Som Samuel Levander påpekade i våras är det hela än märkligare om man tar in att Modernistas operativa chef Kristofer Andersson, som slår bort förlagets piratkapitalism som en icke-fråga som ”redan har behandlats offentligt”, samtidigt i sina Aftonbladetkolumner håller landets högsta tonläge om marxism och vikten av ny, god smak och kritiserar andra för att kränga gammal skåpmat.
Modernistas nuvarande beteende kring ”Anne Franks dagbok” aktualiserar inte bara denna tondövhet. Utan visar att det finns fler bottennivåer om man håller ”smak” för något mer än teoretiskt poserande, för något annat än vad ett förlag förankrar i yta och bankkonto.
”Anne Franks dagbok” har, som förläggaren Svante Weyler skrev när han uppmärksammade saken i DN, en komplicerad historia. Att den är känslig behöver man kanske inte tillägga. Fast jag undrar om svenskar förstår hur och varför den är det?
Dagboken, som gjorde sensation efter att den hade publicerats 1947, var en redigerad version. Anne Franks pappa Otto, den mördade tonåringens enda överlevande familjemedlem, kapade en arg dotters ord om sin mamma och strök sådant som fångade hur en brådmogen tjej började bli kvinna – och allt som kom med detta.
Kanske kan man förstå en pappas reaktion när han läste om sin döda trettonåriga dotters känslor, alla känslor!, för den sextonårige kille hon delade rum med. Insikten att läsare en dag, som Sverigedemokraten Rebecka Fallenkvist, kommer att kalla henne för ”kåtheten själv”.
Men när den oredigerade boken kunde publiceras dryga decenniet efter Ottos död 1980, då kunde man också läsa och inse att det inte var ströanteckningar som kom till av en slump. Att världen i Anne Frank även hade berövats en författare och ett författarskap.
Samtidigt tror jag att den gamla händerna på täcket-versionen av Anne Frank som Modernista envisas med att återutge har sina anhängare. Och jag har sett arga reaktioner på Svante Weylers text som tyder på det. Man ska nämligen inte glömma att Frank var det första offret för Förintelsen många mötte. Och det för dem mest "perfekta" sådana. Dagboken blev, vilket jag beskrev i somras, därför även en stor framgång i DDR där den sattes upp som pjäs, där det gjordes filmer och formades nya roller efter den oskuldsfulla judiska flickan.
Inget barn som hunnit bli könsmoget, ingen trulig tonåring, ingen skrivande varelse som filade på sina ord. Ingen vuxen jude som kunde uppvisa någon reaktion att haka i antisemitismen i. Ingen jobbig jude som envisades med motstånd, som längtade till, byggde eller försvarade ett hemland långt bort från en kontinent marinerad i judehat.
Ett passivt offer.
Och en bok ur vilket ett och samma favoritcitat lyfts fram än idag och får pryda kort och broderas på kuddar: "Jag tror fortfarande, trots allt, att människor verkligen har goda hjärtan”.
Tre veckor efter att ha skrivit de inspirerande orden i sin dagbok träffade Anne Frank en annan sorts människor. Och det är bara den som läser den oredigerade utgåvan som förstår vilken värld de raderade. Vem den Anne Frank de mördade var.
Den censurerade Anne Frank var en projektionsyta i en tid då judiska offer för Förintelsen möjligen kunde sväljas om de framställdes som oskuldsfulla och passiva. Något som känns igen i tider av Gaza-relaterad vandalisering av Anne Frank-statyer och när hennes bekanta ansikte sprejas på väggar med en palestinasjal om halsen.
Kanske är det detta nyintresse som gör att Modernista tycks mer intresserade av att strida om ”upphovsrättens skyddstider” med Anne Frank Fonds i Schweiz – som anser att den planerade svenska utgåvan är olaglig – än att ha den goda smaken att tyst dra sig ur.
Men vill förlaget hellre vara nydanande så publicerar de förstås den oredigerade utgåvan. Med ett nyskrivet förord som berättar historien om Anne Frank som offer – och vad den säger om Förintelseminnet och dess tilltagande missbruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar