Det är förstås en intressant tanke att dra en linje mellan stumfilmens "storvulna" gester och utställningens porträtterande av känslor, så som de syns på människokroppen.
Själv skulle jag dock dra fram en annan film, bara snäppet mindre aktuell, som lika intressant och kanske mer talande för vår filmiska tid. Nämligen Lars von Triers Melancholia som med en kombination av utmärkt kropps- (och ansikts-) porträtterande, och med hjälpa av filmsamtidens hela digitala effektlåda, drar sitt finger utmed en svåråtkomlig känsla.
Och när vi ändå är inne på film, kroppen, ansiktet och porträtterande av känslor: borde inte närbilden, denna studie i känslouttryck på en för sin tid helt ny skala vara given i en utställning av det här slaget? Här förenas ju psykoanalysens fokusering på inre djup med känslor som röjs när de kommer upp: krusningen blir en stor känsla på den yta som vita duken är.
Den senare hör ju dessutom, tyvärr, alltmer ofta hemma på museer - i synnerhet de slags vita dukar som fortfarande låter sig nyttjas till att projicera mästarna som en gång i tiden erövrade människans ansikte i storformat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar