På så vis liknar vissa kulturteoretikers värv konspirationsteoretikerns: vi placerar hämnden i sin samtid eller i en obruten linje från biblisk historia; anlägger våra läsningar från höger till vänster och norr till söder - på något där andra bara ser ett öga för ett öga och en tand för en tand.
Tankarna gick förstås till den här retoriken och dess konsekvenser igår. Men det symboliska mördande som USA genomförde är egentligen inte särskilt intressant i sig. Det är vidrigt, men man visste att det skulle ske. Och alla de som ropar på rättegång: kom igen, trodde ni på fullt allvar att Osama, denne t-shirttrycksvänlige terroristledare, skulle låta sig dras upp ur en jordhåla och förnedras som en annan pösmagad diktator?
Vad man önskar är väl i sådana fall att Osama hade tillfångatagits och offentligt avrättats inom loppet av av en månad hösten 2001 - innan Afghanistan, innan Irak. Nu blev det två trojanska krig och episk film av den där byuppgörelsen i westernrullen istället. (Där har konspirationsteoretikerna något att bita i: fick Obama en bra symbolisk anledning att avsluta något han desperat behöver avsluta? Jag såg om Wag the Dog häromveckan och det ska man ju egentligen inte göra eftersom den är snudd på skadlig om man samtidigt är en mediakonsumerande varelse).
Nå. Mina tankar gick igår faktiskt främst till historiska perspektiv på män som tillfångatagits och gjorts till symboler för ondska. Av flera anledningar men främst för att det alltid visar sig att historien/ konsekvenserna av morden på dem är mer komplicerade än de i förstone ser ut.
Eller Adolf Eichmann som för femtio år sedan ställdes inför rätta av israelerna. Hans öde och historia är ett rikt index för den som vill se hur samtidens syn på historien styr. Han flydde Tyskland på 50-talet med hjälp av Röda korset och med västtyskarnas goda minne. Plockades av Mossad i Argentina. När han ställdes inför rätta i Jerusalem var västtyskarna mest rädda för att han skulle tvingas prata om de nazistiska nätverk som fanns kvar i landet; med USAs vetskap fanns gott om medlöpande nazister i styrande funktioner. Orsaken är enkel: landets borgerliga medelklass, alltså de styrande och alltså sammhällsstrukturen, var nazistiskt. Skulle alla åtalas och straffas ordenligt, hade det varit svårare att bygga upp och kanske kontrollera Västtysklands återhämtning efter kriget.
Men hade vi haft förståelse för vad Förintelsen faktiskt var redan på 40-talet, om man på 50-talet pratat om den som man gjorde efter Eichmanns rättegång (den handlade om offren - västtyskarna kunde pusta ut - om Förintelsen, och det var efteråt man började prata om Förintelsen på ett nytt vis), så hade detta kanske inte varit möjligt. Då hade kanske Hannah Arendts tes om den banala ondskan tidigare pekat på att Eichmann var en del av en ohygglig apparat. (När jag ser mig om i världen idag, ser jag att det fortfarande inte är en självklar tanke). Då hade dagens Tyskland och efterkrigshistorien kanske sett lite annorlunda ut.
Det är analysen av de kanske nödvändiga symboliska morden jag saknar - och i det aktuella amerikanska fallet, en amerikansk politik som vill mer, gör mer, än mördar symboliskt och högst populistiskt.
Det är tyvärr just den biten som ofta glöms bort när jublet över en välplacerad kula i en Osama bin Ladens panna stiger - »we got the son of a bitch« döljer de något mer komplicerade sammanhangen. Och då menar jag inte enbart det faktum att Osama vid sidan av att vara en ideologisk ledare inte var någonting längre; utan det faktum att hela världen tycks tycka om att stirra på det enkla för att slippa fundera på det något mer komplicerade. Här blir det symboliska mördandet, som del av en större politik, intressant. (Och likt en bra western, tolkningsbart).
Jag fylldes med lika mycket avsmak när jag såg gårdagens nyhetssändning (40 minuter Osama, 2 minuter nyheter och väder; Värmlandsnytt och toppnyheten där om bygglov var mer komplex och analyserande) som när jag råkade zappa in på Humorgalan i förrgår.
Eller nej, det fanns en ansats, ett bubbel under ytan, när man i alla fall började ställa frågor om vad det fokuseras på i arabvärlden, med alla intressanta samhällsförändringar och revolutioner, och i andra muslimska länder och sammanhang. Jag skulle vilja se analyser av Osamas status och förändringen denna under de senaste tio åren genomgått - kopplade till detta. Jag har bildade vänner i Libanon som kallade bin Laden habibi, som i honom såg ett välbehövligt motstånd mot USA. Förändringar, motstånd, skeenden - det är våra nyhetskanalers uppgift att fokusera på dem, tolka dem, och förklara dem.
Men jag vill INTE se Hamasledaren prata om martyren Osama; jag tror helt enkelt inte att han är särskilt representativ för mannen på gatan. Därför var det närmast hånfullt när reportern till sist klippte in en kvinna i Syrien som sa att hon hon skiter i Osama, »det är USAs grej«, och sedan ändå la på en speaker minuten senare om att »ja, i vår del av världen var folk i alla fall glada«.
Det var som Humorgalan, lika provokativ som alla andra galor (förutom att den enda orsaken till att ge pengar när svensk humor är inblandad, är för att de svenska komikerna ska ha råd att göra något annat). Där stod Kristin Kaspersen och spände blicken i mig och sa »nu har du chansen att förändra något« och jag ville bara ställa mig upp i soffan och skrika att det har du, jag och alla andra varje val när vi kan rösta fram partier som vill beskatta dig mig och alla andra som tjänar bra - då blir världen kvitt undernärda barn med hjärnskador väldigt mycket snabbare än med den här lilla samvetsleken.Men det är, tycks det, slut med analys, slut med strukturer och förståelse av långsiktig politik. Ibland inser jag att jag överanalyserar både westernfilmer och dagsaktuell politik för att skydda mig själv, så att jag inte går under av insikten av hur enkelt allting egentligen är: någon plockade upp den där pistolen för att han stulit en kossa, och George W Bush fick ett folk att hata för att någon skjutit på hans pappa.
Men terroristerna läser (till skillnad från rätt många amerikanska generaler och politiker tydligen, eftersom de gör kortsiktig politik för att tillfredsställa röstande folk i allmänhet och svenska högerskribenter i synnerhet) historieboken, förstår det långsiktiga, googlar essäer om The Searchers. De visste att med ett Pearl Harbor skapar de minst ett nytt krig, och med det många nya terrorister och Amerikahatare. De fick som de ville.
För det var samma flaggor som vajade igår som alltid har vajat utanför Vita huset; Barack Obama använder samma banala nationalism som sina föregångare, den där amerikanska patriotismen som så ofta omhuldas av européer som tror att den skiljer sig från vanlig hemskt nationalism (tvärtom - titta noga på den vrålande massa som skriker utanför Vita Huset). Han är kvar i samma krig som han inte kan komma ur och han stänger inte Guantanamo. Obama erbjuder bättre skämt på middagarna men förflyttar varken retoriken eller den vidhängande internationella politiken en tum.
Det som skrämmer mig är att det är samma visa, samma enkla retorik: en amerikansk president tycks nöjd med att han, som Bob sjunger, har Gud på sin sida och kan plocka upp pistolen och avlossa den på bygatan när klockan slår 12. Hämndens snygga symmetri är den amerikanska politikens tänkta kärna.
Enkelt?
Ja, så när som på det varje Hollywoodverserad person vet: att med en boxofficeframgång av det här slaget, blir det alltid en uppföljare.
1 kommentar:
Intressant. Och ja, du överanalyserar nog såväl westernfilmer som internationell politik.
Skicka en kommentar