Metafestivalen

Idag börjar Stockholms filmfestival. Jag har skrivit en understreckare om filmfestivalernas historia och utveckling, och deras möjliga framtid.

En aspekt som jag inte tar upp i texten är att filmfestivaler till sin natur är konstiga metaverkligheter; rena 8 ½.

Som journalist – och säkert som vanlig hårdarbetande cineast – förstärks detta av mängden sömn i relation till mängden arbete, festande (för det mesta samma sak) och, för vissa, mängden alkohol. Man ser en film, går på en middag, presenteras för den vagt bekanta bordsdamen, kameror klickar och man inser att hon spelade huvudrollen i filmen man just har sett.

Mitt färskaste metaögonblick - ett av flera från veckan som gick i Thessaloniki - inträffade ett par timmar innan jag flög hem: För några år sedan introducerade vänner i Thessaloniki-organisationen mig för den bästa grekiska restaurang jag har varit på. En mysig taverna runt hörnet från festivalens huvudbiograf, men helt dold på en anonym innergård. Sällan smockfull, nästan aldrig några utlänningar bland gästerna. När jag sedan började springa på sällskap med högprofilgäster, med festivalfolk i hasorna, har jag förstått att det är festivalens lilla hide-out.

Nu var det tidigt och helt tomt. Jag bläddrade i festivalbladet, för dagen prytt av en bild på Takeshi Kitano, när det plötsligt kommer in ett sällskap på 6-7 personer in i lokalen. Jag läser vidare med tidningen framför ansiktet och märker att någon klivit fram till bordet och att en man med en videokamera står bredvid mig. Jag tittar upp och just framför bordet står Kitano med road min och ser på bilden av sig själv, medan mannen med videokameran låter kameran studsa mellan mitt (lite mer häpna) ansiktsuttryck och Kitanos.

Så skrattar Kitano och går, medan mannen med kameran fortsätter att rulla på mig. Vilket var ett genidrag (för hans film) eftersom den grekiske kyparen i det läget väljer att komma fram, sätta ner en tallrik, lyfta på tidningen, titta på fotot, rynka pannan, titta efter Kitano - och le igenkännande rätt in i kameran.

Till saken hör att jag dessutom kände igen mannen med kameran: han var nämligen där med sin kamera bägge gångerna jag intervjuade Kitano för ett par år sedan.

Ett annat fint metaögonblick var en middag i måndags med Frozen River-aktrisen Melissa Leo (21 grams, Three Burials of Melquiades Estrada) på ena sidan av mig och Arta Dobroshi från Lornas tystnad på den andra - efter att jag hade sett bägge filmerna samma dag.