Under mina år som filmkritiker har jag sett ett oräkneligt
antal dokumentärfilmer. Jag har varit en frekvent besökare på dokumentärfestivaler och särskilt
intresserat mig för dokumentärfilm som metod. Jag har sett fantastiska filmer, usla filmer och väldigt många filmer med felaktiga eller tveksamma påståenden.
Men jag tror mig aldrig ha varit med om att ett lands premiärminister har slagit
ner på en film för dess påstådda felaktigheter. Eller vänt sig till dess
utländska producent för att få filmen ändrad.
Det var lika mycket detta som mitt intresse för
Centraleuropa som gjorde att jag reagerade på nyheten att den polske
premiärministern Mateusz Morawiecki hade skrivit ett brev till Netflix och
”påpekat” (jag citerar Reuters när jag i min text skriver ”pressat”) att det i
dokumentärserien The devil next door fanns felaktigheter. Här är min artikel i GP Kultur.
Serien handlar om hur den amerikanske medborgaren John
Demjanjuk på 1980-talet utpekas som ”Ivan den förskräcklige”, en sadistisk vakt vid flera
Förintelseläger. En serie rättegångar tar vid, i USA och Israel och sedan Tyskland.
Den 12 maj 2011 dömdes den då 91-årige Demjanjuk till fängelse
i Tyskland för medhjälp till mord på 28 060 personer i Sobibór. Enligt domen var
Demjanjuk lägervakt i Sobibór från den 27 mars till i mitten av september 1943.
Sobibór ligger i dagens Polen, men under krigsåren var det en del av tyska Generalguvernementet.
Alltså det ockuperade östra Polen där några av de värsta förintelselägren uppfördes.
Detta har länge varit en infekterad fråga i Polen, som anser
att landet anklagas för delaktighet eller till och med ansvar för Förintelsen
på felaktiga grunder.
Det hör till ovanligheterna att länder tillrättavisar
dokumentärfilmer med krav på ändring i dem. Sker det, så möjligen som en kommentar från en ambassad. (Detta
även när det faktiskt ibland vore på sin plats att invända mot återkommande
svartmålningar, kraftiga felaktigheter eller rena lögner).
Men från en premiärminister? Jag kan bara påminna mig ett
fall i närtid från ett land som vill betraktas som demokratiskt, och det är
inte direkt smickrande. Det var Israels Benjamin Netanyahu som i höstas gav sig
på HBO-serien Our Boys. (Netanyahu tjänar dock mer som understrykning
för problemen i det polska fallet, han hör som ni ser nedan till en skara
politiker som utvecklats åt liknande håll. Jag har skrivit om fallet här ).
Det är alltså ovanligt i sig, men är en tydligt i en trend
som märks inte bara i Polen utan i andra delar av Centraleuropa (i synnerhet Ungern).
En annan trend som vi journalister märker när vi numera skriver om Polen (eller
Ungern och allt oftare även Tjeckien) är att det genast kommer en mängd mejl
eller kommentarer om hur fel vi har. Eller som förlöjligar och förvränger det vi skriver.
Akademiker (eller sådana som skriver under med titlar) är de
vanligast förekommande i denna mejlflod och i kommentarer. Också polska
historiker, eller svenska historiker med polska rötter.
En är Artur Szulz. Författare till flera böcker om Polen. Men
med uppenbart mindre kunskap om dokumentärfilm eller hur påtryckningar mot produktionsbolag
från högsta politiska ort faktiskt kan tolkas. På annat vis är det svårt att läsa hans kritiska inlägg i frågan kring Polen, Netflix och min text.
Varför folk med kunskap
om polsk historia väljer att delta i den utveckling som Lag och rättvisa (PiS)
driver kan jag inte svara på. Här kan man kasta sig ner i en bra essä om utvecklingen, av Anne Applebaum.
Applebaum är numera ett rött skynke för många i Polen, hennes initierade texter är en primär orsak till detta:
”Since then, Law and Justice has embraced a new set of
ideas, not just xenophobic and deeply suspicious of the rest of Europe but also
openly authoritarian. After the party won a slim parliamentary majority in
2015, its leaders violated the constitution by appointing new judges to the
constitutional court. Later, it used a similarly unconstitutional playbook to
attempt to pack the Polish Supreme Court. It took over the state public
broadcaster, Telewizja Polska; fired popular presenters; and began running unabashed
propaganda, sprinkled with easily disprovable lies, at taxpayers’ expense. The
government earned international notoriety when it adopted a law curtailing
public debate about the Holocaust. Although the law was eventually changed
under American pressure, it enjoyed broad support by Law and Justice’s
ideological base—the journalists, writers, and thinkers, including some of my
party guests, who believe anti-Polish forces seek to blame Poland for
Auschwitz.”
Szulz raljerar över det jag skriver som krystat, men bemöter
inte sakfrågorna (exemplen). Antagligen eftersom de är korrekta och han som
historiker får svårt att försvara den animerade ungdomsfilm som lite
obekvämt visas vid utgången från andra världskrigsmuseet i Gdansk för att utställningen ska bli mer "patriotisk". Eller att det han kallar
för det ”polska arbetet mot missvisande historiebeskrivning” ledde till en hårt
kritiserad lag.
Till exemplen på konsekvenser kan tas extremt
olämpliga ingrepp, som när statliga Telewizja Polska 2016 valde att introducera
en visning av spelfilmen Ida med ett påhopp:
“These nationalists don’t deal with the actual film at all.
Most of them haven’t actually seen it. They use the film as a mere pretext to
rouse patriotic sentiment and give vent to their neverending obsession with a
supposed worldwide Jewish-German-leftwing-liberal-Russian [sic] conspiracy
against Poland. It’s their outrageous xenophobic statements that do damage to
our reputation abroad — not my film.”
TVP’s introduction included contributions from historian
Piotr Gursztyn and film critic Krzysztof Kłopotowski, who, according to
Variety, said: “If this film did not contribute to the defence of Jews in the
Polish-Jewish conflict, then it would not get an Oscar.” It also featured
Maciej Świrski of the Polish Anti-Defamation League, who has attacked the film
in the past for supposed historical insensitivities.”
Szulz sällar sig
också till en vanlig trend där man försöker förkasta begreppet ”populism” som
ett mode- eller signalord som inte hör hemma kring Polen och PiS beteende. Att
ordet används för mycket eller missbrukas är bara att beklaga.
Men att det
överanvänds är ingen ursäkt för att inte använda begreppet när det är korrekt. Här en världens ledande experter på populism, Jan-Werner
Müller
”They do not all look the same. But group them together and
they clearly form a political family: Orbán, Erdoğan, Kaczyński, Trump, Modi,
perhaps Netanyahu, Bolsonaro for sure. It would be a mistake to homogenise what
are, after all, fundamentally different national trajectories: the causes of
the rise of right-wing populism are not identical in every case. But there is a
trend which it is important to understand: right-wing populists have developed
a common strategy and what might even be called a shared authoritarian-populist
art of governance – it’s this that produces the family resemblance”
Vad skriver Müller då specifikt om populism – så att vi vet vad
vi talar om?
Enligt Müller (i standardverket Vad är
populism?) är det avgörande kännetecknet antipluralism. Man säger sig
företräda en folkvilja, men utifrån ett ”vi är – det riktiga – folket”. Det
demokratiska utfallet måste bli detsamma som den populistiske politikern definierar
som folkvilja. Annars kan man – vilket samtliga herrar i det ovanstående
citatet har gjort – ifrågasätta demokratiska mekanismer (från val till fria
medier, dramafilmer eller dokumentärer). Om demokrater ser protester eller
oenighet inom samhället som en möjlighet till förändring, betraktar populisten
detta som resultat av utländsk intervention (Soros), konspirationer bland
eliten (Soros), självhat och förräderi (Soros).
Därför måste också historien korrigeras. För att citera Financial
Times ord om Lag och rättvisa: de är ”inte mindre besatta av att kontrollera
historien för dubiösa syften än sina kommunistiska föregångare”.
Så jo, arbetet mot ”missvisande historieskrivning” – något
som innefattar attacker på dem som tar upp även polsk skuld – passar utmärkt in
i den populism dagens polska regering ägnar sig åt.
Det görs också sak av att det inte är ”censurivrande”
(se där ett missbrukat ord) att Morawiecki hör av sig till Netflix. Utan ”han
[PM] hoppas bara att Netflix kan åtgärda kartan”.
Vad är det då för karta –- vilket sammanhang syns den i i The devil next door?
Och
här blir det intressant: kartan är del i ett montage av olika nyhetsinslag från
1985. Både kartan och berättarrösten är alltså ett exempel på hur den första
amerikanska rättegången bevakades. Senare i serien har (onekligen slappt) bitar
av samma karta återanvänds för att markera platser. Dessa platser markeras som
liggande i Polen. Är det fel? Nja, serien försöker ju orientera dagens tittare
och platserna ligger i dagens Polen. Med mindre än en diskussion om olika ockuperade
delar under kriget (som snabbt skulle bli ett problem för en dokumentärserie som inte kan fördjupa sig i varje aspekt av de många detaljer som finns kring kriget och denna fråga) så skulle det bli förbryllande.
Är det en bra karta - nej. Har jag sett sämre kartor i
dokumentärfilmer och tv - ja. Onekligen. SVT är till exempel inte ensamma om att under hösten ha
illustrerat östra Europa som icke-existerande länder under en röd Sovjetblaffa. Men det kanske inte är något för en regering att
invända emot - just eftersom syftet inte var att berätta om de länderna utan om Tyskland.
På liknande vis är det med detta polska debacle. För viktigast är att det utifrån seriens kontext blir svårt
att tolka Polen som ansvarigt för Förintelsen. Andelen ”tyskarna mördade...” etc
som sägs i serien är liksom rätt stort. Att det inte står med versaler varje gång Polen nämns - ja, någonstans får man anta att tittare
vet något litet om andra världskriget (serien ger annars rikligt med
information).
Vet man inte det så ligger problemets lösning inte direkt i att en karta
i ett gammalt montage åtgärdas.
Men ni märker alltså var diskussionen hamnar? I en kartsnutt
ur ett arkiv. Och så placeras det av kritiker som del i någon viktig fajt om
hur svartmålat stackars Polen är. Att Netflix ska ändra i sitt program tolkas
som ett kvitto på att man hade ”rätt” (inte som konsekvens av påtryckningar). Vad
som överhuvudtaget aldrig hade varit en grej för ett par år sedan läggs nu på
hög.
Inte minst av dem som lever i föreställningen att Polen utsätts för
illvilliga utländska svartmålningar.
Då blir det ju rimligt att tycka att en premiärminister, eller
UD, ska höra av sig till Netflix.
Att inte se sådant för vad det faktiskt är:
en påtryckning.
För visst finns tyngd bakom det, en kontext man måste fatta.
Lagen kring Förintelsen och historien och diskussionen kring den har satt märkbara spår t ex i den polska
filmproduktionen. Paradoxalt – fast uppenbart för den som ser mönstret i
politiska uttalanden – så får ju premiärministerns krav på korrigering av en detalj
som konsekvens att det blir svårare att berätta ärligt om helhet.
Några exempel:
Nyligen berättade den tjeckiske regissören Václav Marhoul hur
det gick när han ville filma Jerzy Kosiński kontroversiella bok The painted
bird i Polen. Boken från 1965 fick publiceras först 1989 i Polen (och blev en hit). Den handlar om hur en pojke vandrar genom det ockuperade landet och
utsätts för bestialitet även av lokalbefolkning. Ingen ville röra vid manuset,
och den polska samproduktion Marhoul sökte blev omöjlig. Han nekades även att
spela in på platser i landet.
Han är öppen med orsaken som hans polska kollegor
förklarat för honom: lagen och den rädsla som den virvlade upp – bland annat den stora rädslan för att bli utan pengar från filminstitutet. (Längre läsning om detta här).
Nu är filmen kanske inte det viktigaste här. Det som främst
har drabbats – som en historiker ger ilsket uttryck för i Peter Handbergs nya Augustnominerade bok ”Världens yttersta platser” – är den viktiga forskningen om
Förintelsen. Fast den handlar ju om film och dokumentärer den med. I Handbergs
bok (s 60) talar historiker om Claude Lanzmanns Shoah. ”Ja, det var ju 80-tal.
Då berättade alla. Idag vill ingen säga något på grund av de nya lagarna”.
I de regioner där Förintelsen var som mest omfattande,
sydöstra Polen och västra Ukraina, går det förstås inte att bedriva sådan
forskning utan att tala klarspråk om civilsamhället. Där vissa
hjälpte till – och andra gick utmed stambanor där de angav eller nackade
skadade judar för att ta deras eventuella tillhörigheter. En historiker talar om att uppåt 200 000 judar kan ha dödats av polacker under kriget. (s60). Något som är en del av historien, precis som det fanns polacker (och ukrainare) som gömde judar och räddade judar och hjälpte judar.
Men idag blir det knepigt att vara ärlig om gråzonerna eftersom
gråzoner är detsamma som pluralism. För folk är inte bara offer, hjältar eller bödlar. Speciellt inte nationer och deras folk.Få regioner bär som det forna
Östblocket på en historia där detta är särskilt viktigt att påtala. Att det
just där har skapats en motreaktion – påhejad av historiker – är heller ingen
slump.
Men just därför, som jag skriver i min ursprungliga artikel,
är det dags att på allvar börja fatta vad vi har att göra med i det Centraleuropa
som vi delar union med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar