I'm Not Everything I Want to Be - Libuše Jarcovjáková

Det är över ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Mest för att jag har kunnat placera de texter jag har skrivit i andra sammanhang. Samt för att jag arbetat på ännu en bok, då finns inte tid att skriva på annat än artiklar för brödfödan.

Så här bjuder jag på en text, eftersom jag vill att så många av er som möjligt (ni som bor i Stockholm) pallrar er i väg till Zita imorgon (fredag 7 mars). Då visas nämligen den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská, om fotografen Libuše Jarcovjáková. Det blir sista chansen på duk, i alla fall på ett tag. Plus att ni på så vis stödjer både Tempo dokumentärfestival, samt biografen Zita, som nu går på knäna. Jarcovjákovás foton, serien "T-Club" som jag berättar om nedan, visas även på Centrum för Fotografi till och med den 12 april. 

 

                                                                     

                                                                    

Första gången hon sökte till fotoskolan blev det avslag – Libuše Jarcovjáková tillhörde en politiskt ”felaktig” familj. Inför andra försöket hade Jarcovjáková tagit jobb på ett tryckeri, för att visa att hon minsann kunde skapa sig en korrekt arbetarprofil.

 

Men när en kommissionär i det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ideologiska avdelning råkade få syn på Jarcovjákovás fotografier från arbetsplatsen – sovande tryckare, fyllefester, sekreterare i omfamningar – så blev det avslag igen.

 

Man förtalade inte arbetarklassen.

 

Libuše Jarcovjáková är en senkommen kändis i fotovärlden. Men hennes foton sträcker sig bakåt till den sovjetledda invasionen av hemstaden Prag 1968, när tonåringen som redan bestämt sig för att fotografi är hennes kall börjar dokumentera sin värld. Som Jarcovjáková skriver i sin dagbok under en av många vilda, utsvävande perioder i livet: Det var det enda sättet att överleva.

 

Jarcovjákovás karriär exploderade internationellt efter en utställning på fotofestivalen i franska Arles 2019. Då hade hennes bästa fotografier, från den så kallade T-klubben i Prag 1985, poppat upp på gallerier i Prag under ett par år.

 

”T-Club” var under 1980-talet Prags främsta gayklubb, möjligen den enda. När Jarcovjáková började hänga där i mitten på decenniet – tack vare en sambo som var ”en av dem som inte fick finnas i det kommunistiska Tjeckoslovakien” – var det en oas inte bara för stadens homosexuella. Hit gick de prostituerade efter sitt skift, blandades med allsköns typer som inte passade in i den konservativa och konforma realsocialismens paradis. Homosexualitet var för all del lagligt, men likväl skulle sådana avarter inte finnas i kommunismen. T-klubben var därför en plats där man kunde vara sig själv varje natt.

 Just det fångade Jarcovjákovás fotografier. Karnevalsyran, liksom bögar och lesbiska som var helt öppna med sin kärlek – med en, två, tre personer åt gången – förhöjdes särskilt för den som mindes bildernas typiska socialistmiljöer. De fula mattorna, de ännu fulare tapeterna och de gräsliga hockeyfrillorna. Det var således rimligt när New York Times långt senare kallade Jarcovjáková för ”Sovjet-Prags Nan Goldin”. För lika bra på att fånga stoj och gamman, var hon på att skildra skuggsidorna.

 

Det var en sådan som gjorde att Jarcovjáková till sist tog sig ut ur den ”kommunistiska buren”. 1985 mördas en gäst på T-klubben och polisen vill se bilderna. Jarcovjáková ger dem två överexponerade rullar, fixar ett skenäktenskap och tar sig till Berlin. Av respekt för privatlivet hos gästerna på klubben visar hon inte bilderna förrän 2008. (Nu visas de på Centrum för Fotografi i Stockholm till och med 12 april).

 

När jag i höstas besökte en stor retrospektiv med Libuše Jarcovjákovás bilder i Prag blev jag därför mäkta besviken. Jag gick därifrån med intrycket att T-club-serien var en unik lyckoträff. Att det var kontexten som gjorde bilderna bra, att hennes kändisskap var ännu ett utslag av jakten på historiska outsiders att upphöja.

 

Det är först framför den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská – som visades på årets Tempofestival och bums bör köpas in av SVT – som jag inser hur fel den tolkningen är. Och varför.

 

Retrospektiven gjorde misstaget att utan kontext eller tråd bomba väggarna med Jarcovjákovás fotografier. Min misstanke är att man genom att utan sammanhang kasta upp selfies och gatubilder huller om buller hoppades att en yngre instagramgeneration skulle spegla sig i dem.

 

”I'm Not Everything I Want to Be” tar i stället spjärn mot de dagböcker som Jarcovjáková skrivit hela livet, och låter dem utgöra berättarröst till 90 minuter av hennes stillbilder. Resultatet är magiskt – och väldigt politiskt.

Från första stund inser man att kameran är Jarcovjákovás ankare och överlevnad. Hon känner sig inte hemma i sin konstnärsfamilj, där ett mörker antyds om pappan. Hon känner sig definitivt inte hemma i den trista gråa värld som rullas ut över staden efter att de sovjetiska pansarvagnarna rullat in. Jarcovjákovás bilder skriker ut sitt motstånd mot det fula skitiga Prag som faller ner omkring henne, där människor hukar under propaganda och i köer. Skylfönster efter skyltfönster ekar tomt och trist.

 

Bild efter bild på henne själv i olika former av nakenhet bryter mot skönhetsidealen som fanns. Hon bryter mot kvinnonormerna och kravet på att bli mamma – tar sig älskare, gifta som ogifta, arbetare som citerar Nietzsche – och skildrar i outhärdlig detalj hur det är att kliva framför en kommission och be om abort.

 

T-klubben är inte den första oasen. Hon dras till dem som är utanför. Romantiseringen av romer är legio – vid det här laget har Josef Koudelka redan publicerat sin berömda fotobok ”Zigenare”. Men det finns en ärlighet hos Jarcovjáková i hur hon dras till dem, liksom att de fotograferas som hennes grannar. Inte som väsen utanför tjeckiska mansfotografers värld.

 

Hon tar jobb som språklärare för de vietnamesiska och kubanska arbetare som lockats till det kommunistiska Tjeckoslovakien med fagra löften – för att snabbt möta rå rasism. Klick, klick, klick – hon ombeds fota dem framför bilar och motorcyklar som inte är deras för att ljuga om framgång för familjerna där hemma. Det är även för tjeckisk kontext en ovanlig inblick i de här gruppernas liv på 1980-talet.

 

Allt är svartvitt tills hon 1979, för första gången och för en stund, lyckas lämna Prag för Tokyo. En explosion i färg. Bilderna från hennes utlandsresor och livet i Berlin är i ärlighetens namn mindre intressanta än skildringarna av det tjeckiska livet. I dem finns en navelsträng, en insikt om att hon sitter ihop med de här omständigheterna hur mycket hon än försöker göra sig kvitt dem. Det hörs och syns även i bilderna av exilen. Några få – som en japansk gallerist – tror benhårt på Jarcovjáková och hjälper. Många andra vill utnyttja den dumma östeuropén, som kokainsmugglare till exempel. Vänner rinner bort och hon är alltid där med kameran, fångar ögonblicket när det sker.

 

Jarcovjákovás långa brist på framgång – avslagen motiverade med att det rör sig om ointressanta vardagsbilder och exotifiering av utanförskap – är knappast unik för öst: Samma motiv har geniförklarat drösvis av manliga fotografer även i Sverige.

 

Men få fotografer har fångat omständigheterna för kvinnor som inte passade in i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Även i dissidentkretsar stod de alltid i skuggan, medan männens målningar, sånger och foton hyllades och har stelnat till bilden av livet som det var.

 

Medan Jarcovjáková drogs till de kvinnliga dissidenterna – hon fotar de säkerhetspoliser som därpå försöker rekrytera henne som tjallare – samt till manusförfattaren, kostymören och scenografen Ester Krumbachová, en av nya vågen-filmernas viktigaste och minst kända gestalt. I hennes hem får Jarcovjáková under åren av förtyck en fristad, Krumbachová ser direkt vad hennes fotografier fångar och vad de har för betydelse.

 

Tack vare ”I'm Not Everything I Want to Be” kan många fler nu också göra det.