Mitt sommarlov

Bastun på badhuset i Gudhjem är liten och bakom ångan förvånansvärt internationell. Som alltid i Danmark presenterar jag mig som tjeck först, pratar engelska och låter det svenska komma senare. Jag har gjort det sedan Malmötiden; slipper på så vis balansgången mellan klyschor och öppet förakt.

”Ah, jag gick på Sokol som ung” förklarar en liten fetlagd man i femtioårsåldern med amerikansk dialekt.

”Var?” frågar jag förvånat.

Sokol var Tjeckoslovakiens version av den kroppskult som växte fram även i Sverige kring 20-talet. En sund själ i en sund kropp, en sund medborgare i en sund ny nation.

”New Jersey. Det fanns en stor tjeckoslovakisk grupp och pappa tyckte det var en bra idé.”

Sokol. Det blev till samma gymnastiska massuppvisningar som i så många andra länder, diktaturer. Jag har svårt att få ihop bilden av leende ståtliga ynglingar i perfekta formationer med New Jersey, och tänker bara på Nordkorea medan amerikanen mal på.

Micha är från Östberlin. Han har en senig kropp och förklarar att han har bott här på nordöstra Bornholm från och till sedan 1989. På senare år mest till. Han har varit kranskötare men kroppen klarar inte mer, så nu satsar han på huvudet, förklarar han med vad som i krocken mellan det tyska och det danska har blivit till vad som lutar åt svagt irländsk dialekt. 

Micha var som han själv säger ”färdig” 1989. 19 år, fem år äldre än jag var den där hösten. Han hade just klivit ut ur gymnasiet när muren föll. 

Jag känner igen männen av det slaget så väl. Vad skulle de göra?

Min kusin David är samma årskull. Hans strategi har blivit att arbeta i hjärtat av den värsta slags kapitalism som finns i de gamla kommunistländerna: Nattskiftet på Prags dygnetruntöppna spelhålor. Kunderna kallar han patienter. De som dricker och spelar och dricker och spelar och pratar med honom eftersom alla andra har flytt.

”Varför Sverige?” frågar en liten japansk man som sitter i hörnet när den biten kommer fram. Han ser trots sitt gråa hår ut att vara kring fyrtio men i bilen hem förklarar Flemming att han är sjuttiofem. Kenzo har arbetat hos en av Danmarks mest kända keramiker, vunnit pengar och förlorat dem. Jag förstår inte på Flemmings danska om det är spelande han syftar på eller något annat. Men hans ögon lever och dansar.

Jag åker till Bornholm för att komma bort. Min bästa kompis mamma N har köpt ett hus. Rivit ut allt innanför de tjocka murarna på en liten kullerstensgata i Rönne och byggt nytt efter egna ritningar. När vi kommer in i huset är hon stolt och glad över den öppna planlösningen. Jag ser fönster överallt och inga väggar. Sex takfönster och ett i varje gavel. N pekar över soffan där hon har bytt ut två vanliga takpannor mot pannor i glas. Det är midsommar, jag har sovit bakom mörkläggningsgardiner och persienner med nattmask och öronproppar i två månader, på ångestdämpande och sömntabletter. På båten mellan Ystad och Rönne tömde jag ett imponerande och åtråvärt apotek i havet.

Det är helt vitt i huset, varje yta reflekterar perfekt och skarpt den blå himlen och skarpare eftermiddagssolen.

Jag tänker på resebyråkatalogbilder av grekiska öar.

”Jag hatar gardiner” förklarar N.

 Toppen.

Flemming kör oss till Gudhjem. Han är en rund sextioåring och precis som jag föreställer mig en Flemming. Ordekvilibrist och allvetare. Gymnasielärare. Skämt som haglar från höger till vänster, men utan att alltid roa honom. När han skrattar är det länge. Det bullrar inte men det finns glädje i skrattet. Men han skrattar aldrig åt det han själv säger. Han går i shorts och afrikansk skjorta och blir rasande när N och hennes kompis B på kvällen säger något om att han är söt i dem. Vi sitter ute på en klippservering högt över en småbåtshamn, invirade i filtar för sommaren vill aldrig komma igång. Flemming slår näven i bordet så att ett glas vin åker ut. Han har fyra äldre systrar och jag kan tänka mig att gränsen för söthet går snabbt för den som har varit docka. 

Den blixtsnabba, och lika snabbt falnande vreden avslöjar också varför han lever ensam.

N har samlat en imponerande bunt ensamma original omkring sig. De kommer till huset med den öppna planlösningen på middag. Norska, danska, svenska. En 22-årig son till någon från Nordnorge som nästan röker lika mycket som jag gör, spelar trummor på hotell i Thailand och pratar om sina drömmar. Jag tar ett djupt bloss till och försöker ljuga om mina. Sedan åker några av oss till Vang för att titta på elden. De tar den långa vägen utmed kusten för att jag ska få se solnedgången. Den är imponerande men bränner inte hål på min hinna, lika lite som en 22-årig trummis.

Jag känner mig otacksam och får dåligt samvete.

När vi parkerar linkar B direkt åt motsatt håll för att leta efter ett glas vin. Det är midsommardagen, S:t Hans i Danmark. Häxan har redan brunnit upp men jag kastar ett av dina hårspännen i elden. Det satt i plånboken, ett av de första av alla de du strödde över min säng och mitt golv. 

Jag går till det nerlagda granitbrottet. Åt ena hållet en industrihamn som ser gammal ut och verkar ha gjutits för att tyskarna eller kanske ryssarna skulle kunna landsätta sina tanks. Fast som Flemming säger är ny. Jag förstår fortfarande inte om han skämtar.

Granitbrottet är nedlagt sedan fyrtio år och över den trånga passagen in går en metallbro högt där uppe, vass taggig rostig. Den får mig att tänka på Katla och Bröderna Lejonhjärta.

Jag förklarar mina föräldrars bakgrund och amerikanen kvider. ”Antikommunister!” Vi är kommunister allihop här inne. Gå ut.”

Amerikanen är Vietnamvägrare som var i Kabul på 60-talet och aldrig återvände till New Jersey. Micha säger emot honom, säger stilla, att han är anarkist. Inga åtbörder. Inget punk. Det stämmer med bilden, med min kusin David. Det är en annan slags anarkism än pekfingret i väst. En ofrivillig positionering mellan två system. De unga männen var färdiga för ett slags system när ett annat kom och för många av dem drogs marken undan under fötterna. När vi körde igenom Östtyskland våren 1990 var ett av de första tecknen på den nya tiden de enorma reklamskyltarna utmed Autobahn. ”Test the West, the West is the best” stod det på dem.

 Cigarettreklamen var det enda som var rent på mils avstånd. Till och med skogen som började några hundra meter förbi övervakningstornen, som med jämna mellanrum fortfarande stod där som vidriga skorstenar för att påminna om den avgrund som är Europas historia, var smutsig, grå. Beläggning, som ull på tänderna dagen efter.

Det är beläggning och värre i Ns systers hus på vägen över ön. Vi stannar för att lämna av något och parkerar intill en kvarn täckt av byggnadsställningar och presenningar. Under den står systerns oförsäkrade och oregistrerade bil. Rullatorn står nedanför trappan. N förklarar att han som äger gården är manodepressiv och arbetar maniskt på projekten och husen ibland, men mest är deprimerad och att alla större ombyggnationer ser ut ungefär såhär. Jag ryser och antyder att vi kanske inte ska ta en kaffe, utan bara lämna väskan.

Systern är långa knotiga Ns motsats. En kort tjock kvinna med vad som bara kan beskrivas som paddögon. Det vänder sig i magen vid tanken på att äta den söta köpta kakan hon plockar fram ur burken med bara händerna. Till och med kakan luktar blöt hund. Det regnar utanför.

”Det regnar inte här inne” säger hon bakom ett moln av rök från sin LA (att de billigaste vidrigaste cigaretterna döps efter städer där man skjuter rökare är den sista protesten). Jag tar motvilligt av mig oljerocken, signalen om att det här inte skulle bli långvarigt, och väntar plågat på kaffet. På vägen hem kör vi genom sädesfält, skog och förbi sjöar men jag orkar inte låtsas titta längre och skäms i alla fall för att jag drog ner motståndet för mitt människoförakt. Inte bitter.

När jag säger att jag har barn förklarar amerikanen mer än frågar ”jaha, du betalar?”. ”Kvinnorna får barn. Vi betalar” Det finns en i varje bastu. Minst en som livet har placerat just där, fast för de mesta har de ju placerat sig själva där. Jag känner hur ångesten börjar sticka i fötterna. Amerikanen äcklar mig. Decennier utanför landets gränser och skrävlandet är lika stort som bitterheten.

När en dansk börjar fråga hur många han betalar för vänder jag mig mot Micha igen och försöker prata om något, vad som helst. Han berättar om dissidenterna. Om de många som dog i cellerna i öst under påhittade självmord. Sådant som det fortfarande inte skrivs om.

Som aldrig blev utrett. Om varför han stack, om gården med bråte som han bor på.

Jag vill inte börja gråta i en hundragradig bastu men vet inte vad jag ska säga för att kunna gå – det är en av de där sociala situationerna som livet aldrig förbereder en på riktigt.

Ställer mig upp, tittar på Micha, japanen och Sokolmannen i min nakenhet, och viskar ”Don't get up gentlemen, I'm only passing through”