En passion

Noterar att ännu en kulturskribent kastar in The Artist som trendspanad referens i en recension; Ingela Lind recenserar Nationalmuseums Passioner i DN och kopplar ihop utställningen med Oscarslamdunkaren och menar, senare i texten, att det skulle finnas ett ökat intresse för stumfilm.

  Det är förstås en intressant tanke att dra en linje mellan stumfilmens "storvulna" gester och utställningens porträtterande av känslor, så som de syns på människokroppen.

Själv skulle jag dock dra fram en annan film, bara snäppet mindre aktuell, som lika intressant och kanske mer talande för vår filmiska tid. Nämligen Lars von Triers Melancholia som med en kombination av utmärkt kropps- (och ansikts-) porträtterande, och med hjälpa av filmsamtidens hela digitala effektlåda, drar sitt finger utmed en svåråtkomlig känsla.

Och när vi ändå är inne på film, kroppen, ansiktet och porträtterande av känslor: borde inte närbilden, denna studie i känslouttryck på en för sin tid helt ny skala vara given i en utställning av det här slaget? Här förenas ju psykoanalysens fokusering på inre djup med känslor som röjs när de kommer upp:  krusningen blir en stor känsla på den yta som vita duken är.

Den senare hör ju dessutom, tyvärr, alltmer ofta hemma på museer - i synnerhet de slags vita dukar som fortfarande låter sig nyttjas till att projicera mästarna som en gång i tiden erövrade människans ansikte i storformat.

Sponsring?

I dagens SvD intervjuar jag den polska regissören Malgorzata Szumowska om hennes nya film Elles (eller i Sverige, Elle) med Juliette Binoche i huvudrollen. Att filmen överhuvudtaget går upp i Sverige beror, förstås, på det senare: Szumowska må vara en av de mer begåvade polska regissörerna i sin generation, men inte kom den många gånger bättre 33 scenes from life till Sverige för det.


Elles är överlag en av de där filmerna jag har riktigt riktigt svårt för - där regissören säger att "nu ska jag bara pröva att utforska det här med prostitution från en annan vinkel" men inte tycks förstå vilken samtid vi lever i. I synnerhet när hon tycker att det i samma film ska passa sig att "utforska kvinnlig sexualitet på ett nytt vis". Det är mycket möjligt att hon gör det, men Szumowska blir lik förbannat väldigt politisk i sin skildring - eftersom de få som eventuellt kan göra ett sunt val kring att sälja sina kroppar, är en så förbannad minoritet mot dem som utnyttjas och lever i slavliknande förhållanden. (Jag är för övrigt glad att leva i ett land där rätt många av kommentarerna under artikeln uttrycker sin avsky för bilden av "den lyckliga horan" - även om jag förvisso tycker att folk ska se filmer först och döma dem som verk, så kan man ha åsikter om saker som regissören säger). 


Szumowska är inte dum, jag tror bara hon anser sig ha konstnärliga frihet att utforska det här - dra röda trådar mellan en uttråkad medelklasskvinna och panka unga kvinnor som säljer sig för att kunna plugga. Sanningen är att filmen inte alls utmålar detta rosenrött hela tiden, men i slutändan blir ändå kopplingarna och jämförelserna med Binoche karaktär lite för mycket. 


Och särskilt då filmen i slutändan rent visuellt kantrar mot ren och skär voyeurism, och det på rätt brutala sätt.

På plats i Warszawa var det också intressant, och jobbigt, att se hur bekanta - kvinnor som är konstnärer och akademiker - hade svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig till Elles: det handlar ju om kvinnor som gör fria val, som erövrar en sexualitet. 


Samtalen med dem spetsades av en absurd företeelse: de berättade samtidigt - eftersom det på något slags vis hängde samman med Elles-diskussionen - att det hetaste bland polska feminister, det var att gå och träna pole-dancing eftersom det innebar ett erövrande av pole-dancing från strippdindustrin. 

En intressant sak som inte kom med i texten, och som säger en del om synen på prostitution som jag stött på i både Polen och Tjeckien: filmen hette från början "Sponsoring" på polska. (Kanske fortfarande gör det?). Poängen är att man (och även delvis Szumowaska) konsekvent talar om att "tjejen har en sponsor" "eskortflickan har flera sponsorer". På det viset tar man bort prostitutionsbegreppet, och försöker göra det till något annat: "de sponsrar hennes studier".

Det går ju bara alltför väl ihop med det nyliberala marknadstänket som gör världens äldsta yrke till ett av de största på till exempel den tjeckiska arbetsmarknaden.