Kinas goda krig

Jag läste många böcker om världens tillstånd under 2020. Men boken jag lärde mig mest nytt av - samtidigt som även den behandlade bekanta frågor om utmanad liberal världsordning, autokrati, nationalism & WW2 - var denna om Kinas historiebruk.

Långrecension av Oxfordhistorikern Rana Mitters ”China’s good war” i GP Kultur:

”Historien om hur Henan-svälten blev känd är typisk. Författaren Liu Zhenyuns essä ”Tillbaka till 1942” publicerades redan 1990 (på svenska 2017). Men det var med en officiellt sanktionerad filmversion 2012 som kunskapen spreds. Feng Xiaogangs bombastiska film pekar också mot den internationella ambition som finns i andravärldskrigsnarrativet: till rollen som dess modige amerikanske journalist anlitades Hollywood-skådisen Adrien Brody.

Kina vill ha den ”efterkrigstid” som så länge präglat relationen mellan minne och politik i Europa och Japan för att använda den som kitt inåt och moralisk plattform utåt.  Det är samtidigt minerad mark – att öppna samtalet om en svält leder till möjligheten att andra moderna katastrofer dyker upp. Som när så kallade Guofen, nationalistanhängare på nätet, använder Henan för att tala om Det stora språnget under Mao – då 30 miljoner svalt ihjäl.”

[...]

” För att undvika ambivalensen måste en yttre fiende dock karvas fram tydligare. Regimen lägger därför gärna emfas på hur utlandet har behandlat Kina under ”förödmjukelsens sekel” – från Opiumkrig till japansk imperialism. De senaste tio åren har japanerna fått samma utrymme som nazister i Hollywoodfilmer. 2014 hade 70 tv-dramer på två år skildrat kriget mot Japan. 2013 hade en enda filmstudio 48 sådana produktioner. Man bygger upp kinesiskt offerskap och heroism – med sikte på dagens geopolitiska dispyter med Japan.

Parallellt har kommunistpartiet tryckt på att den fruktansvärda Nanjing-massakern, utförd av japanska militärer 1937, ska placeras intill Förintelsen. Det nämns återkommande i politiska tal och museer formas med Holocaust-museér som förlaga.”

 

Undergången färgar himlen röd (Andreas Malm och Stormens utveckling)

Om Andreas Malms "Stormens utveckling" – och huruvida militant revolutionsromantik verkligen räddar klimatet: 

»Varför är vi så besatta av apokalypsen? Undergången uppträder nu i populärkulturella varianter på Uppenbarelseboken och i rekonstruktioner av Tjernobyl. Läsplattor och strömningstjänster fylls av klimatfiktion och i filosofen Srećko Horvats kommande bok ”After the apocalypse” är själva kommodifieringen av Armageddon i fokus.

Författaren E. Ann Kaplan menar att det beror på att vår kultur utvecklar ett ”förtrauma”. Den smygande insikten om katastrofal klimatförändring gör att vi lever med en ny sorts osäker framtid. Kaplan citeras i inledningen till humanekologen Andreas Malms bok ”Stormens utveckling”, som nu kommit på svenska och utgör en kritik mot rådande teorier om förhållandet mellan människan, samhället och naturen.«

Ett sekel med Karel Čapeks robotar

Den 25 januari 1921 hade pjäsen R.U.R premiär i Prag. Dramat, skrivet av författaren och multikonstnären Karel Čapek  introducerade ett nytt ord: robot. Under seklet som har följt har inte bara ordet kommit till användning, utan även Čapeks samhällskritik och satir. 

Inför Netflix-premiären av Mikael Håfströms android-krigsdrama "Outside the wire" uppehöll jag mig vid dramat, tankar som jag ifjol utvecklade i en kommentar. 

»Egentligen fanns detta redan i ur-dramat där ordet ”robot” skapades. Den tjeckiska författaren Karel Čapek – senare berömd för ”Salamanderkriget”, en satirisk sci-fi-roman med liknande ingredienser och udden mot nazisterna (som släpptes i svensk nyutgåva ifjol) – skrev 1921 pjäsen ”R.U.R” utifrån ordet ”robota” som betyder ”liveget arbete”. På fabriken Rossums Universal-Robotar (”rozum” är tjeckiska för ”förnuft”) byggs en människoliknande produkt som ska ersätta dyra arbetare och en mänsklighet som föder för få barn. Snart börjar godhetstyper vurma för robotarna – ”de är ju som människor” – varpå de tackar genom att revoltera och mörda mänskligheten.«

Stormningen av Kapitolium och den politiska förskjutningen

 

Om stormningen av Kapitolium och faran med den politiska förskjutningen i högerled 

Yasin - och Leadbelly

 

Om musik, äkthet och dubbla måttstockar i cancel-kulturen.

Ett foliehattsfertilt år

Hoppas på färre konspirationsteorier 2021. Men något säger mig att de blir fler. Inleder därför året med att förklara hur konspirationsteorier frodas, och varför. 

 

”I postsocialistiska länder lever rädslan för yttre eliter som utfärdar ”diktat” kvar genom minnet av överstatlighet (en motsvarighet till QAnons ”djupa stat”). Och här måste man se upp: före 1989 var ”alternativa sanningar” i diktaturer – där säkerhetstjänsten spred att dissidenter var västspioner, mentalsjuka och ”sionister” – nödvändiga för att manövrera verkligheten. Idag missbrukas samma minne om vikten av alternativa sanningar och överhetsmotstånd av nya auktoritära regimer och deras meningsfränder i andra länder.

En central insikt ur antologierna är nämligen att ska man motarbeta konspirationstänkande så kan teorierna inte avfärdas på ett bräde.”

Förutom de två antologierna i texten så rekommenderar jag Richard J. Evans "The Hitler conspiracies". Underhållande och upplysande. 

Woody Guthrie, kom tillbaka

Det är årets mest emotsedda publikation. Pennorna plockade bland dem som verkligen har funderat över gränsernas och migrationens konsekvenser. Bland dem som jobbat hårdast i dess skugga och motvind. 

Oförtjänt illa uppmärksammade anser de. Inte utan fog.

 

Jag upprörs inte särskilt mycket för att svenska kollegor springer benen av sig för att marknadsföra sajten ”Bulletin”. Att en publikation finansierad och till stor del författad av samma åsiktsfolk som mest ihärdigt kämpat för att ändra kursen i syn på invandring och nationalism ser dagens ljus hösten 2020 förvånar inte heller. 

 

Vad som är beklämmande är den skamlöshet med vilken detta får ta utrymme från just den verklighet många motiverar sina ”Bulletin”-spaltmeter med. ”De är rasister” – så här kommer en till molotovcocktail om att deras typsnitt för tankarna till muslimhatarblaskan ”Dispatch international”.

 

Å andra sidan de som hoppas på ”fler åsikter” i svensk medieflora. Tur att ingen behöver motivera exakt hur de tongivande rösterna i ”Bulletin” varit tystade de här åren – eller vilket nyhetsvärde det har att recensera en podd och krönika av en skribent som gjorde exakt samma sak för tre veckor sedan under annan flagg.

 

Det viktigaste som har skett de fem åren som har gått sedan ”Vi står inte ut” och kändiskampanjer i Dagens Nyheter är dock inte att det finns utrymme för ytterligare en tidning med spännande blå nyans.

 

Det viktigaste är att övriga medier har börjat vackla i den fråga man så länge använde som moralisk plattform för attacker på just en skribent som Ivar Arpi. Man gnäller på att ”Bulletin” kallar sig ”liberala”. Men var är den bevakning som fångar hur de mest utsatta berövas möjligheten till rättigheterna som upprätthålla en liberal världsordning? 

 

Det gäller inte bara medier. I en inte särskilt förvånande utveckling – inte om man ser till vad som sedan länge varit norm i flera socialdemokratiska partier i Europa – snickras det i sossarnas tankesmedjor på kursändringar kring asylrätten.

 

Som Ola Larsmo skrev i en kommentar till texten ”Absolutarättigheter – en borgerlig mytbildning” publicerad på tankesmedjan Tiden, partiets skyltfönster i idéfrågor, så är den ett avståndstagande från 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. I SvD (18/12) gav forskarna Livia Johanneson och Annika Lindberg en ännu dystrare prognos om asylrättens framtid.

 

Flyktingen har blivit något abstrakt och allt mer hotfullt. ”Den sort som sätts i koncentrationsläger av sina fiender och i interneringsläger av sina vänner. De som istället för att ses som ”framtida medborgare” betraktas som ”fientliga utlänningar” vars lott är att ”tänka politiskt” när de handlar mat. Grupper om vilka brottsstatisk antas förklara etisk nivå och vars lojalitet mot gamla länder är det enda ”de infödda” kan förstå.”

 

Orden är Hannah Arendts. Publicerade 1943. De beskriver den verklighet som kom att leda till de mänskliga rättigheterna. De som nu allt oftare ifrågasätts och sätts på undantag.

 

Och vill man ha en inblick i varför de behövs så är det just till höstens viktigaste publikation man vänder sig.

 

Jag talar förstås om ”The black book of pushbacks”. Den två volymer tjocka och 12 000 röster starka rapporten om människorättsbrott som Border Violence Monitoring Network tillsammans med flera människorättsorganisationer har samlat in.

 

En telefonkatalog i horrörer, nedladdningsbar här. Uppenbarligen inte värd ett ord i stora svenska medier, trots att den redan i fredags överlämnades av Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk till EU:s asylkommissionär Ylva Johansson. Svenskvinkel saknas inte.

 

Här är pennorna de som vet något om flykt och om migrationspolitikens motvind. De som jobbar hårdast i dess skugga. Röster som kunde bredda den påstådda åsiktsflora alla håller så kär.

 

Men samtidigt som invandrarfrågan har blivit USP för ytterhögerns skribentskrå så hörs de inte längre. Vi läser oftare både fiktion och dokumentation om centralamerikanska flyktingar till USA än vad som faktiskt sker på Balkanrutten. Förfasar oss över Trump och hans burar – men har ingen koll på vad den kroatiska polisen systematiskt gör mot rädda familjer på flykt från krig.

Med EU:s goda minne. Och därmed med ditt.  

 

Vi vet inte att det i Bosnien finns tältläger utan skydd mot vintern som myndigheterna vägrar grundläggande hjälp. Heller inte att det inte går många veckor utan en ny Alan Kurdi. 

I november var det bebisen Joseph som tillsamman med sex andra drunknade på Medelhavet.

 

Som om det gav oss magiskt skydd publicerar vi inte namnen eller rösterna längre. Eller som Woody Guthrie klarsynt sjöng människorättsåret 1948 efter en nyhetsartikel om en flygkrasch och påföljande begravning där amerikaner och avvisade mexikaner behandlades annorlunda: ”All they will call you will be deportees”. 

 

Lättare att slippa öppna hjärtat.  Och vad sa du egentligen om ”Bulletins” typsnitt?

Joe Hill ville pengapåsen bakom "Bulletin" att det nya bladet skulle förknippas med. Kontra med att vi behöver mer Woody Guthrie. Mer av de konträra som inte springer i takt – som hellre kollar vad det står på skyltens baksida. 

 

För tvärtom mot vad som påstås lever vi inte i ”agendajournalistikens” era. Vi lever i en tid där agenda omsätts till vad som bäst putsar varumärket. Det brukar ske i medvind. Men det är inte kändisuppropen du skriver på hösten 2015 eller DN-bilagorna med Greta som du sparar 2020 – heller inte den elaka kommentaren du lyckades svänga ihop om ”Bulletin” – som är viktig för att bidra till en annan utveckling.

 

Det är hur du även när vinden har vänt fortsätter att kämpa för de tiotusentals ansiktslösa som flyr genom Balkan, för de ensamkommande under Paris broar och för dem som sover i nerbrända läger.

 

Det är hur du väljer din läsning – och vart du därefter skickar den här julens Swishbidrag.