Som europé kan man visserligen inte kolla på filmerna på den nya Criterionsidan, men man kan följa deras blog The Criterion Current och klicka sig vidare till utmärkta cineastsidan The Auteurs och deras blog The Notebook.
För ett par dagar uppmärksammade de bland annat att New Yorker Films ger ut saligt avlidne senegalesen Ousmane Sembènes (och Thierno Faty Sows) film Camp de Thiaroye.
Thessaloniki gav i år ett Sembèneretrospektiv som jag bara hann glutta på - jag såg inte Camp de Thiaroye men väl komedin Xala (Impotens) från 1974, en allegorisk attack på afrikansk neokolonialism.
Sembène är väl den mest kände av de stora afrikanska regissörerna, men likväl relativt okänd här i Sverige. Schemakonflikter gjorde det omöjligt för mig att se flera av hans filmer, men om de nu blir mer lättillgängliga på dvd så kanske man kan se dem och skriva något längre om de teman som han tar upp och som är högst relevanta i många afrikanska länder idag.
Via Auteurs hittar jag också bloggen Self-Styled Siren som skriver underhållande och initierat om klassisk Hollywoodfilm.
Det enda problemet är att hitta tid att se på alla de fantastiska filmer det skrivs om och samtidigt låtsas ha ett liv.
söndag 30 november 2008
Vinnare i Stockholm
Frozen River plockade hem den tydligen rätt tunga bronshästen. 7, 2 kilo. Det är en bra film - visst. Men kanske främst en riktigt bra skådespelarinsats av Melissa Leo i huvudrollen som white-trash-morsa som smugglar folk mellan USA och Kanada för att kunna flytta med ungarna från sitt husvagnshem.
Mitt hjärta bultade dock mer för tre andra filmer.
Steve McQueens Hunger, som är det bästa jag har sett på flera år - mer, mycket mer, om den framöver. Klart en par med Fjärilen i glaskupan, en annan film av regissör som kommer från konstvärlden.
H:r Landshöving - mer, mycket mer om den i nästa vecka när den går upp på bio.
De ofrivilliga - men den har prisats överallt, med rätta, så jag antar att manuspriset den kammade hem var någon slags kompromiss (efter några juryvändor har jag lärt mig hur det där fungerar).
Alla fyra filmer ni verkligen borde se.
Mitt hjärta bultade dock mer för tre andra filmer.
Steve McQueens Hunger, som är det bästa jag har sett på flera år - mer, mycket mer, om den framöver. Klart en par med Fjärilen i glaskupan, en annan film av regissör som kommer från konstvärlden.
H:r Landshöving - mer, mycket mer om den i nästa vecka när den går upp på bio.
De ofrivilliga - men den har prisats överallt, med rätta, så jag antar att manuspriset den kammade hem var någon slags kompromiss (efter några juryvändor har jag lärt mig hur det där fungerar).
Alla fyra filmer ni verkligen borde se.
lördag 29 november 2008
fredag 28 november 2008
Pusan på engelska
Mina två engelska texter från Pusan ligger här. En översikt och en text om metafilmer som kommer i en bättre och kraftigt omarbetad svensk version i nästa FLM. Det skall berättas att deadline för texterna till Fiprescis hemsida är innan festivalen är över, och det är halvkul att försöka skriva något intelligent, på engelska, mellan visningarna eller mitt i natten.
Så att de dyker upp på sidan först nu kan liknas vid ett slag i ansiktet.
Så att de dyker upp på sidan först nu kan liknas vid ett slag i ansiktet.
torsdag 27 november 2008
onsdag 26 november 2008
Criterions Cinematheque och det digitala haveriet
Criterion har skapat en ny hemsida, snyggare med flera fina funktioner. De har bland annat en ständig filmfestival där de visar filmer on-line, samlade under titlar som den pågående serien "Barndom". Naturligtvis fungerar den här fantastiska idéen enbart i USA på grund av att Criterion bara har rättigheterna där.
Så är det allt som oftast med attraktiva digitala lösningar, och jag hoppas att denna fråga, om den gamla slitna affärsmodellen med filmrättigheter uppstyckade över nationer och visningsfönster, kommer upp på eftermiddagens seminarium om digitalisering som hålls på Stockholms filmfestival. Annars får jag ta upp det, för det ser ju ut att vara det största hindret för en ny skön värld.
Så är det allt som oftast med attraktiva digitala lösningar, och jag hoppas att denna fråga, om den gamla slitna affärsmodellen med filmrättigheter uppstyckade över nationer och visningsfönster, kommer upp på eftermiddagens seminarium om digitalisering som hålls på Stockholms filmfestival. Annars får jag ta upp det, för det ser ju ut att vara det största hindret för en ny skön värld.
söndag 23 november 2008
Eden Lake
Tro allt som Fredrik Strage skriver i DN På Stan om den utmärkta brittiska hillbilly-horror-rullen Eden Lake. (Visas den 25/11 på Stockholms Filmfestival.)
torsdag 20 november 2008
Metafestivalen
Idag börjar Stockholms filmfestival. Jag har skrivit en understreckare om filmfestivalernas historia och utveckling, och deras möjliga framtid.
En aspekt som jag inte tar upp i texten är att filmfestivaler till sin natur är konstiga metaverkligheter; rena 8 ½.
Som journalist – och säkert som vanlig hårdarbetande cineast – förstärks detta av mängden sömn i relation till mängden arbete, festande (för det mesta samma sak) och, för vissa, mängden alkohol. Man ser en film, går på en middag, presenteras för den vagt bekanta bordsdamen, kameror klickar och man inser att hon spelade huvudrollen i filmen man just har sett.
Mitt färskaste metaögonblick - ett av flera från veckan som gick i Thessaloniki - inträffade ett par timmar innan jag flög hem: För några år sedan introducerade vänner i Thessaloniki-organisationen mig för den bästa grekiska restaurang jag har varit på. En mysig taverna runt hörnet från festivalens huvudbiograf, men helt dold på en anonym innergård. Sällan smockfull, nästan aldrig några utlänningar bland gästerna. När jag sedan började springa på sällskap med högprofilgäster, med festivalfolk i hasorna, har jag förstått att det är festivalens lilla hide-out.
Nu var det tidigt och helt tomt. Jag bläddrade i festivalbladet, för dagen prytt av en bild på Takeshi Kitano, när det plötsligt kommer in ett sällskap på 6-7 personer in i lokalen. Jag läser vidare med tidningen framför ansiktet och märker att någon klivit fram till bordet och att en man med en videokamera står bredvid mig. Jag tittar upp och just framför bordet står Kitano med road min och ser på bilden av sig själv, medan mannen med videokameran låter kameran studsa mellan mitt (lite mer häpna) ansiktsuttryck och Kitanos.
Så skrattar Kitano och går, medan mannen med kameran fortsätter att rulla på mig. Vilket var ett genidrag (för hans film) eftersom den grekiske kyparen i det läget väljer att komma fram, sätta ner en tallrik, lyfta på tidningen, titta på fotot, rynka pannan, titta efter Kitano - och le igenkännande rätt in i kameran.
Till saken hör att jag dessutom kände igen mannen med kameran: han var nämligen där med sin kamera bägge gångerna jag intervjuade Kitano för ett par år sedan.
Ett annat fint metaögonblick var en middag i måndags med Frozen River-aktrisen Melissa Leo (21 grams, Three Burials of Melquiades Estrada) på ena sidan av mig och Arta Dobroshi från Lornas tystnad på den andra - efter att jag hade sett bägge filmerna samma dag.
En aspekt som jag inte tar upp i texten är att filmfestivaler till sin natur är konstiga metaverkligheter; rena 8 ½.
Som journalist – och säkert som vanlig hårdarbetande cineast – förstärks detta av mängden sömn i relation till mängden arbete, festande (för det mesta samma sak) och, för vissa, mängden alkohol. Man ser en film, går på en middag, presenteras för den vagt bekanta bordsdamen, kameror klickar och man inser att hon spelade huvudrollen i filmen man just har sett.
Mitt färskaste metaögonblick - ett av flera från veckan som gick i Thessaloniki - inträffade ett par timmar innan jag flög hem: För några år sedan introducerade vänner i Thessaloniki-organisationen mig för den bästa grekiska restaurang jag har varit på. En mysig taverna runt hörnet från festivalens huvudbiograf, men helt dold på en anonym innergård. Sällan smockfull, nästan aldrig några utlänningar bland gästerna. När jag sedan började springa på sällskap med högprofilgäster, med festivalfolk i hasorna, har jag förstått att det är festivalens lilla hide-out.
Nu var det tidigt och helt tomt. Jag bläddrade i festivalbladet, för dagen prytt av en bild på Takeshi Kitano, när det plötsligt kommer in ett sällskap på 6-7 personer in i lokalen. Jag läser vidare med tidningen framför ansiktet och märker att någon klivit fram till bordet och att en man med en videokamera står bredvid mig. Jag tittar upp och just framför bordet står Kitano med road min och ser på bilden av sig själv, medan mannen med videokameran låter kameran studsa mellan mitt (lite mer häpna) ansiktsuttryck och Kitanos.
Så skrattar Kitano och går, medan mannen med kameran fortsätter att rulla på mig. Vilket var ett genidrag (för hans film) eftersom den grekiske kyparen i det läget väljer att komma fram, sätta ner en tallrik, lyfta på tidningen, titta på fotot, rynka pannan, titta efter Kitano - och le igenkännande rätt in i kameran.
Till saken hör att jag dessutom kände igen mannen med kameran: han var nämligen där med sin kamera bägge gångerna jag intervjuade Kitano för ett par år sedan.
Ett annat fint metaögonblick var en middag i måndags med Frozen River-aktrisen Melissa Leo (21 grams, Three Burials of Melquiades Estrada) på ena sidan av mig och Arta Dobroshi från Lornas tystnad på den andra - efter att jag hade sett bägge filmerna samma dag.
torsdag 13 november 2008
Dario Argentos djupa pöl av blod
Mitt i väskpackningen inför min årliga tripp till Thessalonikis filmfestival var jag tvungen att pausa, se Dario Argentos mästerverk Profondo Rosso (i ny svensk dvdutgåva på Studio S, under det engelska namnet Deep Red) och skriva en text om filmen på Weird Science.
Nu är jag snart off för att se vad som sker på Balkanscenen i år.
lördag 8 november 2008
Pusan under strecket
En understreckare som med avstamp i Pusan diskuterar lite trender i asiatisk film (Jättebegrepp jag vet, och jag har inga intentioner på att vara heltäckande).
fredag 7 november 2008
Veckans recensioner och psykologer ser på Freud
Veckans två recensioner; Unge Freud i Gaza (utan den redigering pappersversionen råkade ut för i sista stund) och Saw V. Den förra visas och diskuteras av Jonas Mosskin (psykfilm) med flera på Zita, nu på söndag.
tisdag 4 november 2008
En marginaliserad visningsform: Kommentar om monopol och andra visningsfönster
Jag kommenterar Troells DN-inlägg om SFs monopol i dagens SvD. För det är dags att sluta sätta biografmonopolet i första rummet när vi diskuterar hur svensk film skall nå ut. Även om vi bryter monopolet så kommer färre människor att se film på bio än i andra visningsfönster.
söndag 2 november 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
