Sedan några dagar finns samtliga Věra Chytilovás tidiga filmer att streama på Draken film. Det är en skatt. Men den som vill fördjupa sig i 1960-talets tjeckoslovakiska filmvåg bör läsa min text om Ester Krumbachová på POV.
För det är lite vanskligt att som i Drakens text påstå att Chytilová var ”den enda kvinnan” i den
tjeckoslovakiska Nya vågen. Förutom det faktum att Krumbachová var en central figur i vågen (och medskapare till ”Tusenskönorna”) så innebär det exempelvis att man ignorerar en regissör som Drahomíra Vihanová.
”Vem?” är inte längre en adekvat reaktion på namnet när man skriver filmhistoria: att kontroversiella regissörer och filmarbetare som verkade i en diktatur är bortglömda är inget märkligt – det var vad myndigheterna aktivt arbetade för. Idag måste filmintresserade och festivaler därför gräva djupare än den summering av tjeckoslovakiska nya vågen som har upprepats i decennier. Mängder av filmer som legat gömda i arkiv har tillkommit, regissörskap har omvärderats (det gäller även Chytilová vars verk inte fick många träffar före introduktioner som denna på Weird Science 2009).
Stora delar av den här omskrivna historien är idag möjlig att köpa på dvd i vilken som helst av Prags ”billiga böcker”-butiker. Filmer som Ladislav Helges "Stud" ("Skam") och många fler. Då
duger det inte att fortsätta skriva filmhistoria upphängd på Jiri Menzel och Milos Forman. I höstas introducerade jag sällan sedda dokumentärer av Jan Nemec på Cinemateket, samt föreläste för studenter i slavistik om det sena 1960-talet. Båda gångerna berättade jag om filmer som gjordes åren kring 1970. Det märktes på publiken att här fanns mängder av filmer de inte hade hört talas om. Och detta var kunnig publik med förkunskap. Så nog finns det mycket, och väldigt mycket bra och roligt, kvar att upptäcka.
duger det inte att fortsätta skriva filmhistoria upphängd på Jiri Menzel och Milos Forman. I höstas introducerade jag sällan sedda dokumentärer av Jan Nemec på Cinemateket, samt föreläste för studenter i slavistik om det sena 1960-talet. Båda gångerna berättade jag om filmer som gjordes åren kring 1970. Det märktes på publiken att här fanns mängder av filmer de inte hade hört talas om. Och detta var kunnig publik med förkunskap. Så nog finns det mycket, och väldigt mycket bra och roligt, kvar att upptäcka.
I likhet med Krumbachová har Vihanová sent omsider fått
upprättelse – Barbican i London visade häromåret hennes dokumentärfilmer samt spelfilmen "Zabitá
neděle" (”A Squandered Sunday”) från 1969. Barbicans utmärkta introduktion finns
här.
Jag hoppas det kan inspirera till vidare grävning i ett fascinerande filmdecennium som är långt ifrån uttömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar