Filmavtalet, några tankar

Har nu haft tid att läsa filmavtalet. Eftersom jag är emot ett filmavtal och vill ha en annan slags oberoende men statligt finansierad filmpolitik, där parterna inte är med på frivillig basis och vi har en stabil filmpolitik som inte behöver omförhandlas hela tiden eller vara i händerna på SF, så är jag rent principiellt emot. Men ser samtidigt ett par ljuspunkter.

Det svåra är dock att veta hur mycket som är önsketänkande, och vad som faktiskt kommer att efterlevas.

Att avtalet är teknikneutralt är förstås den största och på många sätt bästa nyheten. Det betyder att man kan få produktionsstöd även om filmen inte primärt ska visas på bio - så länge den håller en teknisk kvalitet för biografvisning. Eftersom standarden för detta i Sverige bör ligga vid filmer som redan har visats på bio - som Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, mer känd som mobilfilmen - så är väl det egentligen inte ett problem för den som vill vara väldigt lågbudget (Fast SFI kan förstås tolka saken annorlunda).

Att man slopat 60-40 och satsar på en jämn fördelning mellan kvinnor och män är väl bra, men utan en större piska än förut är det svårt att se varför saker egentligen skulle förändras. Att mångfaldsmålet inte längre är en bisats man måste leta efter med lupp, är positivt det med.

Även om munnens bekännelse i just den frågan kan vara rätt farlig när det gäller en kritvit institution som SFI och den svenska filmbranschen - kanske tycker man då att det räcker att det finns nerplitat på ett papper istället för att faktiskt luckra upp både det egna huset, och resten av industrin? Här kan man inte bara se till vad filmerna innehåller och berättar (även om det är nog så viktigt).
(Sara Ahmed har skrivit en bra text om detta, The Non-performativity of Anti-racism)

Sen är det en hel del som känns mindre avtal och mer kommuniké från hög ort i Nordkorea: svensk film ska det ena, och svensk film ska det andra. Jag tycker förstås också det är roligt att svensk film ska någonting. Men jag hade blivit mycket gladare om avtalet vågade vilja lite mer kring den svenska filmen. Det vill säga att den ska mer än hålla »hög kvalitet och hög attraktionskraft«. Det senare är en omskrivning för de filmer som säljer flest biljetter på bio. istället hade vi behövt en deklaration som förklarade lite mer hur svensk film ska uppnå alla dessa fantastiska mål. Till exempel detta enkla:

»Lisa Aschans Apflickorna är en fantastisk film. Det är ett resultat av en av de få fungerande riktade satsningarna inom svensk film på flera år (någonsin?) där dessutom andra filmer höll hög kvalitet. Och det var billigt! Filmen fick priser! Robert De Niro pussade Lisa! Hurra! Eftersom den dessutom var kvoterad så ser vi att detta är något att dra lärdom av. Så vi instiftar två nya riktade långfilmssatsningar, som vi kvoterar. Därigenom ska vi sakta uppnå de drömmål vi sätter upp, och ta oss till alla de festivaler vi tycker är så viktiga«.

Men, jag vill återkomma till ett litet tekniskt aber i avtalet av ekonomisk art. Det är bra att det är teknikneutralt, men en stor del av kosingen kommer fortfarande ur SF Bios fickor. Och de kontrollerar biografmarknaden. Därför är det intressant att titta på nedanstående formulering ur avtalet:

»Om antalet biografbesök under sammanlagt tolv rullande tolvmånadersperioder fr.o.m. den 1 juni 2013 t.o.m. den 31 maj 2014 konstant understiger 15 miljoner besök fastställs biografavgiften under 2015 i enlighet med tabellen nedan. Om antalet biografbesök under åtminstone en sådan tolvmånadersperiod är minst 15 miljoner ska biografavgiften vara 10 procent under 2015. Motsvarande gäller även övriga besöksintervall enligt tabell nedan.«

Antal besökare (miljoner) Biografavgift (procent)

minst 15                                    10
14,9-14,8                                  7,5
14,7-14,6                                   7
14,5-14,4                                 6,5
färre än 14,4                              6

För den som inte förstår kan man se det så här: biografägarna - det vill säga Sture Johansson på SF - har i det nya avtalet fått  en anledning att sätta upp Hassel, Avalon eller vad det nu må vara de inte tror på: att de får betala mindre pengar om få människor går och ser sådan film. Och de snittar väl kring 10 000 besökare eller så dessa filmer. Eftersom filmer av det här slaget behöver markandsföring, flera kopior och långa rulltider på bio, så har väl SF knappast fått incitament att ta tag i den biten.

Vill vi ha in deras 10 procent, kommer de hävda (och de sina stora pengar) kommer de bara fortsätta att köra sina amerikanska blockbusters och de franska komedier de kallar för smultron.

Och de har ju fått sitt drömargument för att helt slippa visa pärlor som ovanstående Avalon på sina biografer någonsin mer:

»Det var ju ni som ville ha ett teknikneutralt avtal«.

FILMPRISET HETS 2012

HETS 2012

När HETS-priset delas ut för tredje i rad tillfaller det filmfotografen Linda Wassberg för hennes foto på Lisa Aschans film Apflickorna.

Juryns motivering lyder:

Fotografen känns i Apflickorna högst närvarande i skapandet av filmens särart och form. Wassberg har skapat ett foto som noggrant och exakt fångar filmens skärskådande av roller, men som ändå låter ana en malström av känslor under den skarpa ytan.

HETS är ett pris som vill premiera den eller de som på olika vis förskjuter den svenska filmen och dess språk; som med egensinne utmärker sig på filmens område och sätter filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid. Tidigare pristagare är Tova Mozard och Fredrik Wenzel.

HETS jury utgjordes i år av regissörerna Fijona Jonuzi, Marcus Lindeen och Saga Gärde, med filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.

Hej 2012, hej kulturvänster och Kuba, hej Guldbaggar - och hej årets bästa film

Ja jag är mycket medveten om mitt bristfälliga bloggande. Ursäkten är - fortfarande - att jag arbetar med ett tv-program och därmed skriver mindre, vilket således genererar mindre text även i andra kanaler. Det lilla jag hinner med vid sidan av just nu twittras ut, eller hamnar på Facebook. Så ska det inte vara och jag lovar att bli flitigare så fort jag är heltidsskribent igen. Våren tillbringar jag främst med att göra det program som kommer på Svt i höst, men lär återkomma om både filmavtal och annat.

Årets nomineringar till baggarna kom idag: roligast tycker jag att nomineringarna för Kevin Vaz (Play) och Tova Mozard för Stora Scenen är. Mozard fick Hets-priset för filmen när den fortfarande var ett  verk på Milliken i Stockholm under namnet Big Scene. Vilket gör det hela än roligare. Bäst av alla svenska filmer i år är för övrigt Göran Hugo Olssons Black Power Mix Tape. Så var det sagt. Göran bör vinna alla priser, synd bara att dokumentärer knappt kommer på fråga för bästa film - Play och Apflickorna i all ära - båda värda priset av olika anledningar - Black Power Mix Tape är en större film. 

Just idag kan jag väl i alla fall bre ut mig lite längre än på twitter-vis, eftersom den där jobbiga texten av Bengt Ohlsson legat och skavt hela dagen. Det är lätt att raljera över den och det har hela twitter gjort, mest hela dagen. Jag själv inräknad. För det är en lätt text att sparka på. Men den biten ska jag lämna därhän ett tag.

För trots alla brister texten bjuder på - Bengt Ohlsson är ingen idiot. Han umgås antagligen med andra människor som inte är idioter, (men som uppenbarligen inte vet vad sexdagarskriget var för något). Sanningen är den att jag rätt ofta själv häpnar över liknande saker. Jag ska inte ta och bomba er med exempel, men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare; och det är något som jag tycker är värre och viktigare att diskutera än det mesta som Benke tar upp idag.

Det gäller vurmandet för Kuba. Jag påminns om den saken en hel del nu när Marin Schibbye och Johan Persson, och den fria pressens villkor, diskuteras. För Kuba har följt mig som ett plåster sedan jag blev politiskt medveten. Först trodde jag att det var ungdomlig dumhet, då när jag fick skit kastat på mig för att jag kritiserade Kuba på Smålands Nation i Lund. Men Kubakramandet är något jag med ungefär samma brist på nyanser stöter på än idag - bland folk i fyrtioårsåldern.

Den svenska vänstern - om den finns - har två stora problem som hänger ihop. Ett: Den är inte lika uppdaterad till samtiden som Reinfeldts gäng. Den lever i slagord om Ådalen och industrifack.
 Två: Den har inte gjort upp med sin historia. Efter 1989 tvingades man till något slags harklande kring Sovjet och satellitstaterna. Kuba hänger man dock alltför ofta kvar i, som om det var en neonskylt som tog emot på väg ner mot marken. För mig är det det yttersta beviset på att man inte är eller har varit intresserad av att göra upp med sin historia.  

Men precis som den unkna höger där bruna ideal från förr spökar behöver vädra sina lakan, så måste den svenska vänstern göra upp med sin historia (ja, även den nationalism som finns förklädd i vilka arbetare man värnar om i facken) för att kunna kliva in i samtiden och framtiden.

Hur som helst - eftersom de fängslade svenskarna i Etiopien engagerar många svenskar som förmodligen hyser liknande vänstersympatier som jag själv (och självfallet många andra med helt andra politiska övertygelser) så vill jag bara påpeka att nästa gång ni på något sätt diskuterar Kuba, så minns detta: på Fidels ö behövs inte ens terroristlagar för att hålla journalister fängslade. Jag vill på intet vis sätta dessa saker mot varandra, men bara påpeka för vissa debattörer att det kan vara fint att skänka drivorna av oberoende journalister i kubanska fängelseceller en tanke.  

Och här är några texter från i höstas för den som inte läst i andra kanaler - om Play i Dagens Nyheter, och om Václav Havel i Svenska Dagbladet.    

Här en diskussion om Play som jag delvis ledde, på YouTube.