Nyhetsmorgon

Newsflash: Nyhetsbedömningen på SVT är en fortsatt katastrof. Ja, jag vet, den har varit undermålig i flera år men Osama har tydligen rubbat balansen helt nu. Jag trodde att botten var nådd häromdagen, när en New York-korre i vad som tedde sig som småonyktert skick svamlade framför Ground Zero. Tyvärr tycktes hon mest bubbla med i omgivningens lycka.

Men bubblandet och dess följder bara fortsätter, hos reportrar och redaktörer. Igår var det Stefan Åsberg som med rynkad panna stod vid samma plats som sin kollega och inom loppet av 40 sekunder hade förklarat för oss att ”det kunde blir oroligt bland muslimerna”, att ”man inte visste hur det kunde bli i arabvärlden” och slutligen något om "den muslimska världen”. Att han gav lika lite för verkligheten som för terminologin insåg vi när detta bara var en introduktion till Den Mänskliga Vinkeln som var inslagets centrala punkt. 

Den Pensionerade Brandsoldaten i oljerock och hatt (munderingen kommenterades av reportern men jag förstod ändå inte riktigt symboliken, fast min flickvän naglade ner åkomman rätt precist: Crocodile Dundee) som För Första Gången Sedan Osama Bin Laden Avrättats – eller sedan RÄTTVISA skipats – återvänder till Ground Zero.

Inslaget blir värre och värre och vi inser att Brandmannen inte bara är en stackars man som förlorat 99 av sina vänner och kollegor - utan en stackars man som därför också helt lämnat verkligheten för Kampen Mot Terrorismen. Exakt vad han gör förklarades inte - han förklarar dock att han vigt sitt liv åt Detta - men det han eventuellt gör började han göra dagen efter attentatet. Att döma av Aktuellts inslag handlar det om att, med benägen hjälp från fotografen, prata om amerikanska flaggor som vajar i motljus.

SVT: vad hände med vad, när, hur, varför, och varför en gång till?

SVT: Det här är faktiskt motbjudande. Ni har inget som helst omdöme kvar. Ringer det inga varningsklockor? Hade den här mannen varit en man på gatan – den traumatiserade och obehandlade person han faktiskt är – från precis vilket annat land som helst, så hade det varit tydligt för er också och hamnat på redigeringsrummets golv. Åsberg hade fått en reprimand.

Kanske, tänker jag, är Hämnden och Rättvisan att betrakta som en tipping point: den punkt där så många svenska journalister blivit New York-frilansar att vi genom artikel- och inslagslavinen om onödiga saker från staden svenskar helst semestrar i, helt enkelt dragit upp omdömeslösheten genom osmos.

För att tydliggöra: den som tror att det är nyhetstorka på jordklotet eller att betydelsen Public Service skulle ha somnat in – och det här är bra att minnas, eftersom vi under de närmaste veckorna och månaderna kommer tvingas leva med Den Oerhört Intressanta Kampen Mot Brandväggen På Osama bin Ladens PC – kan ratta in P1 på morgonen och lyssna på efterdyningarna av inbördeskriget i Elfenbenskusten, där de sista blodiga stridernas kroppar ligger vid sidan av vägen. 

Och vill man ha human interest, varför inte lyssna på Vetenskapsradion (!) där Ali från Libyen väntar barn med Katarina i Karlstad; de bor i en etta; hon är fem månader gravid; hans släktingar och vänner dör som flugor i Nordafrika och hans dator är fylld med bilder på blod och lemlästade kroppar och han reser sig och går ut och röker mitt under intervjun där han söker de svenska orden genom förtvivlan i rösten, och han har just fått ett jobb som diskare i en Stockholmsförort dit de nu måste hitta ett sätt att flytta. 

Men på bästa sändingstid på min tv får jag en svårt traumatiserad man som ser ut som en australisk cowboy, vajande amerikanska fanor och teorier om vad den nya Black Hawk-helikoptern egentligen är gjord av. Och Bara Nu Inte Kineserna Får Tag I Det Där Fantastiska Materialet. (Lugn, de köper det när Saab-dealen är klar).

Jag tror inte att vi påverkas av vad nyheterna i teve väljer att berätta. Jag vet att vi gör det. I ett nötskal kan man säga att vad våra sympatier riktas mot, det skapar politik. Och valde Aktuellt andra berättelser - då skulle vi också se människor och mänsklighet på andra platser än nedre Manhattan. 

Och förhoppningsvis skulle vi agera därefter.