Visst har man hört och läst om det norska filmundret både här och var det senaste året. Men jag har skickligt lyckats hålla mig undan filmer som Den brysomme mannen och Repris, mest eftersom de helt enkelt inte har svensk distribution på vare sig bio eller dvd och jag inte haft tid att se dem på festivalerna.
Jag trodde i och för sig att Repris skulle vara intressant, men att jag skulle få se något nordiskt som var så form- och berättarmässigt spännande som Joachim Triers debutfilm, det trodde jag verkligen inte. Berättelsen i sig är inte hundraprocentig, men som i alla de bästa filmerna är det inte vad som berättas utan främst hur det berättas som är viktigt (fast Godard och andra med honom naturligtvis poängterat att man inte kan separerar estetiken från berättelsen). Repris handlar om två killar i tidiga tjugoåren som just inleder sina författarkarriärer, och hur de handskas med detta, med förhållandet till varandra, kvinnor, konsten, psykiska sjukdomar och inte minst sitt grabbgäng - som hela tiden finns i fonden som en välklädd, tvetydigt hotfull silhuett ur ungdomen, som blockerar vuxenvärldens himmel.
Trier trycker på några knappar för mycket när han helt i onödan skall knyta ihop hela grabbgängets öden, men det berättarklyschigt cirkulära märks knappt för hur han berättar. Nästan varje scen i filmen överlappar med sig själv i minnen och drömmar (efter minnets tomma platser och den släpiga norska berättarrösten som fyller filmen behöver ingen behöver tvivla på att Chris Marker står högt i kurs hos Trier). Samt alternativa händelser - what ifs av den sort som man kan tänka sig när man står på randen till något: "vad händer om det här bokmanuset antas nu - vem blir jag då?".
De fyra första minuterna är en egen parallell till den film vi skall se, som blandar collage av rörlig bild, stillbilder, jump cuts, svartvitt och lager av dialog på ett sätt som i ett formmässigt andetag blåser iväg all nordisk film de senaste åren. Det här är skillnaden mellan hantverk - som till stor del skulpterats fram i klipprummet - och "undra vad som händer om jag sätter upp den här dv-kameran och filmar mina polare?" Lyssna på hur dialogen överlappar och väver ihop stycken och säg sedan att du inte håller med mig.
Som insikt i mansgängets mekanismer är det bitvis lika knivskarpt som Stephan Mendel-Enks
bok Med uppenbar känsla för stil. Jag förstår släktskapet till Jesper Ganslands Farväl Falkenberg, även det en film om grabbgängets upplösning, klivet från ungdom till vuxenhet och en del psykisk sjuka - och jag förstår att Trier gillar den. Men skillnaden är ändå som mellan en skiss - något som i och för sig kan vara okej, även om jag inte tillhör Falkenbergs vänförening - och ett nära på fullfjädrat mästerverk. Kolla bara på hur detaljerat Trier skildrar deras påklädande och stilmedvetenhet, utan att skriva "metrosexualitet" med stora klumpiga bokstäver över hela duken.Eftersom det här landet är så urbota efter ibland har jag fått beställa den bästa norska - kanske nordiska - filmen på evigheter från England. Hur kan det komma sig att den här filmen inte har fått ordentlig biodistribution i Sverige? Eller ens finns på svensk dvd? SFI har väl ändå varit med och finansierat? Någon som vet råd?
Uppdatering: Emma vet. Hon tipsade mig i Filmhusets kantin om en artikel hon skrivit för Variety, om problem med filmdistribution mellan de nordiska/skandinaviska länderna. Tack.
