Ett Spotify för film?

Sedan Spotify blev ett inslag i var mans hem har jag några gånger i veckan fått frågan om inte "ett Spotify för film" vore den perfekta lösningen på alla problem.

Bredbandsbolaget känner likadant som alla dessa hoppfulla.

Vad jag tror? Som plattform är det jättebra. Definitivt. Men filmbolagen, liksom de stora musikbolagen, har ju inte visat sig så jätteviga när det kommer till att ta sin gamla upphovsrätt in i den nya tiden. Om ett eller två stora Hollywoodbolag går med på att fylla en sådan tjänst med film, då skulle det förstås vara suveränt och förmodligen bli en stor hit på kort tid. Men jag misstänker att de hoppar på det tåget när det är alldeles för sent - som vanligt.

The Reader

Stephen Daldrys The Reader har inte haft svensk premiär än, och jag har inte sett filmen. Den handlar om hur en en ung pojke i 50-talets Tyskland högläser för en äldre kvinna som visar sig ha varit fångvaktare i Auschwitz. Ämnet - "vanliga människor" och Förintelsen; tyskarnas skuld och eventuella ondska - och debatten som pyr kring filmen, intresserar mig mycket.

Peter Bradshaw sågade filmen i The Guardian. (Liksom Manohla Dargis i New York Times och Anthony Lane i New Yorker). Bradshaw har blivit attackerad lite varstans för detta och svarar intressant och utförligt på Guardians blogg.

Några ord till om The Reader och andra samtida Holocaustfilmer står att finna i den här New York Times-artikeln som jag tog upp i mitt Mad Men-Israel-inlägg på Weird Science. Där är det bl a kritiken av Hannah Arendts Eichmann-bok som känns relevant för sammanhanget.

Jag återkommer när filmen har visats för svensk press - premiären är inte förrän den 20 mars.

SF vs. ISIS

FLM rapporterar mer om den lilla nyhet som stod att läsa i dagens pappersDN och som de har utvecklat på nätet. Jag tror, liksom en kommentar på FLM, att det kanske är skrämselskott inför en förlikning. Det hela låter nämligen väl osannolikt, men vem vet med amerikansk lagstiftning.

Det där med att Bergmanfilmerna inte skulle ha visats så ofta i USA på senare år låter också rätt tveksamt. Jag tillbringade mycket tid i New York under några års tid och såg en del Bergmanfilmer. (Fast visst, jag såg en hel del film där, och kanske såg jag de flesta på några specialvisningar som inte faller under reguljära distributionsdealar? Svårt att minnas). Jag hittar inga kommentarer på amerikanska filmbloggar. Det är väl främst Criterion som har intresse av att rapportera om saken utifall de är oroliga å Janus vägnar, men det verkar tyst.

Djupfrysta nazistzombies

Min Weird Science-kollega Per har publicerat vad som måste vara årets snyggaste filmposter. Jag kände mig tvungen att slänga upp en bild eftersom ingen filmblogg är komplett utan den. Intrigen i Dead Snow känns för övrigt som den hetaste sedan Surf Nazis Must Die från 1987.

Benjamin Button

Jag gillar Kerstin Gezelius. Hon är en bra kritiker. Men det är ytterst sällan som jag håller med henne i de slutsatser hon drar av det hon ser (men hon är väldigt bra på att se och lyfta upp i skrift det som man själv kanske bara har en kliande känsla av i bakhuvudet).

I fallet Benjamin Buttons otroliga liv (som jag recenserar i SvD) håller jag definitivt inte med i hennes slutsatser om filmens »centrala« del, den korta tid som Daisy och Benjamin får tillsammans.

»När filmen ska vara som mest romantisk, när de en kort tid är jämnåriga och lever tillsammans, pratar de bara om yta och ålder. Man börjar känna sig direkt dum som har investerat några känslor alls i filmen. Man längtar tillbaka till diplomathustrun i Murmansk. Och det var ju inte meningen.«

För är det då filmen skall vara som mest romantisk, eller är det då den skall uppfylla våra förväntningar på »det mest romantiska« - dvs att de älskande tu får bygga bo och göra barn? Och, än viktigare: vad annat än yta och ålder skall de prata om? Jag tror att det är ett mycket medvetet grepp.

(*SPOILERVARNING*).

För Fincher presenterar först Daisy som ett barn med förmågan att se igenom Benjamins gubbyttre. För att sedan förvandla henne till en på många vis självupptagen och kaxig dansös besatt av det yttre och sin dans. Sedan rycker han hennes karriär ifrån henne i förtid. Det korta och intensiva yrket är valt med flit, eftersom det är så bundet till ålder. Åldrandet blir ännu svårare att acceptera för henne eftersom hennes partner istället blir allt yngre. Så, vad skulle de prata om? Så därför längtar man trots all den till synes romantiska ytan tillbaka till diplomathustrun i Murmansk - vilket Fincher dessutom understryker med tv-reportaget där hon på sin ålders höst korsat Engelska kanalen.

Michael Tappers recension förstår jag inte alls; han trollar helt bort sagan i filmen - och den får man faktiskt inte glömma. Men precis som Tapper reagerade jag i alla fall på frånvaron av rasism i Södern. Jag jämför det inte som han gör med Vietnamkriget och andra aktuella frågor, utan reagerar på att det finns en mer personlig situation som skulle kunna göra frågan påkallad i filmen. Som Gezelius skriver behandlas frågan om moderns död snudd på rasistiskt.

Och referenserna till Forrest Gump - som inget gör något mer vettigt än nämner - måste väl ändå finnas där av någon anledning?
Jag tror mer om Fincher än så. Men det är just det som gör mig beskviken, för här fanns chansen att med enkla medel skildra den komplexa situationen bättre än Gump gör.

(Fö, det är en intressant Freudian slip att jag skrev »Eli« istället för »Eric« Roth i min recension. Undrar hur det skulle ha sett ut om Eli Roth skrivit filmen.....)

Israelites

Från Mad Men över Ian McEwan till Israel.

Melissa Leo

Jag skulle kunna skylla på att mina fingrar är stela, av kyla och tangentsbordspassivitet. Att det är svårt att komma igång efter nyår. Men det är inte sant - tvärtom går det undan i en rasande takt. Lite för snabb för att stanna upp och få in en ynka bloggpost. Men jag har fullt av roliga uppdrag som jag får anledning att återkomma till, och som kommer att ge upphov till en del bloggande om hur det ser ut borta vid den svenska filmens horisont.

Här är min intervju med Melissa Leo, införd i SvD lördagen den 3/1. Leo är en av de i särklass trevligaste personer jag har intervjuat. Först trodde jag att hon var en duktig amerikan - ni vet sådana som kan blanda ett trevligt, till synes privat, beteende med personlig PR på ett lika irriterande som välfungerande vis.

Mitt första möte med henne skedde på en restaurang där hon gick runt till de olika borden, presenterade sig, småpratade och berättade - liksom lite i förbifarten - hur det var att bli väckt mitt i natten på hotellrum runt om i världen för att någon på andra sidan luren berättar att man vunnit ännu ett pris. Men när hon väl kom till mitt bord (där hon blev kvar) så fattade jag vem hon var, och att hon om någon verkligen förtjänat dessa wake-up calls.

För Leo är tveklöst the real deal, en riktigt jävla trevlig och sympatisk människa, annars hade nog hennes karriär sett annorlunda ut.
Jag önskar henne all lycka i de kommande bataljerna om statyetter hit och dit. Inte för att jag tror att det gör henne från eller till, men det är dags att hon får välja lite bland rollerna.