Filmavtalet, några tankar

Har nu haft tid att läsa filmavtalet. Eftersom jag är emot ett filmavtal och vill ha en annan slags oberoende men statligt finansierad filmpolitik, där parterna inte är med på frivillig basis och vi har en stabil filmpolitik som inte behöver omförhandlas hela tiden eller vara i händerna på SF, så är jag rent principiellt emot. Men ser samtidigt ett par ljuspunkter.

Det svåra är dock att veta hur mycket som är önsketänkande, och vad som faktiskt kommer att efterlevas.

Att avtalet är teknikneutralt är förstås den största och på många sätt bästa nyheten. Det betyder att man kan få produktionsstöd även om filmen inte primärt ska visas på bio - så länge den håller en teknisk kvalitet för biografvisning. Eftersom standarden för detta i Sverige bör ligga vid filmer som redan har visats på bio - som Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, mer känd som mobilfilmen - så är väl det egentligen inte ett problem för den som vill vara väldigt lågbudget (Fast SFI kan förstås tolka saken annorlunda).

Att man slopat 60-40 och satsar på en jämn fördelning mellan kvinnor och män är väl bra, men utan en större piska än förut är det svårt att se varför saker egentligen skulle förändras. Att mångfaldsmålet inte längre är en bisats man måste leta efter med lupp, är positivt det med.

Även om munnens bekännelse i just den frågan kan vara rätt farlig när det gäller en kritvit institution som SFI och den svenska filmbranschen - kanske tycker man då att det räcker att det finns nerplitat på ett papper istället för att faktiskt luckra upp både det egna huset, och resten av industrin? Här kan man inte bara se till vad filmerna innehåller och berättar (även om det är nog så viktigt).
(Sara Ahmed har skrivit en bra text om detta, The Non-performativity of Anti-racism)

Sen är det en hel del som känns mindre avtal och mer kommuniké från hög ort i Nordkorea: svensk film ska det ena, och svensk film ska det andra. Jag tycker förstås också det är roligt att svensk film ska någonting. Men jag hade blivit mycket gladare om avtalet vågade vilja lite mer kring den svenska filmen. Det vill säga att den ska mer än hålla »hög kvalitet och hög attraktionskraft«. Det senare är en omskrivning för de filmer som säljer flest biljetter på bio. istället hade vi behövt en deklaration som förklarade lite mer hur svensk film ska uppnå alla dessa fantastiska mål. Till exempel detta enkla:

»Lisa Aschans Apflickorna är en fantastisk film. Det är ett resultat av en av de få fungerande riktade satsningarna inom svensk film på flera år (någonsin?) där dessutom andra filmer höll hög kvalitet. Och det var billigt! Filmen fick priser! Robert De Niro pussade Lisa! Hurra! Eftersom den dessutom var kvoterad så ser vi att detta är något att dra lärdom av. Så vi instiftar två nya riktade långfilmssatsningar, som vi kvoterar. Därigenom ska vi sakta uppnå de drömmål vi sätter upp, och ta oss till alla de festivaler vi tycker är så viktiga«.

Men, jag vill återkomma till ett litet tekniskt aber i avtalet av ekonomisk art. Det är bra att det är teknikneutralt, men en stor del av kosingen kommer fortfarande ur SF Bios fickor. Och de kontrollerar biografmarknaden. Därför är det intressant att titta på nedanstående formulering ur avtalet:

»Om antalet biografbesök under sammanlagt tolv rullande tolvmånadersperioder fr.o.m. den 1 juni 2013 t.o.m. den 31 maj 2014 konstant understiger 15 miljoner besök fastställs biografavgiften under 2015 i enlighet med tabellen nedan. Om antalet biografbesök under åtminstone en sådan tolvmånadersperiod är minst 15 miljoner ska biografavgiften vara 10 procent under 2015. Motsvarande gäller även övriga besöksintervall enligt tabell nedan.«

Antal besökare (miljoner) Biografavgift (procent)

minst 15                                    10
14,9-14,8                                  7,5
14,7-14,6                                   7
14,5-14,4                                 6,5
färre än 14,4                              6

För den som inte förstår kan man se det så här: biografägarna - det vill säga Sture Johansson på SF - har i det nya avtalet fått  en anledning att sätta upp Hassel, Avalon eller vad det nu må vara de inte tror på: att de får betala mindre pengar om få människor går och ser sådan film. Och de snittar väl kring 10 000 besökare eller så dessa filmer. Eftersom filmer av det här slaget behöver markandsföring, flera kopior och långa rulltider på bio, så har väl SF knappast fått incitament att ta tag i den biten.

Vill vi ha in deras 10 procent, kommer de hävda (och de sina stora pengar) kommer de bara fortsätta att köra sina amerikanska blockbusters och de franska komedier de kallar för smultron.

Och de har ju fått sitt drömargument för att helt slippa visa pärlor som ovanstående Avalon på sina biografer någonsin mer:

»Det var ju ni som ville ha ett teknikneutralt avtal«.