledning. Det är först när man läser detta som man bättre kan börja förstå vad en pandemi med stängda skolor - ibland ända nerifrån förskoleålder men i regel hela grundskolan – under ett helt år kan betyda i dessa miljöer och för denna grupp. 

Vad händer med den försiktiga utveckling som kunde skönjas?

                                                                                    * 

Fram till 1950-talet var stadsdelen Poruba i Ostrava en egen stad, dominerad av jordbruk och småföretag. Men efter kommunisternas maktövertagande 1948 växte städerna ihop. Den nya regimen la i femårsplanerna särskilt stor vikt vid regionens kol- och stålproduktion. Fabrikerna växte, gruvindustrin expanderade – och med dem behovet av arbetskraft. Gruvbolagen byggde nytt bostadsbestånd att fylla med de arbetsmigranter som kom hit i jakt på arbete. En grupp var särskilt representerad: de slovakiska romerna som lämnade gamla bosättningar för Ostrava, först frivilligt, senare under tvång.

 

Idag ligger Ostrava bara någon mil från den slovakiska gränsen i öst. Det är svårt att veta exakt hur många av Tjeckiens omkring 300 000 romer som bor här – men siffran är minst 50 000. På andra sidan den slovakiska gränsen, bara några mil österut, lever ytterligare ungefär 400 000 romer.

 

Jag kör på motorvägen som förbinder Ostrava och Poruba och den tjeckiska skolaktivisten Magdalena Karvayová pekar ut höghusområden vid avfartsramperna: där bor det romer, där bor det romer, där också. Det är alltid de skitigaste mest nergångna husen. Motorvägslandskapet skär effektivt av dem från stadskärnan. Den som bor här lever bakom en mur där Ikealadan och dess förvuxna syskon samsas med globala snabbmatsställen. Den blåvita Ikea-skylten tronar högt över husen när vi parker bilen i kvarteren jag ska besöka.

 

På Skolgatan och Arbetargatan finns en klunga trevåningshus som utgör en av stadens många ”utslagna lokaliteter”. Termen används av den tjeckiska Agenturen för social inkludering, en enhet i Regeringskansliets arbete för mänskliga rättigheter. Det innebär att arbetslösheten här är nästan hundraprocentig, drog- spel- och alkoholberoendet högt och att barnen går i landets absolut sämsta skolor.

 

Under de många år som jag har ägnat mig åt romernas situation i Tjeckien är det få rapporter som har gjort mig lika beklämd som Amnestys ”Must try harder – ethnic discrimination of romani children in Czech schools” från våren 2015.

 

Med den försvann alla illusioner om att utvecklingen på det tjeckiska skolområdet går särskilt snabbt framåt. I november 2007 fälldes Tjeckien i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg på grund av diskriminering i skolan. Fallet som döptes till DH. et al v Czech republic började här i Ostrava. Åtta barn ur olika skolor ville stämma staden på grund av att de hade fått en undermålig utbildning ­för att de var romer. Men i Tjeckien hängdes barnen ut i tidningar och fallet lades ner. Under kampen för att få fallet till Strasbourg uppdagades istället en systematisk diskriminering med rötter i det kommunistiska Tjeckoslovakien på 1950-talet, som obehindrat fortsatt i demokratin.

 

1954 förklarade den dåvarande skolministern att något måste göras med alla de outbildade romer som vällde in i landet från Slovakien. Efter krigsslutet hade alla tjeckiska romer mördats i Porajmos [Förintelsen på romani]: Men från 1948 till 1958 – då det instiftades hårda assimilationslagar – skulle antalet romer i Tjeckien gå från 0 till omkring 80 000. Redan 1954 började de romska barnen sättas i särskolor. De var egentligen skapade för mentalt handikappade och gränsvärdet för prov till skolan låg kring 70 i IQ. Dessa skolor som gick till nionde klass utestängde elever från högre studier (barnet fick inte fortsätta på gymnasiet). Så var tanken heller inte att de skulle lära sig läsa, skriva eller räkna. Romer betraktades av kommunistregimen som kanonmat i de tunga industrierna. Deras brist på skrivkultur eller bildningstradition var regimen bara måttligt intresserad av att åtgärda. 1989, ett av de sista åren då Tjeckien gjorde folkräkningar på basis av etnicitet, gick nästan samtliga romska barn i landet i dessa särskolor för mentalt handikappade. Efter kommunismens fall brydde sig ingen om att åtgärda dessa diskriminerande åtgärder, som fick fortsätta obehindrat.

 

Men efter domslutet i fallet DH. 2007 ålades Tjeckien att åtgärda diskrimineringen. Den första åtgärden var att skolorna bytte namn till ”praktiska”, och att man fick rätt att läsa vidare. Vilket – som Amnesty visar åtta år senare – inte betyder särskilt mycket: Skolplanen är densamma. Och fokus ligger mer på teaterverksamhet än läs- och skrivkunnighet. Testerna till skolorna är desamma som förut. Det finns ingen helhetssyn, ingen förståelse för barn som kommer från hemmiljöer är det talas vad forskarna kallar för ”etnolekt”, en blandning av slovakiska, tjeckiska och romani och att barnen alltså inte har vanlig tjeckiska hemifrån. Det ger ofta stora problem när testerna skrivs. Andelen romska elever har dessutom ökat, från 28 % till 32 % procent de senaste åren. För även om mängden romska barn sjunkit något, har den totala andelen skolelever som placerar i särskolor sjunkit 25 %.

 

Men skolaktivister som Magdalena Karvayová ser också en annan oroande utveckling; anledningen till att jag en fuktig, kall decemberdag åker till Poruba i östra Tjeckien: Segregerade skolor.

 

Det sista kolet i Ostrava bröts 1994. Sedan dess har det mesta stått still i de här kvarteren. Många romer har emigrerat till Kanada och England, för dem som är kvar har det inte skapats nya arbeten. Jobb som finns är romerna på grund av växande rasism utestängda från. Det bostadsbestånd som de stängda fabrikerna ägde har sålts vidare till oligarker som inte utfört utlovade reparationer. Putsen ligger på marken.

 

Allt fler vita flyttar ut när de har chansen, de kvarvarande lägenheterna i uselt skick ingår i vad Agenturen för social inkludering kallar för fattigdomshandel: kontrakten byts med romer från andra städer som inte har råd att bo kvar efter hyreshöjning. Så skapas etniska ghetton. Detsamma gäller skolorna som töms på de sista vita när andelen romer börjar se för stor ut – det kallas för white flight – och vips skapas vad som i Tjeckien kallas för en segregerad skola.

 

Skolplanen följer nu samma som i den praktiska skolan, eftersom den underförstått är anpassad för romer. Det innebär fler timmar framför en tv, fler utflykter till zoo, fler fria teaterlektioner. Eller yrkesförberedande kurser. De fåtal barn jag träffar i de här kvarteren som gått vidare till gymnasiet – en ovanlighet – läser alla korta praktiska yrkesutbildningar: bagare, kock, mekaniker.

 

Det är här den nya kampen mot det tjeckiska skolsystemet står. En kamp som inte styrs från EU eller någon etablerade icke-statlig organisation, utan från vanliga lägenheter som den två trappor upp i ett kök på Arbetargatan i Poruba. Här samlas under översyn av den unga juristen Magdalena Karvayová, själv rom, mammor med barn i tonårsåldern. Žaneta, Lucie och Stázka – eller Anastasia som hon egentligen heter – sitter i Romanas kök kring ett köksbord fyllt med tjeckiska julbakelser. De är engagerade i ett projekt som Magdalena Karvayová skapat för att de ska lära sig att hjälpa unga romska mammor med småbarn i kvarteren. Och dessa mammor är unga: vid mitt besök träffar jag flera som själva är i tonåren. De har ingen egen erfarenhet av längre skolgång, flera har inte gått ut högstadiet, och de vet heller inte att de har rätt att låta sina barn göra inskrivningar till bättre skolor i andra områden redan i förskoleålder.

 

Här kommer Magdalena Karvayová och de äldre mammorna in. De tränar, förbereder och berättar om rättigheter. När jag är på besök spelar de upp små sketcher där de gestaltar inskrivningar till skolor – någon är rektor, en annan mamma, någon spelar barn. Det viktiga är veta både rättigheter och skyldigheter. Allt, förklarar Magdalena, är inte rasism.

 

Det är inte lätt: rektorer har satt i system att hindra romer från att ens närvara på inskrivningar, väl medvetna om att vita föräldrar väljer bort deras skola om det går ”för många” romer i den. I Amnestyrapporten berättas om skolor som systematiskt väljer bort romska barn med höga provpoäng, som tar varje dåligt resultat i skolan eller sjukfrånvaro som ursäkt att flytta dem till särskolor eller romska klasser. Amnesty visar att romska barn lever med en ständig vetskap om att de för minsta företeelse kan sorteras bort.

 

Olika EU-organ har rutit till med jämna mellanrum. Varje gång skickar det tjeckiska skolministeriet ut en pressrelease där de vrider och vänder på siffror och byter namn på saker. En ny skollag är planerad till hösten 2016, och under förarbetet har ministeriet förklarat att de praktiska skolorna får vara kvar eftersom de är ett ”bra integrationsinstrument”.

 

Men allt har inte blivit sämre. Andelen romer som faktiskt läser på gymnasiet ökar långsamt, det finns stipendier för högskolestudier och det finns säkert tusen romer – av landets närmare 300 000 – som går på universitet. För tio-femton år sedan var detta antal knappt tvåsiffrigt.

 

Fast det går otroligt långsamt, och med den växande fattigdom med rasistiska förtecken som drabbar romerna går det på många håll bakåt när allt fler hamnar i segregerade ghetton. Hur det verkligen förhåller sig i skolorna är också svårt att säga; Tjeckien har förbjudit räkning på etnisk basis. Siffror kring de praktiska skolorna ovan från 2014 tillkom på tragikomiskt halvhjärtat vis där alla kände sig överkörda: en dag skickade skolministeriet ut information till skolor att de skulle förklara hur många av deras elever som var romer. Det kunde vara ”sådana omgivningen tycker är romer, eller sådana som själva anser det”. Tidningarna skrev om kommunistfasoner.

 

Bedömare som Magdalena Karvayová påpekar att situationen troligtvis ändå är mycket värre än vad siffrorna visar.

 

Men majoritetssamhället vill inte lyssna. Romernas situation är, menar man, självförvållad. Och romernas skolprestationer är sämre för att de är dumma. När den nuvarande skolombudsmannen var skolminister förklarade han i en intervju att romerna ”är bra på andra saker än oss: springa fort, skjuta och spåra djur.” Nuvarande tjeckiske skolministern förklarade nyligen, som en reaktion på kritik från EU, att det var de romska föräldrarnas fel: ”de skulle sluta kedjeröka, börja arbeta och dra barnen ur sängen”. I Slovakien, där situationen är än mer komplicerad eftersom det fortfarande lever omkring 10 000 romer i isolerade bosättningar utan el och vatten, förklarade en parlamentariker att romernas låga prestation berodde på inavel.

 

Inte så konstigt då att myndigheterna ignorerar kritik av praktisk natur. Enkla ingrepp som stödlärare i klassen, utbildning av på området kompetenta pedagoger, ge särskild språkhjälp med tjeckiskan. Inte ens när undersökningar talar sitt tydliga språk reagerar man. Ett pilotprojekt från England – dit många tjeckiska romer under det senaste decenniet flyttat i jakten på ett bättre liv – visade 2011 häpnadsväckande siffror. Ur en testad grupp romska barn från Tjeckien och Slovakien hade 85 % i sina hemländer gått i praktiska skolor och stämplats som mentalt handikappade. I England var det dock inga – alltså 0 procent – av dessa barn som ansågs behöva specialhjälp som inte den vanliga engelska skolan kunde klara av på egen hand (två procent ansågs behöva extrahjälp i klassrummet).

 

Inte bara forskarna betonar denna iögonfallande skillnad. Eleverna själva uttryckte en skarp kontrast mellan skolorna i hemlandet och de engelska skolorna: i Tjeckien och Slovakien hade majoriteten upplevt mobbning, inte bara från elever utan också från lärare som särbehandlat dem och i vissa fall straffat dem fysiskt.

I England ansåg de sig väl behandlade av sina lärare, de utsattes inte för rasism och de trivdes i skolan. Deras resultat i vanliga skolklasser låg just under det normala, och majoriteten talade flytande engelska eftersom de fick extrahjälp med engelska som andraspråk. De engelska lärarna som intervjuats i forskningsprojektet menar att det rör sig om ungefär ett år innan de romska eleverna är på samma nivå som andra barn.

 

Det här är en verklighet som liknar fiktion när jag berättar om den för mammorna i Poruba. För så länge det saknas statligt engagemang i Tjeckien – ja, då kommer förändringarna enbart att komma från gräsrötter samlade kring köksbord som deras.

 

 

Texten är ett bearbetat utdrag ur Hynek Pallas nyutkomna bok Oanpassbara medborgare – Historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna (Bokförlaget Atlas, 2016) där du kan läsa mer om romerna i det tjeckiska skolsystemet och kvinnornas arbete i Poruba.