Evighetskriget.
Kriget i Afghanistan har fått sitt öknamn inte bara av att det efter 19 år är USA:s längsta. Saker som har drag av meningslöshet – upprepningar och Måndag hela veckan-scenarion – har nämligen en tendens att kännas eviga. Krigets kodnamn, Operation Enduring Freedom (2001–14) och Operation Freedom's Sentinel (2015–2021), har onekligen behövts för att sälja in detta ”krig mot terrorismen”.
Att krig bär namn som bidrar till berättelsen om hur amerikansk exceptionalism formar en bättre värld – att man slår vakt om en frihet som ska hålla i sig – är inget nytt. Även när det ska täcka upp att invasioner handlar om olja eller bättre exportvillkor så måste man se det i relation till den roll andra världskriget har spelat i landets moderna mytbildning:
Det var 1900-talets främsta generation som stred och vann mot nazismen. Att äran också borde tillfalla många miljoner ryssar var snabbt bortglömt när kriget blev kallt.
Än mer så efter fiaskot i Vietnam. Journalisten Studs Terkel satte 1984 den ironiska etiketten Det goda kriget på andra världskriget – eftersom det retroaktivt användes för att tvätta napalm från amerikansk moral. (Hur det idag används av den kinesiska diktaturen kan du läsa om här. Kanske kan Kina komma att använda Afghanistan för att fylla ännu en lucka i sitt nya narrativ.)
När USA nu står på randen till att dra sig ur Afghanistan är frågan om eftermäle på tapeten igen. I åratal har rubriker spräckt Pentagons påståenden om framsteg och fackböckerna har haft titlar som ”Det rätta sättet att förlora ett krig”.
Samtidigt är Afghanistan efter 20 år knappast en okomplicerad situation. När talibanerna motades skapade utrymme att göra Kabul till en internationell stad, att börja bygga ett civilsamhälle och en regering som filar på mänskliga rättigheter. Något som ständigt är hotat, och har villkorats av en massiv militär närvaro. Regioner hålls av talibaner och en våg av avrättningar – hundratals de senaste åren – har siktat in sig på just civilsamhället. Få tror att det handlar om annat än talibanerna som försvagar samhället.
Inte bara inför förhandlingar utan till det inbördeskrig som antagligen kommer sen. Totalitära krafter med medeltidssyn på världen har nämligen inget till övers för demokrati och civilsamhällen.
Om USA en gång satte stövlarna i öknen för att undanröja hot de betraktade som existentiella, så blev rättigheter en biprodukt när talibanerna trycktes bort. När man utbildade soldater och byråkrater och en ny afghansk generation växte fram.
”Afghanistan” är alltså, som snart sagt alla långdragna krig, något komplicerat där medier ganska lätt kan påverka berättelsen beroende på syfte. Även omedvetet sådant.
Häromveckan skapade den amerikanske journalisten Drew Holden – frilans för alla från New York Times till Washington Post – en illustrerande Twitter-tråd där han placerade notiser från när Donald Trump härom året meddelade att han skulle ta amerikanska trupper ur Afghanistan intill reaktionerna på Joe Bidens budskap om samma sak häromdagen (15/4).
Det var olustig läsning.
Trumps beslut bemöttes hårt, bland annat eftersom man lät oberoende källor och tunga namn som NATO:s Jens Stoltenberg kritisera och uttrycka oro. Hittade man nu inte sådana röster räckte det för exempelvis nyhetmagasinet Time att låta komikern Trevor Noah koppla Trumps beslut om utträde ur Afghanistan till Trumps ”nazism”.
Adjektiven var skoningslösa.
När Biden nu meddelar samma uttåg ur Afghanistan – besynnerligt nog förlagt till tjugoårsdagen av attentaten den elfte september – är det annat ljud i skällan. I mycket beror det på att det nu är presidentens eget folk som intervjuats eller får leda rubrikerna, notiserna och ingresserna.
Ytligt sett är svaret enkelt: Trump var en isolationist som ville ha medalj för avslutat krig. Biden har varit en hök. Kanske var möjligheterna små efter att Trump redan hade förhandlat om uttåg den 1 maj.
Men det är inte hela sanningen. Joe Biden blev som vicepresident allt mer kritisk när Barack Obama skickade fler soldater till Afghanistan. När Biden efter sin son Hunters tjänstgöring 2010 fick ett utbrott på det diplomatiska sändebudet Richard Holbrooke förklarade han att det var otänkbart att behålla amerikanska styrkor för att skydda afghanska medborgare: ”Jag skickar inte tillbaka min son för att strida för kvinnors rättigheter!”. Citatet är ur en Time-text där inställningen nu kallas för ”pessimism” (14/4).
Det är onekligen långt ifrån ”goda krig”. Och nazism.
Ändå är alltså mediernas frågetecken kring vad som ska ske med Afghanistan, inte minst just de framkämpade rättigheterna, avgjort mindre än i fjol. Hur hamnade USA:s tunga medier här?
För ett par veckor sedan (11/4) skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski en kolumn om ett journalistiskt perspektiv som under Trumps presidentskap kom att bli allt mer populärt – vi kan kalla den för ”falsk balans”:
”’Balans’ kan inte vara det journalistiska målet när en part ljuger och den andra talar sanning, vilket vi sett allt mer på senare år. Journalistikens viktigaste uppgift måste vara att försöka komma så nära det som är sant, inte att vara opartisk.”
Problemet, noterar den vakne läsaren, är hur man på förhand och utan prövning vet att någon ljuger. Journalisten Masha Gessen gjorde en längre utläggning i boken ”Att överleva envälde” (2020) där hon anklagade medier för att inte se systematiken hos Trump: enskilda uttalanden fick stå för sig själva istället för att ses i relation till hans systematiska lögner.
Visst hade hon en poäng: det är svårt att komma åt hur auktoritära ledare missbrukar demokratins verktyg. Det finns en kontrollerbar verklighet, inte olika alternativa. Därför kunde man slå fast att Trump är en lögnare – och medier borde ha slutat sprida hans tweets långt innan Twitter satte stopp för dem.
Men vad som blir svävande är frågan vad det gör med journalistiken. Wolodarskis fras att arbetsmetoden ”måste vara objektiv” är självklar. Men som Holdens genomgång visar är det inte så enkelt. Tunga journalister och redaktörer kan 2021 inte låtsas som om rollsättningen –den gode Obama, ljugande Trump och räddaren-i-nöden Biden – inte är del av den påstådda objektiviteten. Det är en anledning till att det i själva arbetsmetoden är på sin plats med en balans som eftersträvar opartiskhet. För att det finns större bilder vi inte alltid förmår påverka ens i våra egna huvuden. Om det inte är så – varför behöver i sådana fall DN en genusrobot som, med deras redaktörs ord, är ”en lättsam ögonöppnare”? (15/4/18).
1917 förklarade den isolationistiske politikern Hiram Johnson i kritik mot USA:s inträde i första världskriget att ”krigets första offer är sanningen”. Ett sekel och många journalistiska modeord senare har inte mycket förändrats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar