»Du vet att du är fri nu, att du bara kan gå?«
Det är spansk krishöst när jag kör ner igenom Katalonien och
flaggorna vajar utfällda från varje fönster och glugg, som armborstspetsar ur en fästning.
Europa faller samman i tjugogradig värme. I augustibränd gulnad
som pulveriseras i oktobervinden seglar skeppen fortfarande omkring mig, men
broarna brann upp i bergen. Nedanför vrider sig byn om sin axel, vänder Europa
ryggen, skyddad av bergskedjan där morgondimman rullar från den ena sidan och
tramontanan trycker från den andra.
En grön irländsk eld i mörkret bakom kyrkan, mittemellan
bergstoppen och havsytan.
»Ska du gå?«
Ju starkare bubblan, desto större fallet. Jag får panik på
en klippa, en tunga som sticker ut i havet, vänder mig mot månlandskapet och
skrattar. Den fullständiga möjligheten att göra vad som helst kommer efter
trycket mot bröstet – ploppandet när jag kliver ur och kastar mig i en kokande
gryta av vassa stenar och vatten.
Det är berusande. Frihet och kontroll är alltid så
skrämmande nära; så svårt att erövra och låta det ena bara vara utan
ekvationen. Kraften som uppstår när jag kliver ur bubblan står alltid i
relation till hur stark den var.
Den irländska elden brinner bakom en vitkalkad kyrka med
tjocka murar. Den som alltid ligger högst upp på toppen, dit ett rutnät av
kullerstensgator stiger och vindlar i vad som aldrig varit system och
stadsplanering. Ett organiskt ord granne till granne; fejd och familjer och
utspädda gener från den förste fiskaren som klev ner från månen och landade. Det sägs att fler män härifrån varit i Havanna än Figueres.
- - -
Sex månader tidigare i ett båthus i skärgården med armarna om
E. Tårar blandar sig med regnet på den hala svarta rocken. Träkyrkan som
brinner bakom mina ögonlock.
Fukten från en uråldrig korsvirkesbyggnad i ett blött april,
fylld till bristningsgränsen av sorg och människor, sticker fortfarande i
lungorna.
Isak;
E sitter längst in på raden och jag kan inte nå honom. Pappa
tittar upp från psalmboken och säger att bilden på L är fin. Undrar varför
ingen av deras gamla arbetskamrater passerar i gången för att lägga ner blommor.
Tittar på bilden igen och säger att den är fin och jag förstår att det är så
nära gråt jag kommer se honom. Jag kan inte titta på honom när det är vår tur
att stå där framme en stund tysta. E säger att han bryter ihop när han ser
honom blunda.
På vägen hem i bilen berättar pappa hur han har suttit och
läst alla copyrightsidorna för psalmerna. Han berättar om farmor. Om den enda
gången han bad, för sin farfars själ, fyra år gammal. Och sedan aldrig mer.
Isak, din deda tål
inte religion. Det är nedärvt. Hela den där förintelsen sitter fortfarande som
gamla naglar inkilade likt spärrar i vårt DNA. Min farmor. Farmor Pepina som när
hon var tjugo år gammal köpte en cykel och cyklade till Paris, sökte och fick
jobb på Philips, och efter ett par år cyklade hem och blev av med cykeln i tullen.
Farmor som när hon på femtiotalet blivit förintelseänka skrev till företaget
och påpekade att hon inte hade fått någon pension: de skickade henne en radio. Hon
vägrade låta sig begravas, allt som hade gjorts i korsets namn mot hennes
familj var brand.
»Your grandma and my grandma, sitting by the fire.
My grandma said to your grandma, I’m gonna set your flag on
fire.«
Häromdagen pratade jag med en man. Han var en ung
juridikstuderande i slutet på sjuttiotalet när han såg poliser slå ner en
demonstration. Mannen vände sig till sina blivande kollegor och frågade dem
vilka lagar och vilket samhälle de skulle verka i, vilka lagar de skulle
försvara, vilka lagar som utgjorde den moraliska och etiska fibern som gjorde
dem till människor. Sen gick han.
Isak, allt babi
och deda gjorde styrdes av att på
vissa platser i vissa tider så är helvetet inte ett minne. Det är ett existentiellt
val – du kan inte titta upp och göra ett val utan att det valet, om du är en
människa, hänger ihop med att marken inte har svalnat under fötterna.
”Är detta en människa?”
Det är inte ett val, det är skillnaden mellan att vara
människa och inte vara människa.
Den viktigaste lärdomen av det som hände år noll är inte att
det inte gick att skriva poesi efteråt. Det är att det inte gick att välja ett
yrke, en väg, en blick utan att känna smaken av askan i munnen.
Det är svårt för oss att förstå på samma sätt, hur de gick
omkring på gatorna och växte upp bland de levande döda. På sitt sätt ligger
Sverige bakom en bergskedja som den här, där vinden kommer från ett annat håll,
där minnen möjligen tar sig över karmen. Men där de sedan förblir minnen i tanken,
men inte i samhällets kollektiva fiber.
De lever inte, minnena. Inte som när F:s pappa sätter sig
under en bärande vägg varje gång de går in på ett kafé. F berättade en dag när
det var halvfullt på Blatouch - då när det låg i gamla stan, nära spanska synagogan
- att vi måste gå vidare och sitta någon annanstans.
Han kommer fortsätta att göra det. Kommer att sätta sina
barn under bärande väggar. Så överlevde F:s farfar en gång, i ett annat Prag. Ett
Prag F en natt projicerar på Parisgatan. Han har hittat fotografier från
ghettot i ett arkiv, förstorat dem och låter dem vila över de hus som har
byggts på de dödas rivna platser.
Som dubbelexponeringen i all migration, som
dubbelexponeringen i vem jag är; född i ett stort vitt rum med fönster mot
Nationalteatern och Moldau och båtarnas skorstenar som är det enda som syns
genom fönstret om man sitter i den slitna tygsoffan i mitten av rummet.
Ett svart piano som jag flög av när pappa och moster fulla
skulle väga mig på en mjölvåg och vågen sakta och sedan snabbare påbörjade sin
oundvikliga utflygning.
Mormor och morfar som tog med mig till gamla stans torg
varje dag för att titta på klockspelet. Jag vill tro att de rullade en av de
där uråldriga barnvagnarna med hårda platshjul som måste ha gjort så ont; kullerstenar mot deras gamla händer.
De plockade upp mig och pekade på figurerna som kommer ut
varje heltimmes klockslag. När vi kom till Uppsala ska jag förgäves ha sökt
efter Orloj i alla klockspel, gråtit som bara en tvååring kan.
Repetition. Saknad. Vardagens urljud, lukter, färger och
ljus. Jag kom tillbaka som ett djur som får upp vittringen på något bekant,
något som slår an en klang som fanns där en gång för länge sedan; ett djur som
lugnar ner sig och går tryggare mot källan. Det stod i lukten av kol, i ljudet
av spårvagnarna som rullade fram; ljudet av metall mot metall med småsten
emellan som man inte kan få av en buss.
Tiden som hade stått stilla som i en spionfilm från 1954. Färgen
av de klarröda vagnarna, de skitiga rutorna som man kunde dra ner för hand, hårdplastsätena
som jag senare – långt senare, när Pragnätterna blev mina dagar – insåg värmdes
upp bara på ena sidan av vagnen om vinternätterna (det fanns en liten kamin i
var och en av dem, föreställde jag mig) och hur de då alltid var upptagna av de
sovande skitiga skiftesarbetarna som skulle till slutstationen och vidare.
Men bakom fanns alltid tystnaden.
Tystnaden i ordens frånvaro när jag växte upp, tystnaden i
alla dem som var döda eller konstiga under år efter år, då jag inte förstod vad
namnen betydde. Terezín.
Orden jag inte klarar av; Oswiecim. Birkenau.
Någon som undrar om jag vågar krypa igenom gången under
tegelhuset i Theresienstadt.
Någon som väser »fegis!«.
I ett kalt rum i Sachsenhausen framför en gynekologstol -
jag är 19 år gammal, 13 år äldre än du är nu – berättar en kall röst om
schäfrarna och judinnorna. Sammanbrottet och förståelsen. Nålarna som började
repa upp sömmarna i historien av att vara en bland de andra på Eriksbergsskolan,
de som lekte i skogarna bakom Blodstenen. De som läste Sartre och stavade
existentialism existensialism på Lundellska.
Repa, repa, repa, tills sömmarna släppte när jag kom ihåg
pappas min, när vi stod framför JC och lyfte högerhanden. Nakenheten innan
vreden. Ett fall, ett hål tillbaka till något ingen av oss sett i hans blick
förut.
Men pappa pratade aldrig.
En del historier kom långt senare. De är fantastiska för de
utspelar sig i en parallellvärld; det är historierna från dem som inte brann upp
som pappersflagor i en fascistisk fanatisk religions namn. Och det är dem vi
håller kvar i eftersom vi inte kan leva med de andra, inte ens föreställa oss
dem.
»Used to play in the cemetery/ Dance and sing and run when I
was a child/ Never seemed strange/ But now I just pass mournfully by/ That
place where the bones of life are piled«
- - -
Begravningen var i en gammal träkyrka i skärgården. Min
äldsta kompis pappa, L, dog efter tio års kamp mot cancer, mot sviktande organ
som gav upp och kämpade om igen, ett efter ett.
Han var stark som en oxe och omgift med en präst.
Det var så svårt. Jag åkte dit med pappa och frågade mig om
jag ens skulle klara av en bilresa; tryggheten är vad jag söker när
panikångesten lurar. Bubblan som omslöt mig så kompakt, starkare än någonsin
förr. Jag ville hem till er och grät på en parkering på Värmdö när bilnyckeln
slutade fungera.
Vi satt där och jag såg att pappa studerade sista sidan i
psalmboken istället för att sjunga med.
En gång sa han ”L var bara fem år äldre än jag är”.
Jag behövde göra något annat än tänka så jag sjöng,
huttrande trots alla människor och deras värme där i träkyrkan.
Faster grävde ändå ner farmors aska efter kremeringen i
smyg.
Jag tänkte, hitta den graven Isak, lägg mig bredvid.
---
Det krasar till när hon rör sig mot mig över blommorna som
blivit kvar efter gudstjänsten.
Gröna ögon med fläckar av giftigt gult. Som Sparklehorse söta
melodier, alltid med ett irriterande litet surr, en ton, slinga, repa, som inte
borde finnas där, som kunde varit irriterande, förskjuter dig en bit så att du
kan se det vackra som aldrig är perfektion. Kras.
»Gå då.«
Som blåspartiet i »I put a spell on you«. Som när en ung Van
går allra längst fram till scenkanten under »Saint Dominic’s Preview«, lutar mikrofonstativet
mot bröstet och hjärtat, böjer huvudet och sträcker ut högerarmen mot mörkret
med slutna ögon.
Som varje Hank Williams-tåg som dunkar förbi i blodomloppet.
»Det är långt till Belfast City, tjejen«. Jag sätter mig på
en mur med ryggen åt havet och tittar på natten som sluttar mot El Port de la
Selva på andra sidan. Mot Frankrike, där krigspensionärerna från Algeriet levde
i skuggan av dem som kastades i vattnet och dränktes i sextiotalets
demonstrationer. Mot Centraleuropa med sitt dova mörker av metamfetamin
och hat.
Europa är ett gift, mitt gift. Det är aldrig så långt bort. Jag
tänker på en port i en liten kanalstad bara veckor tidigare där M klamrar sig
fast vid mig. Skakar när hon berättar om trappuppgångarna i Dublin, de fulla
tolvåringarna som våldtas av fjortonåringar. En pojke som håller upp en hand
med ett avbrutet finger och viftar i hennes ansikte.
Om alkoholen och religionen som förtryckt människornas själ.
Hon vinner vårt bråk om vad en diktatur egentligen är. M har biologin på sin
sida, jag har bara Hannah Arendt.
M:s familj lämnade en annan europeisk diktator för diaspora
och exil; en ryggsäck man alltid bär med sig och stoppar ner all sorg man ser
i. Tolvåringar som våldtas i Dublin, slavar som går i skuggorna i Dubai, ögon man vill slita ut i östra London.
När hon kysser mig tänker jag att inte långt härifrån
närmade sig den amerikanske författaren och komikern David Sedaris en gång Anne
Franks gömställe på det enda sätt som är mänskligt möjligt för vår generation.
Som
en lägenhetsvisning.
Vår generation; vi som bär Europa som en skvätt vatten i
våra kupade händer. Innan det vita folkmordet på vår egen kontinent, ägnade sig
humanisterna knappt förstrött åt döden vi spred över världen, och vi är
tillbaka där idag. Kupar händerna och skyddar så att de utan namn dör på haven,
så att de ofödda får stanna i läger. Fingrar som bänds ner av Aki Kaurismäki,
av dem som vågar se och spy upp det som Europa inte förmår bära.
En gång åkte jag buss upp utmed kusten till Rom och
passerade spökstäderna där de svarta som ägs av maffian bor. Jag klev av och
gick mellan nya ruiner. Så mycket mer tragiska än gamla ruiner. Halvgamla hus,
armeringsjärn, betong; sorgen i det som aldrig byggs upp och klart, det som
överges och aldrig får bli del av ett liv, till skillnad från det som får tjäna
och sedan dö. Jag mötte en man med koppartråd i en cykelkorg och gick med honom till
den lokala baren. Flydde när han ville ha pengar av mig och skämdes hela vägen
på bussen till Rom och tänkte på dissidenterna som på sjuttiotalet bakom
järnridån försökte framkalla psykiska sjukdomar och diagnoser med syra för att slippa
militärtjänsten. Trettio år senare bränner somalier i förvaren av sig fingertopparna med syra för att inte kunna identifieras.
- - -
Löven kapslas in av frost i Stockholm. Krasar om jag går på
dem när jag sneddar över gatan från parken hem. Karlavagnen ligger stilla,
vågrät i himlen över betonghusen.
Men bakom mig i värmen kör the big dipper fören rätt ner mot helvetet över en liten trappa
till havet. Svärtan öppnar sig bakom en låg mur och slutar aldrig, penetrerad
av inget annat än fler och fler stjärnor. Några meter ut, där efter viken som inte syns i natten, upphör
Europa.
En grönblå bibel med guldrygg, det gyllene snöret fladdrande
i vinden efter pappan som håller bibeln i ena handen och barnet i den andra när
de passerar mig.
Gryningsljuset slår hål på mig när det blixtrar till i den.
Slår upp ett hål mot så många nätter. Vilken passage
markerar den inte? Tanken på nätter med böcker som den, när jag lät mig sugas
ner. Socialhistorik om mänsklig beteende. Men aldrig något som rörde hjärtat
som en hand från någonstans. Böckerna var tomma. Aldrig som katedraler med mil
upp till kupolen och spiran som när jag stod i dem ändå kunde suga ut något,
även om det bara var känslan av att människor av någon större övertygelse,
behov, en gång byggde detta. Aldrig som varje korn av sand.
Orden var aldrig lika stora som tomrummet mellan stengolvet
i Europas katedraler, i Helige Vitus eller Notre Dame, och taket högt där uppe,
det som skulle rymma så många själar. Men som idag känns tomt med sina avspärrningssnören
och höga mässande entoniga uttråkade guideröster, med det eviga paraplyet nedsänkt till höften. Den enda eftergiften för vad som skulle vara heligt.
Som de gråtande i träfukten, där sonen slutat röra hjärtat
och händerna genomborrats av spikar som ligger i ett vitrinskåp och tillbeds av
klentrogna - någon annanstans.
På en bild, en sådan där som är två olika beroende på vilket
håll man tittar från, delar Santa Maria – hon som gett namn åt den vitkalkade
barockkyrkan som Dalí höll så nära sin själ – plats med sin son. Hennes vänstra
hand där hjärtat skulle vara och hjärtat svävande framför bröstet med en krans
av ljusrosa rosor kring. Tittar man från vänster ser man det brunlockiga
svallet hänga ner till axlarna över skägget. Pekfingret som lätt berör den
törnenkramade muskel som blöder över magen.
Det krasar. Gröna ögon i Cadaques. En glödlampa exploderar någonstans
långt bort. Skeppen seglar hastigare omkring mig med kritvita segel och
broarna brinner ner. Förlåt mig Isak, jag vill bara stanna; avskuren.
Avskuren bakom en bergskedja som sträcker sig mot skyn och skär av mig från kontinenten i mitt blod.
Avskuren bakom en bergskedja som sträcker sig mot skyn och skär av mig från kontinenten i mitt blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar