Hej 2012, hej kulturvänster och Kuba, hej Guldbaggar - och hej årets bästa film

Ja jag är mycket medveten om mitt bristfälliga bloggande. Ursäkten är - fortfarande - att jag arbetar med ett tv-program och därmed skriver mindre, vilket således genererar mindre text även i andra kanaler. Det lilla jag hinner med vid sidan av just nu twittras ut, eller hamnar på Facebook. Så ska det inte vara och jag lovar att bli flitigare så fort jag är heltidsskribent igen. Våren tillbringar jag främst med att göra det program som kommer på Svt i höst, men lär återkomma om både filmavtal och annat.

Årets nomineringar till baggarna kom idag: roligast tycker jag att nomineringarna för Kevin Vaz (Play) och Tova Mozard för Stora Scenen är. Mozard fick Hets-priset för filmen när den fortfarande var ett  verk på Milliken i Stockholm under namnet Big Scene. Vilket gör det hela än roligare. Bäst av alla svenska filmer i år är för övrigt Göran Hugo Olssons Black Power Mix Tape. Så var det sagt. Göran bör vinna alla priser, synd bara att dokumentärer knappt kommer på fråga för bästa film - Play och Apflickorna i all ära - båda värda priset av olika anledningar - Black Power Mix Tape är en större film. 

Just idag kan jag väl i alla fall bre ut mig lite längre än på twitter-vis, eftersom den där jobbiga texten av Bengt Ohlsson legat och skavt hela dagen. Det är lätt att raljera över den och det har hela twitter gjort, mest hela dagen. Jag själv inräknad. För det är en lätt text att sparka på. Men den biten ska jag lämna därhän ett tag.

För trots alla brister texten bjuder på - Bengt Ohlsson är ingen idiot. Han umgås antagligen med andra människor som inte är idioter, (men som uppenbarligen inte vet vad sexdagarskriget var för något). Sanningen är den att jag rätt ofta själv häpnar över liknande saker. Jag ska inte ta och bomba er med exempel, men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare; och det är något som jag tycker är värre och viktigare att diskutera än det mesta som Benke tar upp idag.

Det gäller vurmandet för Kuba. Jag påminns om den saken en hel del nu när Marin Schibbye och Johan Persson, och den fria pressens villkor, diskuteras. För Kuba har följt mig som ett plåster sedan jag blev politiskt medveten. Först trodde jag att det var ungdomlig dumhet, då när jag fick skit kastat på mig för att jag kritiserade Kuba på Smålands Nation i Lund. Men Kubakramandet är något jag med ungefär samma brist på nyanser stöter på än idag - bland folk i fyrtioårsåldern.

Den svenska vänstern - om den finns - har två stora problem som hänger ihop. Ett: Den är inte lika uppdaterad till samtiden som Reinfeldts gäng. Den lever i slagord om Ådalen och industrifack.
 Två: Den har inte gjort upp med sin historia. Efter 1989 tvingades man till något slags harklande kring Sovjet och satellitstaterna. Kuba hänger man dock alltför ofta kvar i, som om det var en neonskylt som tog emot på väg ner mot marken. För mig är det det yttersta beviset på att man inte är eller har varit intresserad av att göra upp med sin historia.  

Men precis som den unkna höger där bruna ideal från förr spökar behöver vädra sina lakan, så måste den svenska vänstern göra upp med sin historia (ja, även den nationalism som finns förklädd i vilka arbetare man värnar om i facken) för att kunna kliva in i samtiden och framtiden.

Hur som helst - eftersom de fängslade svenskarna i Etiopien engagerar många svenskar som förmodligen hyser liknande vänstersympatier som jag själv (och självfallet många andra med helt andra politiska övertygelser) så vill jag bara påpeka att nästa gång ni på något sätt diskuterar Kuba, så minns detta: på Fidels ö behövs inte ens terroristlagar för att hålla journalister fängslade. Jag vill på intet vis sätta dessa saker mot varandra, men bara påpeka för vissa debattörer att det kan vara fint att skänka drivorna av oberoende journalister i kubanska fängelseceller en tanke.  

Och här är några texter från i höstas för den som inte läst i andra kanaler - om Play i Dagens Nyheter, och om Václav Havel i Svenska Dagbladet.    

Här en diskussion om Play som jag delvis ledde, på YouTube.