Liten skär och ett år av debatter

Skrev för ett par veckor sedan en essä i Hufvudstadsbladet om ett år av debatter - från Play över Tårt-gate till Liten Skär och alla små brokiga och Tintin.

Verklighetsbilder #2

Skriver mer om dokumentärfilm, berättande och verkligheter - bland annat utifrån Searching for Sugar Man och Don't Look Back - på Weird Science idag.

Diskutabla verklighetsbilder?

Skriver om "The Imposter", dokumentärfilmsetik och dramatikerförbundets hållning i frågan om Per Andersson Stenbeck-bok och Malin Lagerlöfs pjäs "Fursten", och varför svenska dokumentärfilmare bör hålla ett öga på den - allt på Weird Science.
Recension av "The Imposter" här.

This fire of autumn

»Du vet att du är fri nu, att du bara kan gå?«

Det är spansk krishöst när jag kör ner igenom Katalonien och flaggorna vajar utfällda från varje fönster och glugg, som armborstspetsar ur en fästning.

Europa faller samman i tjugogradig värme. I augustibränd gulnad som pulveriseras i oktobervinden seglar skeppen fortfarande omkring mig, men broarna brann upp i bergen. Nedanför vrider sig byn om sin axel, vänder Europa ryggen, skyddad av bergskedjan där morgondimman rullar från den ena sidan och tramontanan trycker från den andra.

En grön irländsk eld i mörkret bakom kyrkan, mittemellan bergstoppen och havsytan.

 »Ska du gå?«

Ju starkare bubblan, desto större fallet. Jag får panik på en klippa, en tunga som sticker ut i havet, vänder mig mot månlandskapet och skrattar. Den fullständiga möjligheten att göra vad som helst kommer efter trycket mot bröstet – ploppandet när jag kliver ur och kastar mig i en kokande gryta av vassa stenar och vatten.

Det är berusande. Frihet och kontroll är alltid så skrämmande nära; så svårt att erövra och låta det ena bara vara utan ekvationen. Kraften som uppstår när jag kliver ur bubblan står alltid i relation till hur stark den var.

Den irländska elden brinner bakom en vitkalkad kyrka med tjocka murar. Den som alltid ligger högst upp på toppen, dit ett rutnät av kullerstensgator stiger och vindlar i vad som aldrig varit system och stadsplanering. Ett organiskt ord granne till granne; fejd och familjer och utspädda gener från den förste fiskaren som klev ner från månen och landade. Det sägs att fler män härifrån varit i Havanna än Figueres.

- - -

Sex månader tidigare i ett båthus i skärgården med armarna om E. Tårar blandar sig med regnet på den hala svarta rocken. Träkyrkan som brinner bakom mina ögonlock.

Fukten från en uråldrig korsvirkesbyggnad i ett blött april, fylld till bristningsgränsen av sorg och människor, sticker fortfarande i lungorna.

Isak;

E sitter längst in på raden och jag kan inte nå honom. Pappa tittar upp från psalmboken och säger att bilden på L är fin. Undrar varför ingen av deras gamla arbetskamrater passerar i gången för att lägga ner blommor. Tittar på bilden igen och säger att den är fin och jag förstår att det är så nära gråt jag kommer se honom. Jag kan inte titta på honom när det är vår tur att stå där framme en stund tysta. E säger att han bryter ihop när han ser honom blunda.

På vägen hem i bilen berättar pappa hur han har suttit och läst alla copyrightsidorna för psalmerna. Han berättar om farmor. Om den enda gången han bad, för sin farfars själ, fyra år gammal. Och sedan aldrig mer.

Isak, din deda tål inte religion. Det är nedärvt. Hela den där förintelsen sitter fortfarande som gamla naglar inkilade likt spärrar i vårt DNA. Min farmor. Farmor Pepina som när hon var tjugo år gammal köpte en cykel och cyklade till Paris, sökte och fick jobb på Philips, och efter ett par år cyklade hem och blev av med cykeln i tullen. Farmor som när hon på femtiotalet blivit förintelseänka skrev till företaget och påpekade att hon inte hade fått någon pension: de skickade henne en radio. Hon vägrade låta sig begravas, allt som hade gjorts i korsets namn mot hennes familj var brand.

»Your grandma and my grandma, sitting by the fire.

My grandma said to your grandma, I’m gonna set your flag on fire.«

Häromdagen pratade jag med en man. Han var en ung juridikstuderande i slutet på sjuttiotalet när han såg poliser slå ner en demonstration. Mannen vände sig till sina blivande kollegor och frågade dem vilka lagar och vilket samhälle de skulle verka i, vilka lagar de skulle försvara, vilka lagar som utgjorde den moraliska och etiska fibern som gjorde dem till människor. Sen gick han.

Isak, allt babi och deda gjorde styrdes av att på vissa platser i vissa tider så är helvetet inte ett minne. Det är ett existentiellt val – du kan inte titta upp och göra ett val utan att det valet, om du är en människa, hänger ihop med att marken inte har svalnat under fötterna.

”Är detta en människa?”

Det är inte ett val, det är skillnaden mellan att vara människa och inte vara människa.

Den viktigaste lärdomen av det som hände år noll är inte att det inte gick att skriva poesi efteråt. Det är att det inte gick att välja ett yrke, en väg, en blick utan att känna smaken av askan i munnen.

Det är svårt för oss att förstå på samma sätt, hur de gick omkring på gatorna och växte upp bland de levande döda. På sitt sätt ligger Sverige bakom en bergskedja som den här, där vinden kommer från ett annat håll, där minnen möjligen tar sig över karmen. Men där de sedan förblir minnen i tanken, men inte i samhällets kollektiva fiber.

De lever inte, minnena. Inte som när F:s pappa sätter sig under en bärande vägg varje gång de går in på ett kafé. F berättade en dag när det var halvfullt på Blatouch - då när det låg i gamla stan, nära spanska synagogan - att vi måste gå vidare och sitta någon annanstans.

Han kommer fortsätta att göra det. Kommer att sätta sina barn under bärande väggar. Så överlevde F:s farfar en gång, i ett annat Prag. Ett Prag F en natt projicerar på Parisgatan. Han har hittat fotografier från ghettot i ett arkiv, förstorat dem och låter dem vila över de hus som har byggts på de dödas rivna platser.

Som dubbelexponeringen i all migration, som dubbelexponeringen i vem jag är; född i ett stort vitt rum med fönster mot Nationalteatern och Moldau och båtarnas skorstenar som är det enda som syns genom fönstret om man sitter i den slitna tygsoffan i mitten av rummet.

Ett svart piano som jag flög av när pappa och moster fulla skulle väga mig på en mjölvåg och vågen sakta och sedan snabbare påbörjade sin oundvikliga utflygning.

Mormor och morfar som tog med mig till gamla stans torg varje dag för att titta på klockspelet. Jag vill tro att de rullade en av de där uråldriga barnvagnarna med hårda platshjul som måste ha gjort så ont; kullerstenar mot deras gamla händer.

De plockade upp mig och pekade på figurerna som kommer ut varje heltimmes klockslag. När vi kom till Uppsala ska jag förgäves ha sökt efter Orloj i alla klockspel, gråtit som bara en tvååring kan.

Repetition. Saknad. Vardagens urljud, lukter, färger och ljus. Jag kom tillbaka som ett djur som får upp vittringen på något bekant, något som slår an en klang som fanns där en gång för länge sedan; ett djur som lugnar ner sig och går tryggare mot källan. Det stod i lukten av kol, i ljudet av spårvagnarna som rullade fram; ljudet av metall mot metall med småsten emellan som man inte kan få av en buss.

Tiden som hade stått stilla som i en spionfilm från 1954. Färgen av de klarröda vagnarna, de skitiga rutorna som man kunde dra ner för hand, hårdplastsätena som jag senare – långt senare, när Pragnätterna blev mina dagar – insåg värmdes upp bara på ena sidan av vagnen om vinternätterna (det fanns en liten kamin i var och en av dem, föreställde jag mig) och hur de då alltid var upptagna av de sovande skitiga skiftesarbetarna som skulle till slutstationen och vidare.

Men bakom fanns alltid tystnaden.

Tystnaden i ordens frånvaro när jag växte upp, tystnaden i alla dem som var döda eller konstiga under år efter år, då jag inte förstod vad namnen betydde. Terezín.

Orden jag inte klarar av; Oswiecim. Birkenau.

Någon som undrar om jag vågar krypa igenom gången under tegelhuset i Theresienstadt.

Någon som väser »fegis!«.

I ett kalt rum i Sachsenhausen framför en gynekologstol - jag är 19 år gammal, 13 år äldre än du är nu – berättar en kall röst om schäfrarna och judinnorna. Sammanbrottet och förståelsen. Nålarna som började repa upp sömmarna i historien av att vara en bland de andra på Eriksbergsskolan, de som lekte i skogarna bakom Blodstenen. De som läste Sartre och stavade existentialism existensialism på Lundellska.

Repa, repa, repa, tills sömmarna släppte när jag kom ihåg pappas min, när vi stod framför JC och lyfte högerhanden. Nakenheten innan vreden. Ett fall, ett hål tillbaka till något ingen av oss sett i hans blick förut.  

Men pappa pratade aldrig.

En del historier kom långt senare. De är fantastiska för de utspelar sig i en parallellvärld; det är historierna från dem som inte brann upp som pappersflagor i en fascistisk fanatisk religions namn. Och det är dem vi håller kvar i eftersom vi inte kan leva med de andra, inte ens föreställa oss dem.

»Used to play in the cemetery/ Dance and sing and run when I was a child/ Never seemed strange/ But now I just pass mournfully by/ That place where the bones of life are piled«

- - -

Begravningen var i en gammal träkyrka i skärgården. Min äldsta kompis pappa, L, dog efter tio års kamp mot cancer, mot sviktande organ som gav upp och kämpade om igen, ett efter ett.

Han var stark som en oxe och omgift med en präst.

Det var så svårt. Jag åkte dit med pappa och frågade mig om jag ens skulle klara av en bilresa; tryggheten är vad jag söker när panikångesten lurar. Bubblan som omslöt mig så kompakt, starkare än någonsin förr. Jag ville hem till er och grät på en parkering på Värmdö när bilnyckeln slutade fungera.

Vi satt där och jag såg att pappa studerade sista sidan i psalmboken istället för att sjunga med.  En gång sa han ”L var bara fem år äldre än jag är”.

Jag behövde göra något annat än tänka så jag sjöng, huttrande trots alla människor och deras värme där i träkyrkan.

Faster grävde ändå ner farmors aska efter kremeringen i smyg.

Jag tänkte, hitta den graven Isak, lägg mig bredvid.

---

Det krasar till när hon rör sig mot mig över blommorna som blivit kvar efter gudstjänsten.

Gröna ögon med fläckar av giftigt gult. Som Sparklehorse söta melodier, alltid med ett irriterande litet surr, en ton, slinga, repa, som inte borde finnas där, som kunde varit irriterande, förskjuter dig en bit så att du kan se det vackra som aldrig är perfektion. Kras.

»Gå då.«

Som blåspartiet i »I put a spell on you«. Som när en ung Van går allra längst fram till scenkanten under »Saint Dominic’s Preview«, lutar mikrofonstativet mot bröstet och hjärtat, böjer huvudet och sträcker ut högerarmen mot mörkret med slutna ögon.

Som varje Hank Williams-tåg som dunkar förbi i blodomloppet.

»Det är långt till Belfast City, tjejen«. Jag sätter mig på en mur med ryggen åt havet och tittar på natten som sluttar mot El Port de la Selva på andra sidan. Mot Frankrike, där krigspensionärerna från Algeriet levde i skuggan av dem som kastades i vattnet och dränktes i sextiotalets demonstrationer. Mot Centraleuropa med sitt dova mörker av metamfetamin och hat.

Europa är ett gift, mitt gift. Det är aldrig så långt bort. Jag tänker på en port i en liten kanalstad bara veckor tidigare där M klamrar sig fast vid mig. Skakar när hon berättar om trappuppgångarna i Dublin, de fulla tolvåringarna som våldtas av fjortonåringar. En pojke som håller upp en hand med ett avbrutet finger och viftar i hennes ansikte.

Om alkoholen och religionen som förtryckt människornas själ. Hon vinner vårt bråk om vad en diktatur egentligen är. M har biologin på sin sida, jag har bara Hannah Arendt.

M:s familj lämnade en annan europeisk diktator för diaspora och exil; en ryggsäck man alltid bär med sig och stoppar ner all sorg man ser i. Tolvåringar som våldtas i Dublin, slavar som går i skuggorna i Dubai, ögon man vill slita ut i östra London.

 

När hon kysser mig tänker jag att inte långt härifrån närmade sig den amerikanske författaren och komikern David Sedaris en gång Anne Franks gömställe på det enda sätt som är mänskligt möjligt för vår generation. 

Som en lägenhetsvisning.

Vår generation; vi som bär Europa som en skvätt vatten i våra kupade händer. Innan det vita folkmordet på vår egen kontinent, ägnade sig humanisterna knappt förstrött åt döden vi spred över världen, och vi är tillbaka där idag. Kupar händerna och skyddar så att de utan namn dör på haven, så att de ofödda får stanna i läger. Fingrar som bänds ner av Aki Kaurismäki, av dem som vågar se och spy upp det som Europa inte förmår bära.

En gång åkte jag buss upp utmed kusten till Rom och passerade spökstäderna där de svarta som ägs av maffian bor. Jag klev av och gick mellan nya ruiner. Så mycket mer tragiska än gamla ruiner. Halvgamla hus, armeringsjärn, betong; sorgen i det som aldrig byggs upp och klart, det som överges och aldrig får bli del av ett liv, till skillnad från det som får tjäna och sedan dö. Jag mötte en man med koppartråd i en cykelkorg och gick med honom till den lokala baren. Flydde när han ville ha pengar av mig och skämdes hela vägen på bussen till Rom och tänkte på dissidenterna som på sjuttiotalet bakom järnridån försökte framkalla psykiska sjukdomar och diagnoser med syra för att slippa militärtjänsten. Trettio år senare bränner somalier i förvaren av sig fingertopparna med syra för att inte kunna identifieras.

- - -

Löven kapslas in av frost i Stockholm. Krasar om jag går på dem när jag sneddar över gatan från parken hem. Karlavagnen ligger stilla, vågrät i himlen över betonghusen.

Men bakom mig i värmen kör the big dipper fören rätt ner mot helvetet över en liten trappa till havet. Svärtan öppnar sig bakom en låg mur och slutar aldrig, penetrerad av inget annat än fler och fler stjärnor. Några meter ut, där efter viken som inte syns i natten, upphör Europa.

En grönblå bibel med guldrygg, det gyllene snöret fladdrande i vinden efter pappan som håller bibeln i ena handen och barnet i den andra när de passerar mig.

Gryningsljuset slår hål på mig när det blixtrar till i den.

Slår upp ett hål mot så många nätter. Vilken passage markerar den inte? Tanken på nätter med böcker som den, när jag lät mig sugas ner. Socialhistorik om mänsklig beteende. Men aldrig något som rörde hjärtat som en hand från någonstans. Böckerna var tomma. Aldrig som katedraler med mil upp till kupolen och spiran som när jag stod i dem ändå kunde suga ut något, även om det bara var känslan av att människor av någon större övertygelse, behov, en gång byggde detta. Aldrig som varje korn av sand.

Orden var aldrig lika stora som tomrummet mellan stengolvet i Europas katedraler, i Helige Vitus eller Notre Dame, och taket högt där uppe, det som skulle rymma så många själar. Men som idag känns tomt med sina avspärrningssnören och höga mässande entoniga uttråkade guideröster, med det eviga paraplyet nedsänkt till höften. Den enda eftergiften för vad som skulle vara heligt.

Som de gråtande i träfukten, där sonen slutat röra hjärtat och händerna genomborrats av spikar som ligger i ett vitrinskåp och tillbeds av klentrogna - någon annanstans.

På en bild, en sådan där som är två olika beroende på vilket håll man tittar från, delar Santa Maria – hon som gett namn åt den vitkalkade barockkyrkan som Dalí höll så nära sin själ – plats med sin son. Hennes vänstra hand där hjärtat skulle vara och hjärtat svävande framför bröstet med en krans av ljusrosa rosor kring. Tittar man från vänster ser man det brunlockiga svallet hänga ner till axlarna över skägget. Pekfingret som lätt berör den törnenkramade muskel som blöder över magen.

Det krasar. Gröna ögon i Cadaques. En glödlampa exploderar någonstans långt bort. Skeppen seglar hastigare omkring mig med kritvita segel och broarna brinner ner. Förlåt mig Isak, jag vill bara stanna; avskuren.
Avskuren bakom en bergskedja som sträcker sig mot skyn och skär av mig från kontinenten i mitt blod.

Mitt sommarlov

Bastun på badhuset i Gudhjem är liten och bakom ångan förvånansvärt internationell. Som alltid i Danmark presenterar jag mig som tjeck först, pratar engelska och låter det svenska komma senare. Jag har gjort det sedan Malmötiden; slipper på så vis balansgången mellan klyschor och öppet förakt.

”Ah, jag gick på Sokol som ung” förklarar en liten fetlagd man i femtioårsåldern med amerikansk dialekt.

”Var?” frågar jag förvånat.

Sokol var Tjeckoslovakiens version av den kroppskult som växte fram även i Sverige kring 20-talet. En sund själ i en sund kropp, en sund medborgare i en sund ny nation.

”New Jersey. Det fanns en stor tjeckoslovakisk grupp och pappa tyckte det var en bra idé.”

Sokol. Det blev till samma gymnastiska massuppvisningar som i så många andra länder, diktaturer. Jag har svårt att få ihop bilden av leende ståtliga ynglingar i perfekta formationer med New Jersey, och tänker bara på Nordkorea medan amerikanen mal på.

Micha är från Östberlin. Han har en senig kropp och förklarar att han har bott här på nordöstra Bornholm från och till sedan 1989. På senare år mest till. Han har varit kranskötare men kroppen klarar inte mer, så nu satsar han på huvudet, förklarar han med vad som i krocken mellan det tyska och det danska har blivit till vad som lutar åt svagt irländsk dialekt. 

Micha var som han själv säger ”färdig” 1989. 19 år, fem år äldre än jag var den där hösten. Han hade just klivit ut ur gymnasiet när muren föll. 

Jag känner igen männen av det slaget så väl. Vad skulle de göra?

Min kusin David är samma årskull. Hans strategi har blivit att arbeta i hjärtat av den värsta slags kapitalism som finns i de gamla kommunistländerna: Nattskiftet på Prags dygnetruntöppna spelhålor. Kunderna kallar han patienter. De som dricker och spelar och dricker och spelar och pratar med honom eftersom alla andra har flytt.

”Varför Sverige?” frågar en liten japansk man som sitter i hörnet när den biten kommer fram. Han ser trots sitt gråa hår ut att vara kring fyrtio men i bilen hem förklarar Flemming att han är sjuttiofem. Kenzo har arbetat hos en av Danmarks mest kända keramiker, vunnit pengar och förlorat dem. Jag förstår inte på Flemmings danska om det är spelande han syftar på eller något annat. Men hans ögon lever och dansar.

Jag åker till Bornholm för att komma bort. Min bästa kompis mamma N har köpt ett hus. Rivit ut allt innanför de tjocka murarna på en liten kullerstensgata i Rönne och byggt nytt efter egna ritningar. När vi kommer in i huset är hon stolt och glad över den öppna planlösningen. Jag ser fönster överallt och inga väggar. Sex takfönster och ett i varje gavel. N pekar över soffan där hon har bytt ut två vanliga takpannor mot pannor i glas. Det är midsommar, jag har sovit bakom mörkläggningsgardiner och persienner med nattmask och öronproppar i två månader, på ångestdämpande och sömntabletter. På båten mellan Ystad och Rönne tömde jag ett imponerande och åtråvärt apotek i havet.

Det är helt vitt i huset, varje yta reflekterar perfekt och skarpt den blå himlen och skarpare eftermiddagssolen.

Jag tänker på resebyråkatalogbilder av grekiska öar.

”Jag hatar gardiner” förklarar N.

 Toppen.

Flemming kör oss till Gudhjem. Han är en rund sextioåring och precis som jag föreställer mig en Flemming. Ordekvilibrist och allvetare. Gymnasielärare. Skämt som haglar från höger till vänster, men utan att alltid roa honom. När han skrattar är det länge. Det bullrar inte men det finns glädje i skrattet. Men han skrattar aldrig åt det han själv säger. Han går i shorts och afrikansk skjorta och blir rasande när N och hennes kompis B på kvällen säger något om att han är söt i dem. Vi sitter ute på en klippservering högt över en småbåtshamn, invirade i filtar för sommaren vill aldrig komma igång. Flemming slår näven i bordet så att ett glas vin åker ut. Han har fyra äldre systrar och jag kan tänka mig att gränsen för söthet går snabbt för den som har varit docka. 

Den blixtsnabba, och lika snabbt falnande vreden avslöjar också varför han lever ensam.

N har samlat en imponerande bunt ensamma original omkring sig. De kommer till huset med den öppna planlösningen på middag. Norska, danska, svenska. En 22-årig son till någon från Nordnorge som nästan röker lika mycket som jag gör, spelar trummor på hotell i Thailand och pratar om sina drömmar. Jag tar ett djupt bloss till och försöker ljuga om mina. Sedan åker några av oss till Vang för att titta på elden. De tar den långa vägen utmed kusten för att jag ska få se solnedgången. Den är imponerande men bränner inte hål på min hinna, lika lite som en 22-årig trummis.

Jag känner mig otacksam och får dåligt samvete.

När vi parkerar linkar B direkt åt motsatt håll för att leta efter ett glas vin. Det är midsommardagen, S:t Hans i Danmark. Häxan har redan brunnit upp men jag kastar ett av dina hårspännen i elden. Det satt i plånboken, ett av de första av alla de du strödde över min säng och mitt golv. 

Jag går till det nerlagda granitbrottet. Åt ena hållet en industrihamn som ser gammal ut och verkar ha gjutits för att tyskarna eller kanske ryssarna skulle kunna landsätta sina tanks. Fast som Flemming säger är ny. Jag förstår fortfarande inte om han skämtar.

Granitbrottet är nedlagt sedan fyrtio år och över den trånga passagen in går en metallbro högt där uppe, vass taggig rostig. Den får mig att tänka på Katla och Bröderna Lejonhjärta.

Jag förklarar mina föräldrars bakgrund och amerikanen kvider. ”Antikommunister!” Vi är kommunister allihop här inne. Gå ut.”

Amerikanen är Vietnamvägrare som var i Kabul på 60-talet och aldrig återvände till New Jersey. Micha säger emot honom, säger stilla, att han är anarkist. Inga åtbörder. Inget punk. Det stämmer med bilden, med min kusin David. Det är en annan slags anarkism än pekfingret i väst. En ofrivillig positionering mellan två system. De unga männen var färdiga för ett slags system när ett annat kom och för många av dem drogs marken undan under fötterna. När vi körde igenom Östtyskland våren 1990 var ett av de första tecknen på den nya tiden de enorma reklamskyltarna utmed Autobahn. ”Test the West, the West is the best” stod det på dem.

 Cigarettreklamen var det enda som var rent på mils avstånd. Till och med skogen som började några hundra meter förbi övervakningstornen, som med jämna mellanrum fortfarande stod där som vidriga skorstenar för att påminna om den avgrund som är Europas historia, var smutsig, grå. Beläggning, som ull på tänderna dagen efter.

Det är beläggning och värre i Ns systers hus på vägen över ön. Vi stannar för att lämna av något och parkerar intill en kvarn täckt av byggnadsställningar och presenningar. Under den står systerns oförsäkrade och oregistrerade bil. Rullatorn står nedanför trappan. N förklarar att han som äger gården är manodepressiv och arbetar maniskt på projekten och husen ibland, men mest är deprimerad och att alla större ombyggnationer ser ut ungefär såhär. Jag ryser och antyder att vi kanske inte ska ta en kaffe, utan bara lämna väskan.

Systern är långa knotiga Ns motsats. En kort tjock kvinna med vad som bara kan beskrivas som paddögon. Det vänder sig i magen vid tanken på att äta den söta köpta kakan hon plockar fram ur burken med bara händerna. Till och med kakan luktar blöt hund. Det regnar utanför.

”Det regnar inte här inne” säger hon bakom ett moln av rök från sin LA (att de billigaste vidrigaste cigaretterna döps efter städer där man skjuter rökare är den sista protesten). Jag tar motvilligt av mig oljerocken, signalen om att det här inte skulle bli långvarigt, och väntar plågat på kaffet. På vägen hem kör vi genom sädesfält, skog och förbi sjöar men jag orkar inte låtsas titta längre och skäms i alla fall för att jag drog ner motståndet för mitt människoförakt. Inte bitter.

När jag säger att jag har barn förklarar amerikanen mer än frågar ”jaha, du betalar?”. ”Kvinnorna får barn. Vi betalar” Det finns en i varje bastu. Minst en som livet har placerat just där, fast för de mesta har de ju placerat sig själva där. Jag känner hur ångesten börjar sticka i fötterna. Amerikanen äcklar mig. Decennier utanför landets gränser och skrävlandet är lika stort som bitterheten.

När en dansk börjar fråga hur många han betalar för vänder jag mig mot Micha igen och försöker prata om något, vad som helst. Han berättar om dissidenterna. Om de många som dog i cellerna i öst under påhittade självmord. Sådant som det fortfarande inte skrivs om.

Som aldrig blev utrett. Om varför han stack, om gården med bråte som han bor på.

Jag vill inte börja gråta i en hundragradig bastu men vet inte vad jag ska säga för att kunna gå – det är en av de där sociala situationerna som livet aldrig förbereder en på riktigt.

Ställer mig upp, tittar på Micha, japanen och Sokolmannen i min nakenhet, och viskar ”Don't get up gentlemen, I'm only passing through”